torsdag 4 oktober 2012

Livets kontraster // Spelglädje // Värme // Ale Möller Band

 Magnus Stinnerbom, Ale Möller, Mamadou Sene, Maria Stellas, Sebastien Dubé, Rafael Sida

När den här bilden togs igår var jag väldigt nöjd. Jag hade avnjutit en konsert med världsmästarna i världsmusikorkestern Ale Möller Band - en vitamininjektion som ivrigt väntats i höstruskets mörker...

Det hade svängt på alla sätt å vis. Nya låtar från resorna till Afrika, Senegal... Den blinde pianogenialiske Mats Öberg var också med på resan, berättade Mamadou i den lyxiga turnébussen strax före konserten. Bussen som tog sällskapet på en liten release-turné sedan japanerna fått sitt.

Den Värmländske Husguden till vänster hade för en gångs skull ingen vikarie - dom är säkert jätte-jätte-duktiga dom också men
Jag skall Inga Andra Husgudar Hava jämte Magnus Stinnerbom. Amen.




Men dä ä klart...

Sebastien är ju också väldigt Gudalik
med sitt yviga skägg och sjuka brilljans

Och så har jag ju en
extremt uttalad böjelse
för detta med kontrabas
förståss

Så är det ju...


 

































Så breder Mamadou ut armarna och rösten över hela den Afrikanska kontinenten. Visar att man kan ta sig från barndomens getaherde-vidder till operahuset i Senegal, vidare till trubadurtraggel i tunnelbanan i Stockholm och så; sim salabim, upp ur denna, på en flygande matta, rakt in i Ale Möller Bands magiska värld... Fin är du när du går till din vän, sjunger han. Så innerligen fint. En svensk folkvisa, tolkad av en oväntad röst. Hjärta.

Jag har bjudit med mig de flitigaste musikerna från sommarens skivinspelning för denna njutningsstund på sjunde raden. Dom trodde nog inte att Mamadou skulle dansa på händerna och absolut inte att han sedan skulle få ta över basen medan Sebastian tog över "dansgolvet" och bjöd på någon slags härligt befriande afro-kanadensisk dans ;)
Knäppte några bilder och lägger ihop lite på lek...

Hm... Det slår mig att denna bild är i stor kontrast till den från förra inlägget, luffarbilden, jämmertankarna om kulturarbetarens verklighet. Hur som helst; dom tackade för sig, ställde upp sig på rad som på bilden överst, blev inropade och spelade två låtar till, och jag var nöjd. Magus hade berättat om kärleksvalsen Ale komponerat till hans bröllop, Maria hade hällt sin honungsstämma över hela altet och glittrat som en fjäril, Rafael hade trollat på instrument jag inte visste fanns, och Sebastien hade visat att han liksom björnen och buffeln har oanade krafter och hastigheter i kroppen. Men så... säger Mamadou, att dom ska spela EN låt till, som önskats av hans goda vän Pernilla som är här med sitt band ikväll. Adona. Då blir det liksom hissen till ÅTTONDE himlen, och min kväll kröntes av de fina orden och den underbara låten. Tillägnad en tragglande skaparsjäl vars öde i denna stund (torsdag morgon) kanske avgörs på ett möte i staden.

PS Att Ale himself är liksom Gudfadern personifierad, det är liksom givet. Flöjten är hans stav.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar