fredag 21 oktober 2011

Vallristarskogen

Fick en känsla av att jag skulle besöka vallristningarna vid bäcken, på väg till Bocksboda i Kilsbergen. Först var det vädret som lockade, men så kom den där tanken. Om jag skulle hälsa på? Det var ju ett tag sedan sist. Hade ingen aning om vad som pågick där (eller; aning var väl just vad jag hade, men jag visste inte varför!) - nämligen gallring med jätteskogsmaskiner, som lämnar djupa, regnpölsblödande sår i markerna. Hjärtat i halsgropen... De har väl inte kört över ristningarna? Djupa spår, skavda stenar, travar med timmer, sårig mark... Leriga skor, undran och målmedvetna steg. Tack och lov. Fornminnessnitslar. Just här har de största maskinerna inte kommit fram. Men Ack, så nära, och andra djupa spår över hällen intill. Där det finns en vallristning finns det fler. Och här är den största kända fyndplatsen. Småträd med snitslar nedsågade mitt inne i fyndområdet... hur ska de då se vart de skall vara varsamma? När allt det nedhuggna sedan skall forslas ut? Vanligen röjer man sly på gamla torpgrunder, men för vallristningarna är varje skydd i form av vegetation en förutsättning för att surt regn inte skall hinna sudda ut de uråldriga budskapen - en process som går alltför fort, och som redan fortgått på många håll, med skrämmande resultat. Ingen har tagit fram riktlinjer än, kring hur vi skall handskas med detta arv.


Visst kan det bli fint när det ljusnar i skogen efter gallring, men vid de djupaste såren hänger ett stort och tydligt band. HÄNSYN NATURVÅRD. Maskinerna dånar på avstånd. Det finns ju en till stor häll som är översållad, längre uppåt. Tar mig dit, men dit når inte arbetet här, som det synes. Ringer kors och tvärs och försöker nå fram till dem som vet. Lyckas, fast det är fredag eftermiddag!


Här satt vallebarn, eller kanske kolare, på 17- och 1800-talet och ristade. Kanske till och med tidigare. Och jag tänker... Kan man inte spara de största, värsta, tyngsta, mest otympliga, natur-ovänliga maskinerna tills det är tjäle och fruset? Tills markerna bär? Som torparen och skogsarbetaren sa till mig. Han själv använde hästen. Sedan kom det maskiner. Det var väl bra. Sedan kom det större maskiner, och ännu större, och FÖR stora, för tunga, och nu ÄR det inte bra. Det är inte okej. Man kan inte "förvalta" skog på bekostnad av den naturliga vegetation och miljö som finns runt omkring. På bekostnad av urgamla stigar. Och jag tänker; vallristningarna finns i ett SAMMANHANG. Jag har sett kollagren i marken. Den vänlige skogskonsulenten, som märkt upp så fint, berättar om en kolarkoja strax intill. Och jag ber att vi får medel och möjlighet att kartlägga dessa lämningar, innan maskinerna drar fram på nästa plats. För Kilsbergens unika hällristningar är långt ifrån upptäckta, och upptecknade, överallt. Och jag vill ha kvar länken, berättelsen om denna skog, dessa berg, och de människor som en gång levde och drömde här.
V E R K L I G E N .






Jag frågar mig; Vad lämnar VI för spår?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar