tisdag 7 augusti 2012

Milröken nalkas... så smått... tänka sej !

Vart tog sommarn vägen? Den lilla som var. Som glimtade fram. Men vem vet - det kan bli Indiansommar och härligheter långt inpå september. Och för mig börjar det spritta så smått i kolarsjälen, för nu är det snart dags... OK Milan är de som skall fylla Kilsbergsnejden med den underbara Milröken detta år. Kan hända råkar jag förirra mig dit någon gång? Jo - det är nog väldigt säkert! Dra några varv på ljugarbänken, höra Sigge förklara om rökar och drag och känna tidlöshetens vindar en stund i vår hektiska värld...


Här en bild av kolarstegen - stockstegen - lutad mot milan när det sist begav sig, en natt...


O c h   S o f i a   s j ö n g   s o m   s å   h ä r o m   d a n


 Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
 bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
 där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
 och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn. 


 Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
 och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.
 All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
 all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

 Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
 och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.
 Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
 så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro. 

 Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
 och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.
 Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
 det är grått, det är släckt, det försvinner,
 det är milrök - ingenting mer. 

   ¤  ¤  ¤  ¤   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar