tisdag 16 augusti 2011

På äventyr i Finnmarken

I denna koja slumrade jag under fullmånen härom natten...
Om du klickar på bilden blir den större och härligare!

Det är knappt jag tror det själv, men bilderna talar sitt tydliga språk...
Under min lördagsmorgon i Trollsländans tecken, knåpandes med bloggen, kastade ödet till mig en
tråd som jag hade den goda känslan att fånga upp och - i samverkan med den Stora Planen -
väva till en överraskande och oförglömlig helg. För detta tackar jag min Lyckliga Stjärna!
M e n   i n g e t   a v   d e t t a   h a d e   h ä n t ,   o m   i n t e . . .
Ja, om inte vad? Det får ni reda på i slutet av tråden!

Hur många är vi inte som längtar efter enkelheten? Närheten till naturen och våra egna tankar. Och kanske därigenom - till varandra? Vi begav oss norrut i länet, tills vi nådde Hällefors, och så vidare till Silvergruvan, där man sedan 27 år tänt en liggmila varje sensommar på en plats kallad Hagen. Här väntade oss främmande miljöer och människor, som nu efteråt känns allt annat än främmande. Det är väl märkligt, hur man hinner bekanta sig under dessa former...


Vi har lyssnat på levande musik och ätit nygräddade kolbullar - en ljuvlig slags pannkaka med fläsk. Sedan får vi ta del av arbetet och kunnandet, konsten och karaktärerna vid milan. Sonen tar av sig barfota och hänger sig åt den svarta stybben, vilket föranleder ett besök i den vackra bäcken strax intill, i en liten dalgång. Det är sandbotten, vi spanar på ekorrar, hackspettar, kopplar av...


Sami provade slafen i kolarnas koja, men vi fick flytta in i en annan


Här ska vi lyssna till brasan och mysa utan tv, vaggade av vinden och allt som dagen gett


K v ä l l e n   s m y g e r   s i g   p å . . .  Milan skall skötas och matsäck ätas.
Folk stannar till för att språka en stund. Det skrattas och berättas på ren dialekt.


En eldstad tar form, som skall hålla milvakten varm under natten


  Inbodda i kojan och inpyrda i milrök börjar vi känna oss som hemma. Detta är nu vår lilla värld.

Nej, jag har inte fått storhetsvansinne - P / text syns i bilderna för att skydda min upphovsrätt.

Historierna börjar landa bland träden och mossan. Fullmånen stiger upp och skänker ett sällsamt sken. Vi tar en promenad, och ser milröken smyga över nejderna, längs bergen och i stråk bland träden. De pratar om varg, de har mött den på nära håll, både en och annan, ska vi veta.
Kolarmästaren går till vila en stund, medan nytillskottet, "den där pöjken", som de gamla säger,
fast han är 45, gör sig redo för en natt av vaka. Vi har bäddat i kojan så gott det går,
men nog blir det hårt på träbritsen. Elden behöver ses om, annars kommer kylan snart krypande. Snart sover gossen, men mamman ligger och vänder sig, sneglar ut på månen och milan
och vill egentligen inte sova, men tröttheten är så lockande skön...


Fenixlykan lyser inbjudande i fönstret i natten, men inga påhälsningar av skrömt eller annat dyker upp. Tack och lov - det fick räcka med de där övernaturliga berättelserna som frodades på stockbänken hela kvällen. Den ena värre än den andra, och sanna var de också, till största del - det visste man bestämt. Till slut fick jag dra iväg med den nyfikna ungen, som ju redan är mörkrädd. Trådar från tider bakåt skall i tider framåt bli till stoff i min bok, men nu.... vila...

Och det blir morgon, och det blir samspråk, mer historier, från han av Dan Andersson-släkt, och du som sjöng så där härligt i natten, kan du inte sjunga för alla innan ni far? De talar om kulningen. Ekot, som famnade rösten och bar den långt över bergen i kvällningen och nattens månsken,
är inte detsamma på dagen, inte alls. Men visst. Jag sjunger en stund innan spelmännen från Värmland stämmer upp, om kolare och de Blå Bergen, och ännu en nygräddad kolbulle serveras innan det bär iväg mot Bredsjö och Finnstigen, där det vankas naturteater.
Där skall så ännu en mila tändas i kvällningen, innan vi far hemåt...

Och här kommer mitt svar. Det som möjliggjorde denna helg, i Finnmarkens tecken.


Vissa bokar upp sig till tänderna i sina kalendrar. Jag har funnit det vara långt mer givande,
att istället hålla det öppet, här och där. Inte peta in mer än nödvändigt. Det är nämligen då, som det där oväntade, det som är bättre än vi själv kunde planera och föreställa oss i förväg,
får utrymme att ta plats och manifesteras i våra liv. I det stora, så väl som i det lilla.

Jag vaknade med mina Trollsländetankar, kastade en blick i lokaltidningen på datorn och råkade se en liten rad i ett fält jag annars inte fäster mig vid. Där stod något om en tjärdal i Hälleforstrakten. Gick in på Hällefors turistinformation via datorn och fann att det vankades teater i Finnkulturmiljö (till skillnad från FINkulturmiljö - fast Finare enligt mej!), milan skulle tändas och så där i krokarna; Silvergruvan, jaha, den milan har man ju hört talas om. Just tänd? Musik och kolbullar... Tänk om man till och med får övernatta i kolarkoja? Jo, det fick man. Allt det där andra, solens spelande strålar, människorna och deras berättelser, den vida naturen och minnen för livet - det bara ingick.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar