måndag 14 maj 2012

Ovälkomna sängkamrater / I graven finns ingen tinnitus

Var eviga kväll får man trängas med den där jävla störiga Tinnitus i sängen. Aldrig får man ligga ifred, för sig själv. Måste lära sig att skärma av, vara uppe tills man stupar och lättare kan fly in i drömmarnas värld. Och så vaknar man, allt för ofta, med nästa eländes jävlighet till sällskap i sängen; Migränmaran. Spirande, smygande, ovillkorlig. Göra morgonrejset ändå med bångstyrigt barn, och så till sängs i två timmar i väntan på medicineffekt. Ja det är ju för jävligt när jag tänker på det, vilket sällskap man skall behöva stå ut med i sängen!! Somna i den enes vedervärdiga famn, och vakna med den andre, fast man Verkligen inte bjudit in Någon av de hemska tu! Jävla helvetes skit, får man unna sig att svära ibland. Och så Enastående mamma dessutom (dvs klara allt själv utan en mer eller mindre delaktig före detta hälft i leken), så man ibland MÅSTE vingla iväg till affären, så det finns mat på bordet, fast man framstår som en drogad sluddermaja som dessutom har smärtläten för sig och låter som en sinnesförvirrad patient på permission. Säga till sig själv i fruktdisken; inte låta, sluta låta, men det låter ibland att ha så helvetes ont. Nu börjar det släppa. Och jag gräver fram en bild från igår, när en Kilsbergskännare visade mig några gamla gravar i skogen. Jag ser på bilden och tänker... i graven finns ingen tinnitus. Där är det äntligen tyst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar