söndag 28 augusti 2011

Skogens och själens toner


Vårbäck i Kilsbergen; Livet, och musiken, strömmar över hjärtat. Renar.

Ibland får man stiga in i en värld som skapats - och i detta fall återskapats - av en ordkonstnär. En äkta Storytell-er. Det gjorde jag i sommar, och jag vill bjuda in även er i denna förunderli-ga skapelse. Boken heter Hjärtblad och är skriven av Aino Trosell. Finns i pocket nu. Den skildrar en fattig dal-kullas liv utifrån 1870-talets Malung, på ett vis som får mig att häpna, och ibland skratta rakt ut, i sin fyndighet och fullkomliga inlevese, karaktär och helt överväldigande känsla. Tonsäker-het. Hör bara, hur hon skriver om kulningen, när huvudpersonen Hulda skall invigas i fäbolivet:

"Marit håller täten, tätt följd av skällkon. Hon lolar så att djuren ska höra riktningen ifall de inte hör skällan. Hulda, som går sist, tycker om denna sång - lolningen, kollringen - sången som ofta är utan ord, men stark och klar, den hörs långt. Ofta sjunger gättarna dessa höga toner nästan mer för sin egen skull än för kräkens. De fyller upp skogen med sina mänskliga stämmor och ibland hörs andra gättare sjunga, i andra kohopar långt borta. Kullorna kan höras långt över skogar och berg tack vare denna starka och frimodiga sång. Någon gång kan sången också uttrycka sorg.
Att kvinnorna på detta sätt får vråla ur sig, råma, skrika, galna sig och ändå i en form som ingen har något emot. Rösten, själens spegel, är den det? Tungomål från över tusen år sedan, och Marits lolande så starkt och vackert, bortanför och större än henne själv. För själv är ju Brus Marit bara en vanlig gammal käring."

Jag blir stum. Och förstår bara inte, hur hon kunnat fånga denna känsla, hela dess register, om hon inte själv frambringat sådana toner över skogarna? Kanske har hon det. Eller så är hon en shaman, som kan skifta form och förflytta sig in i andras medvetanden, fånga upp det där outsagda och sedan; sätta ord på det. Bringa det tillbaka till denna verklighet, och bryta detta bröd, dela denna upplevelse, utlevelse, med andra. Dess essans. Jag är ju en av dem, vars röst sliter sig loss och far ut över nejderna, så fort den får chansen. Frihet! Jag måste vidga mig, sträcka mitt medvetande långt bortom allt vad ögat kan nå, frambringa det som finns djupast ned i själen, i sinnets yttersta räckvidd och sfär, bli Ett med allt omkring. Det synliga och det osynliga. Och ändå; tydligare för mig själv. Att jag Finns på denna jord. Allt som är Jag. Så var fallet i Finnmarksnatten, och i Vildhjärtas magiskt befolkade skog. Att våga vara större än sig själv, omsluta och innefat-tas av hela den Natur vi i grunden är en del av. Sprungna ur samma väldiga källa. Samhörighet.

Det är det där ordlösa, där man får möjlighet att uttrycka allt detta som går Bortom orden. Så är det även med den indianska, ordlösa sången - och förresten även Jojken! När jag vandrar i dessa marker, är det sådan musik som föds, strömmar ur jorden, genom mitt väsen. Och här hemma, i mina svenska skogar, blir det folkton. Den tongång och stämning som sjunger i VÅRA marker, i VÅR folksjäl. Urkvädet som uppstår, när stråken möter strängarna, när livet läggs an mot det väsen som är vårt, och vi vibrerar i samklang med Allt som är. Uttrycker, beblandar vår stäm-ma med de skogar, som genom århundradena har ljudit av människans musik.  T i l l s  n u .

Fransar på en indiansk pip-påse. Del av en väggbonad (foto) på Ransäters spelmansstämma, och sol på kudde från Ikea.                          
Senare möter Hulda en ung och inbunden spelman, som skapat en låt till henne. Han slår sig ned på en vilsten och låter musiken tala, där hans egna ord inte räcker till, eller vågar sig fram...

"Redan de första tonerna träffar henne som ljuvliga spjut. Och hon upplever åter förvandligen, att han blir en annan, en härlighetens man. Den vemodiga melodin stiger till att börja med som en fin dimma. Den sprider sig och får henne att rysa. Hon vill dansa, hon vill gråta. Naturen omkring dem vidgar sig till en påkostad festsal. Musiken tar plats, tar över allt, uppfyller varje vrå i denna lilla skog. - - - Melodin byggs på alltmer, blir kraftfullare, skönare, den genomströmmar henne, han är en mästare i känslor när han spelar! Om han ändå kunde spela jämt, då skulle hon kunna älska. Kunna älska själva honom! För det han har inom sig. För det heliga han egentligen känner och är, Lissmyr Eriks innersta väsen, hans själ."

Aino Trosell. Vem är du? Hur kan du veta exakt hur jag känner? Hur det är att bära på världar
av musik, som Är den man Verkligen är, bortom allt vad ögat möter och tror sig veta?  T A C K !

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar