torsdag 17 maj 2012

I N D I A N M I N N E N // En annan slags himmelsfärd

Idag bjuder jag på en längre berättelse, som jag verkligen känner djupt för. Jag skrev den just i anslutning till Kristi himmelfärdsdag, en gång för flera år sedan. Som en del i min "assimileringsprocess" efter mitt år hos Svartfotsindianerna skulle jag försöka klämma mig in i det "vanliga" samhället, och hitta en inkomstkälla där jag inte behövde ösa ur hela min själ. Idag känns det lätt surrealistiskt, men jag fick iallafall jobb på en skoaffär intill den stora affärsgallerian utanför staden, där kommersen pågår, vardag som helgdag. En livserfarenhet av många ;) Just denna säsong var det modernt med indianinspirerade kläder; det var lite småfjärdrar, fransar och pärlor som gällde, även för gemene man. Berättelsen tar sin början inne i butiken Gallerix.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ Varsågoda, här är min sanna berättelse, reflexion och
gestaltning av att befinna sig i två världar samtidigt. Inuti.

    U P P H O V S R Ä T T E N   T I L L H Ö R   F Ö R F A T T A R E N   /   P E R N I L L A   S U N D I N   
 
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Kristi Himmelfärdsdag, Sverige.

- Har ni frimärken här? Till Kanada?


Jag står i köpcentret och ler lättat när mannen i kassan plockar fram det jag börjat ge upp hoppet om att finna denna röda dag. Överallt i stan var allting stängt. Det var bara här som köphysterin pågick i full skala.

- Det blir två stycken. Sexton kronor, tack.


Mitt leende stelnar till i en förfasad min.

- HAR ni inga andra?


På de små lapparna sitter en naken karl i vild njutning, spelande på sin fela mitt ute i forsen.

- Nej, tyvär, det är allt vi har.


Jag brister ut i skratt, men inte utan vånda.

- Herregud, hon kommer dö i en hjärtattack! säger jag, men tar snabbt tillbaka mitt uttalande. Inget fick hända min älskade Grandmother.

Jag står en stund och tvekar. Hur skall jag förklara för mannen i kassan att den Gamla Kvinnan som skall få mitt brev tillhör ett indianfolk som är så pryda att de ändrar kanal på TV´n så fort någon dristar sig till en puss i rutan? Ett folk som nu för tiden snarare klär på sig än av sig innan de till äventyrs tar ett dopp i floden.

Jag kunde se dem framför mig. Först postföreståndarinnan, Vivian Shirt. Hon skulle säkert visa upp den syndiga försändelsen för alla som kom förbi hennes lilla krypin i stamhögkvarteret den dagen. Och så de anhöriga, de som med all säkerhet skulle bli tvungna att öppna och läsa upp brevet, eftersom synen svikit den Gamla Kvinnan på äldre dar. Ja, synen ja! Sannolikheten att hon kunde urskilja den skamlösa varelsen var ju minimal, när jag tänkte efter.

Tankarna svepte vidare och jag såg framför mig hur vi i Sverige kryper in i nyandliga indianska svetthyddor utan en tråd på kroppen – män och kvinnor, huller om buller. Jag hade suttit i Piikunifolkets mörka, heta, väsande kupol, iklädd en av Eva Bad Eagles specialsydda ceremonisärkar i blommigt, tryckt tyg. Jag kände mig mer än lovligt fånig när jag travade iväg från hennes lilla tipi till den väntande hyddan, sedan jag valt mellan randiga och stormönstrade skapelser och bytt om till det mest otantiga alternativet. Jag ville ju för allt i världen inte bryta någon kulturell etikett.

Svartfotskvinnor badade i regel inte svetthydda, men det gjordes undantag, och då fick man vackert krypa in i en av dessa hemmagjorda kreationer. De räckte ända ned till fotknölarna och utgjorde ett litet tält i sig. Jag satt där i mörkret och tackade Gud att de inte visste hur det gick till på andra breddgrader, men misstänkte att andarna och de som såg i det osynliga inte lät sig luras. I den spirituella världen går inget att dölja.

Samma känsla hade jag haft i Cheyenneindianernas svetthydda. När deras gamla Heliga Kvinna med avsmak berättade hur några andra indianer tog betalt av vita tillresanden och fick dem att ta av sig KLÄDERNA innan de steg in i Moder Jords heliga livmoder!! Att ta betalt i pengar för ceremonier visste jag var fel enligt indianska seder och bruk - gåvor och donationer var mer brukligt - men det andra var knepigare. Jag tyckte tanken på sätt och vis var fin, att man steg in som man föddes, men här både skrattade man åt och tyckte lite synd om de vita som lät sig luras så.

Jag sneglade på Näcken och försökte se honom med blidare ögon. Kroppsdelarna lyste vita mot den mörkare bakgrunden. Jag suckade. Skandalen skulle vara ett faktum.

- Det är konst, försökte mannen i kassan.

- Hm, sade jag bistert, men blev åter full i skratt. Det skulle ändå inte vara första gången jag blev tagen för lite underlig i deras kretsar. Minnet av den tyskfödde psykologen som arbetade i reservatet fladdrade förbi. Hon som badat naken i den lokala dammen och för evigt blivit hedersmedlem i "The Awful Men´s Society", Svartfotsmännens imaginära skämtsällskap. Jo, lite fick man väl bjuda på.

- Jag tar dem, sade jag, och hoppades på att humorn skulle segra. För visst var Niitsitaapi, The Real People, riktigt pryda av sig, men de var också de största humorister jag någonsin stött på.

Jag slickade den intet ont anande nakenmusikanten på baksidan och tryckte fast eländet på min heliga försändelse. I kuvertet fanns ett paket cigaretter, Camel Lights, den finaste asken jag hittat. Det hade tagit mig sju år att komma över min värsta indianromantik, och jag hade successivt gått över från påsar med traditionell indiantobak – Kinnick kinnick, som i själva verket inte alls var tobak men som användes som sådan – till vanliga paket med lös tobak och så nu, denna stora dag, helt enkelt en ask cigaretter. Men som sagt, den vackraste jag kunde hitta.

Den Gamla Kvinnan röker inte cigaretter. Tobaken, som främst röks i ceremonipipan, är en symbolisk gåva, och indianerna ger den i alla former, oftast bara några askar av det mest simpla cigarettmärke. Det är tanken som räknas, brukar man säga, och här är det verkligen så.


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Jag gick genom den väldiga affärsgallerian med sina fontäner och rulltrappor och McDonald´s och folkhoper. Någonstans i detta myller skulle det finnas en brevlåda. Och tack vare min ingivelse idag, och kassamannens små nakenbilder, skulle min hälsning nå fram till den heliga Soldanskvinnan som levde på prärien intill Klippiga Bergen där jag själv levt och lärt för inte så länge sedan, just i tid för vårens stora Pipdans.

Jag hade hört den första Åskan för några veckor sedan, en kväll när jag låg ensam i mitt hus på min grönskande kulle i det avlägsna Norden. I den stunden var jag tillbaka i ett annat hus som stod ensamt på den väldiga slätten, endast omgivet av vildhästar och prärievargar och miljontals stjärnor.

Det var när den första Åskan hördes om våren som Medicinmännen satte datum för öppnandet av Åskmedicinpipans Knyte. Så hade den Gamla Kvinnans man gjort i alla år, men nu var det sonen som tagit över. Den Gamla Mannen, som fötts i en tipi längs floden vid något folket kallade Wolf Flats för nästan hundra år sedan – ingen visste riktigt säkert när det var – var ännu i livet när jag levde hos stammen. Tillsammans hade det Gamla Paret haft hand om de heligaste knytena och Soldansceremonin. De hade fört språket vidare och bevarat kulturen genom alla år då den var förbjuden och ceremonierna gick under jorden. Vi hade suttit otaliga gånger i deras kök och kommunicerat med det urgamla teckenspråket och en blandning av engelska och Blackfoot. Jag hade burit hans sweetgrassfläta och fjädrar till ceremonier och samlingar, men nu var han borta från denna jord. Den Gamla Kvinnan var ensam, och jag visste att hennes ensamhet kändes som störst just nu, i Åskmedicinpipans tid.

Hon tog mig som sin dotter, som indianerna gör. De kallar det adoption, men jag kallade henne ändå alltid Grandmother. Jag menar, om jag varit hennes dotter hade hon fött fram mig vid dryga 55 års ålder, och även om hon under sin livstid fött elva barn, varav tio fick leva (ett bra tal som hon var stolt över) var detta en bedrift som inte ens en Soldanskvinna klarade av. Hon brukade säga; Jag har elva barn. Tio är indianer och en är en Napiaki (vit kvinna). Hennes namn är… Och så sade hon namnet som hon gett mig den där första kvällen. Namnet som hennes syster burit, och som jag nu fått överta.

Jag banade mig fram bland reklamskyltar och klädställningar, i jakt på den där postlådan. Tänkte att ingen av dessa människor hette annat än Annika och Rolf och Sig-Britt och Jenny. Ingen gick runt med ett brev till en gammal underbar indiangumma som bad sina böner på sitt språk för dem när de skickade lite tobak, om det så var själva Näcken som fick hälsningen att flyga över världshaven och himlarna för att landa i hennes torftiga lilla kök i försommarens kväljande hetta. Där jag tillagat hennes egensinniga små måltider och styrt rullstolen förbi de välbekanta hindren: den Gamla Mannens stol, soffhörnet och badrumsdörren på väg in till sovrummet.


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Närhet. Ibland uppstår den, i minnet, i stunden, i hjärtat och i tanken. Hon är gammal nu. Så gammal att hon kanske redan stundvis har glömt bort mig. Livet är så fullt av trasiga människor, missbrukande barnbarn och alkoholiserade familjemedlemmar, konflikter och problem i de vita människornas kölvatten, som de Äldre skall ta hand om, råda om och försöka förbättra, när de själva är sjuka och förnödenheterna knappt räcker till. Att då göra plats för en främmande flicka i sitt hem och sitt hjärta, dela med sig av ljuset i ögonen och visdom och skratt – det är den rikedomen som får mig att gå oberörd bland vårens senaste mode i tusental och åter tusental, cerist och khakifärgat (indianmode också gu´bevars: mönstrade kantband och fjädrar och fransar och pärlor ingen av dagens modelejon skulle iklätt sig mot betalning för bara ett år sedan), utan att känna mig fattig som inte har råd att styra ut mig som alla andra i den här janteparaden vi rör oss igenom i vårt likformiga land.

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


Jag har råd med två små konstverk av en naken flodkarl, och jag tänker på bäcken, den lilla ån, som ringlar sig fram förbi kullen där jag bor. När jag går där om kvällarna och ser vart bävern farit fram, är närheten lika nära som ensamheten. För vem kan jag möta på vägen, som har dansat i Bäverknytets ÖppningsCeremoni? Som varit en av de sju kvinnor som imiterat bäverns rörelse liksom sju kvinnor har gjort hundra år tillbaka och åter hundra, i samma steg, samma rörelse, till samma sånger och med sådan… djup vördnad för livet, som inte faller bort i uppblåst högtidlighet eller egennyttigt självförverkligande. Som bara är en upprepning av den eviga bön det innebär att vara välsignad med en kropp som lever på jorden i den oändliga väv där allt hör samman och skapar en balans vi människor ingår i. Som bävern ingår i.

"...en upprepning av den eviga bön det innebär att vara välsignad med en kropp som lever på jorden i den oändliga väv där allt hör samman och skapar en balans vi människor ingår i..."


Hur ofta går någon förbi deras hyddor och arbetsplatser med en känsla av vördnad och igenkännande? Vart har samhörigheten tagit vägen, den vi känt med allt levande och varandra, i det stora och det lilla? Sorgen är den, att ju närmare man kommer sig själv och kärnan, platsen där man upplever den totala samhörigheten, ju mer avskild känner man sig från stressade helgdagsshoppare på ett knökfullt köpcentrum i en stad i ett land, tusen och åter tusen mil från en av de svåraste platser på jorden, där något av det vackraste jag upplevt finns.

En sista blick på den lidelsefulla spelmannen, och plötsligt är det en annan man som träder fram. Lika mört hår, men inte lockligt, utan rakt, och långt, hängande över ryggen. Fiolen är utbytt mot en flöjt, men tonerna är lika lockande, melodin lika förförisk. Jag tänker på andra brev och längtansfulla rader och förtrollande hägringar dansar för mitt inre medan jag spanar efter lådan bland alla bankomater och returburksnedkast och allt vad det är.

Om jag postar brevet idag är det framme innan nästa helg. Säkert är det då det Gamla Parets Åskmedicinknyte öppnas, och det vore fint om det hann fram till dess. Om jag fanns med i den Gamla Kvinnans tankar, när jag nu inte kan finnas med i tältet under dagen, beröras av sångerna, ta del av festmåltiden och lyssna efter Åskan som alltid gör sin närvaro påmind. Men tänk om det är nu till helgen, redan i övermorgon? Då hinner brevet och tobaken inte fram, tänker jag där jag kryssar mellan ljusa människor i platåskor och sneglar efter någon väggklocka, måste hinna äta något innan de stänger och så var det det där mötet med chefen…

Men så saktar jag av på stegen. Det spelar ingen roll när postverket tömmer brevlådan på röda dagar och hur tiden fungerar i våran hektiska värld. I den stund som jag tänkte på henne, skrev till henne, betalade för den blå kamelasken med tobak i Pressbyrån och skrattade och våndades över Näckens osedvanligt oblyga scénkostym, var kontakten redan upprättad. Ändå låter man sig luras av tidsgränser och nummer i almanackan, glömsk av att vi människor inte kan styra över allt.

Indiansk tid.

 
Många var de gånger jag slet mitt hår över indianernas milt sagt lättsamma inställning till tid. Man kunde vänta i timmar på att någon människa skulle dyka upp eller en ceremoni skulle börja. Och när jag äntligen insåg att man inte behövde ha ont i magen om man var försenad eller inte alls var dömd att på liv och död vidhålla alla överenskommelser (vad som helst kunde ju dyka upp däremellan som förändrade läget), ja då var mitt år hos indianerna till ända och det var dags att packa ihop.
Visst, jag hade storstilade planer när jag anlände med mina drömmar och förhoppningar, illusioner och ambitioner. Och jag hade fått lära mig mycket.

Men det största av allt hade jag svårt med än idag. Att inte ta mig själv och allt möjligt så blodigt allvarligt.

Det var därför jag tackade Skaparen för de där nudistporträtten som hoppat fram denna hopplösa dag när allt tycktes vara stängt och igenbommat och omöjligt på grund av en himmelsfärd som Kristus förmodas ha gjort en dag för två tusen år sedan. Befriande bilder som gjorde allting möjligt.

Jag släppte kuvertet och alla mina löjliga föreställningar om hur man skall vara och göra och framstå och uppfattas i den statliga gula lådan som enligt tabellen redan hade tömts klokan 14.00 (sön- och helgdagar) och kände mig förunderligt lättad. Leende vandrade jag genom det helgöppna köpcentret. Inom mig kunde jag höra den Gamla Kvinnans skrattlystna röst.


Sokawpi.Det är bra.



Pernilla Ma-tso-aki

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

The Old Man och The Old Lady är den finaste titeln man kan bära hos Svartfotsindianerna.
En senior som innehar helig kunskap och har haft ceremoniella uppgifter i stammen, blir en Elder,
men alla de gamla har av tradition en särsklid plats av respekt i samhället.
MIN STAM heter också PEIGAN, PIIKANI, PIKANI, PIKUNI och NIITSITAPI


Upphovsrätt: Pernilla Sundin. Texten får inte användas utan författarens medgivande.

2 kommentarer:

  1. Du kunde ju ha tagit tillfället i akt att berätta för din vännina om våra folksagor, där Näcken ingår. Med all respekt för den indianska mytologin, och jag känner till den väl; våra berättelser är inte sämre än deras.

    SvaraRadera
  2. Men den indianska humorn går de flesta "indianexperter" förbi... och då har man ju missat hela hjärtat i den livsvägen. Liksom i min berättelse.

    SvaraRadera