torsdag 29 september 2011

Småland i Kilsbergen

Solen värmer som om hon tror det är juli. Vid Kil ser man lövträden börja skifta i guld, där i Kilsbergens grönraggiga barrskogsfäll. Ett soldis gör himlen grumlig och ljus. Jag skall på upptäcktsfärd med min vägvisare i bergen igen. Vi vandrar till Daltorpet, som övergavs för över hundra år sedan. Men länge tog man hö här, och forslade det längs en fantastiskt vacker skogskörväg, en avsats i allt det gröna, i dalen som börjar vid Gatfallet intill Bocksbosjön och övergår i Trolldalen längre bort. Trattkantareller överallt, men ingen av oss är någe för svamp. Han, för att han är urtraditionell gammal Kilsbergsbo, och jag, som brukar skylla på att jag ju är adopterad av Svartfotsindianerna, och dom äter minsann inte svamp! Just som de gamla Kilstorparna ser de svampen som komat. Han är min indian på nära håll, kan allt om naturen och djuren och det jordiska, i dessa berg. Tyder alla spår och berättar om alla skogens, himmelens och vattnens innevånare. För att inte tala om den tvåbenta varianten, kallad Människan. Utan honom hade inte hälften av mina upptäcktsfärder varit möjliga.

 
Vi förundras tillsammans vid stenmuren vid det övergivna torpet. Mängden av sten, som av människohand bänts upp ur jorden, forslats hit och lagts i stenjärdesgård, så högt som upp till midjan, och breda är de! En oerhörd ansträning, oräknerliga timmar, pust och helvete, värkande muskler och en och annan svordom, kan väl tänkas. Markerna här var lika steniga som i Småland, om inte värre! Ändå slog sig de segaste av människor ned här, bröt mark i sitt anletes svett, och frammanade ur jorden de armaste smulor som kunde räcka till livhanke för en familj, vars medlemmar stundtals dukande under i diverse umbäranden och sjukdom. Pehr föddes här, och tog upp ny mark vid Bohult ett stycke bort. Pehr var en kraftkarl, stark som få, och stenmurarna han lade under sina 50 år som enda brukare vid sitt torp, har uppmätts till 260 meter. Så förflöt hans stund på jorden. Men stenarna finns kvar, som en mossbeklädd gravvård över dåtidens möda, vilken nutidens sällan kan mäta sig med. Som avslutning på vår samvaro tar vi ett tag med nätet i sjön, så att min torparvän kan få sina gäddor vad det lider. Han blir mer än nöjd, och så väntar slätten och allt det andra för hon som så gärna hämtar kraft och kunskap i de Blå Bergen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar