onsdag 28 december 2011

Magiska vänskapsband // Att kula sig en vän

Bilden är lånad från internet och föreställer fäboden Ransbysätern i Värmland, på 450 meters höjd, 7 km upp i skogen.
Här kommer en nyårsgåva till er alla. En berättelse, och en påminnelse om att
Livet är magiskt, och är så mycket mer än vad vi kan förstå.

En gång för drygt 10 år sedan, stod jag i en skog i Värmland och kulade ut över nejderna. Detta för att jag bara inte kunde låta bli. Jag var och hälsade på vid vildmarksbyn Eden, ett litet skogsparadis med timmerkojor för övernattning och en stor timrad hexagon för samkväm och stämning. Jag sökte mig ensam ut i skogen, för att få släppa loss livsandarna lite, och altså sjunga ut över allt detta vilda, vackra. Döm om min förvåning, när en uppsminkad tjej i högklackade stövlar knakade fram ur snåren och uppenbarade sig vid min sida! Ni har säkert hört att man kan kula på kor och kritter, men aldrig hade jag hört att man kunde kula fram människor, rätt ute i vildmarken! Jo minsann, hon undrade om man "kunde få en lektion". Inte för att hon såg ut som någon skogsmänniska direkt, men förklaringen låg i att hon guidade runt en vän på besök från London, och hade därför piffat upp sig lite extra. Till vardags arbetade hon annars som fäbostinta vid Ransbysätern, ovanför Sysselbäck! Det märkliga i det märkliga var, att byn närmast vildmarksbyn där vi var, hette Ransbysätter! Jag såg nog lite dumstirrande ut, men gav iallafall en lektion. Sedan välkomnades jag till fäboden, och gjorde slag i saken. For dit upp och övernattade, tillbringade tid med Maria, fjällkorna och "Killinggänget", som jag raskt döpte en lite burdus ungdomsliga med killingar. Helt overkligt faktiskt. Att man kan hitta en vän på ett sådant vis!

Året därpå var jag höggravid och befann mig i hennes säterstuga högst upp på berget, vid tiden för fäbodens årliga lilla spelmansstämma; Utmarksmusiken. Maria kom vandrandes från bebyggelsen nedan och frågade om jag inte kunde delta i invigningen, genom att kula. En kvinna skulle kula där nere, bland folket, och så kunde jag väl svara här uppe, så fick det bli en slags... dialog? Ja tack! Så utan att någonsin ha träffats öga mot öga, fick vi strax bekanta oss genom kulandets klingande, mäktiga tongirlanger...

Så inleddes min vänskap med en fäbostinta, som blivit en viktig person i mitt liv. Och det är något ovanligt, magiskt, med vår kontakt. Vi hörs inte ofta. Det kan ibland t o m dröja några år. Men det märkliga är, att när hon väl ringer, så är det exakt den dag jag har tänkt på just henne, eller när jag ringer, är det exakt den dagen hon har talat om mig! Kusligt, men härligt, och fullständigt oförklarligt. Dessa magiska tecken visar oss att det finns ett band, och att vår vänskap finns där av en anledning. Maria har under tiden överlevt svår cancer, jag har själv haft mina stora bataljer och prövningar, men alltigenom finns det där bandet, och så gott som varje år, blir vi påminda om det magiska i detta - och Därigenom, det magiska i själva Livet.

Som igår. Vi hade inte hörts sedan vårvintern. Nu kom tanken på min vän, så jag satte mig faktiskt vid datorn och googlade på hennes namn, för att eventuellt få en vink om vart hon hölls just nu, och med vad. Vi har båda rört oss i världen, och haft värdefullt utbyte av de djupaste tankar. Hittade faktiskt en blogg med bara ett enda inlägg, som var äldre än vår senaste kontakt. Läste varje ord och ägnade vännen mina tankar... Sedan, när jag giick ned till undervåningen, såg jag något långsmalt, rött, på hallgolvet. Märkligt. Vad var detta? Jo, ett ovanligt format, litet avlångt kuvär, innehållandes ett guldglänsande kort med varma kramar och lyckönskningar för det kommande året... Hälningar Maria!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar