lördag 27 augusti 2011

En dag i "indianbyn"

På en äng utanför strängnäs står dessa tipis. På sommaren är de hem för indianentusiaster, och en träffpunkt för många.
Prickar upptill är stjärnor. Rakt fält nedtill = prärie.
 Idag var det dags att ta ned tipisarna i "indianbyn", som den kallas. En vid och solig äng utanför Sträng-näs där människor med gemensamt intresse för Nordamerikas ursprungsfolk sedan 70-talet samlats och förenats kring detta tema. Själv hittade jag hit 1993, men sedan dröjde det många år tills jag åter-vände. Vid en första anblick kan man tro att det är folk som "gillar att klä ut sig till indianer", men tar man sig tid en stund så inser man att här finns något mycket unikt och värdefullt. Nämligen en varm, enkel hjärtlighet och öppenhet, kontinuitet och faktiskt, godmodighet (ett så vackert ord!). Barn som vuxit upp i byn på somrarna, får egna barn, och nu finns tre generationer som på detta enkla, jordnära vis hittat ett sätt att umgås, där friluftsliv, hantverk, eld och hjärta är navet. Knytpunkten. Man flyttar altså ut på sommaren, och lever tillsammans, äter, samlas kring brasan och utbyter tips; hur gör du det där pärlbroderiet? Hur gör man en dräkt? Vad betyder den där symbolen? Så småningom smög sig även andliga läror in i sammanhanget. Byn är öppen för besökare vissa tider och man anordnar marknad m.m. (http://www.indianbyn.nu/). Jag såg fram emot en dag med arbete i det fria, men snopet nog var de flesta tältdukarna nedplockade när vi anlände strax efter lunch. Jaha, det blev till att sitta och språka, köpa egenpärlade örhängen av Mia, ta del av varandras krökar på livsvägen, beundra Simons trumma, retas med Rolle, grilla och äta, bära lite smått... Visst kan det vara härligt att omge sig med dessa vackra boningar och utsmyckningar, men för mig är det främst människorna som drar. Igenkännande ansikten, gemensamma minnen, skratt och även någon tår, om det råkar behövas. Alla är välkomna och man gör det från hjärtat, inget annat. Det är väl därför de har kunnat finnas kvar här så länge, även om lite stormvindar har blåst när andra klivit in och velat kommersialisera och domdera. Missat kärnan, det där genuina, som inte alls handlar om att härma, utan om att Vara. En äkta mänsklighet - helt enkelt, men ändå jättesvårt på många håll. Tack för en fin dag!

Det enda som saknas på ängen är skugga; solen bränner obarnhärtigt. Och så brasa på det! :)


Simon, 13 år, hittar en väst i förrådet som passar perfekt till honom. Tarja visar sin fina älvfjärilstatuering. Nästa alster blir en martall!



Utsnitt ur stora tipi-bilden ovan. Drömfångarna har väl Rolle gjort - han gör Allt och lite till, mkt fint.




 Som vanligt är uppläggningstiden helt vajsing här... "Indian time" ?!

4 kommentarer:

  1. Oj, min vackra älvfjäril fick vara med i din blogg :) Tack själv för att du förgyller vår vackra äng med din glädje och dina underbara resor. Kram Tarja

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet och roligt att ses.
    Kram AnnaKarin

    SvaraRadera
  3. Hejsan.
    Härliga bilder...
    /Rolle J.

    SvaraRadera
  4. Hej jätte fint skrivit och kul att du kommer ut till oss.Hälsn fr white snow Ewa

    SvaraRadera