onsdag 5 december 2012

GLÄDJE ÖNSKAS !!! // En vintersaga...

...får det bli, men den fortsätter när jag får nya krafter. Förhoppningsvis imorgon :) Ser du vägen?

Jag tänkte mig att komma till ett strålande vinterland, men mörkret hann falla, innan allt överkrångel och dubbelkrångel och extradubbel-överkrångel var avklarat nere på slätten. I bilstereon spelade min egen skiva, och musiken bar mig uppför Klockhammarsbackar, förbi översnöade stugor som kurade i mörkret, och så fram, till en vacker välkomstkommitté. En Älg trädde fram i Kilsbergsmörkret, strax vid sidan av vägen, i den djupa snön i skogens bryn. Jag stannade. Vevade ner min ruta och spelade för Konungen; Tusen milors land, min magiska kolarlåt, Albert Sundins diktrader om kolaren Winter vid Ramsjön. Det var en magisk stund, och ännu en Älg anslöt i publiken. Vördnasfull. Bekoronad. Obenägen att fastna på bild.

När sången klingat ut och kylan krupit in, blir det en konst att starta och få fart i backen där jag visst stannat, men det går det med. Uppförsbackar har jag haft gott om på sistone! Och framåt måste man ändå, på någe vis. Ett ljus i mörkret möter mig vid Emilalogen där bilen ska ställas, sedan packas allt in i en enorm ryggsäck och resten dras på pulka över oplogad skogsväg, in i skogen och bortigynom, till Skosula och Lymans stuga, där braskaminen och vedspisen väntar...

Varde Ljus! Bekymrena räcker hela kvällen och skuggorna når ända hit, men motas stundtals undan av trevligare ting. Vi vaknar till en värld av ljus, som äts upp av förhandlingar, fakturaredovisningar, krångleri och krångleraa...

...men till sist, innan mörkret faller igen, tar jag mig ut och iväg, med sikte mot Torparvännen. Så länge sedan det varit! Så många veckor, ja månader, som jag suttit vid min dator... Längtandes dit. Telefonen har varit avskuren en vecka. Det kom 40 cm snö på en gång. Nästan alla träden bugar under tyngden...
















Några få står rakryggade inför himmelens övermakt. Detsamma gör Torparvännen - det vet jag. Av envetet sinnelag och ohejdad vana, samt 82 års erfarenhet av bergens karga natur och väderlag. Dagen innan var kolarna med mig i tanken där jag for. Det var ju nu de var där ute i skogens snödjup, i sina enkla kojor, vaktandes sina milor, svettandes, mixtrandes, donandes... En av dessa kolare var Torparvännens far.

Träden är klädda i lucialinnen och granarna bär stjärngossestrutar. Inget är sig likt...



I jordkällaren vilar potatisen. Under snötäcket vilar slåtterängen, och längs stenjärsgården alla slumrande smultronämnen som lovar sötma på tungan när man vilar med lien en stund i juli... Det blir prat och skratt och värme vid brasan, och så är världen åter svart där ute. Skönt då att bli mött av ett ljus i mörkret igen, vid samma Emilaloge som igår, och så går färden mot det varma kryp-inet som väntar bortåt Lisselänga... Och det blir kväll, och det blir natt, och det blir någorlunda frid...


Förlåt, min kära lilla mobil - du tog ju rätt så fina bilder ändå =)


Och det snöa. Eller snöga, som man säger här. Och efter lite ordnande av distanskrångel var det bara att trassla sig ut genom snöskogen, fram till bilen, gräva fram bilen (nej det var inte så farligt, nu dramatiserar jag!) men snön yrde och kylan bet som en vettvilling i kinderna. Farväl till bergen och snöälskande hunden, avfärd och på rätt väg, men sopbilen framträder i snöyran så jag får backa alla dom hundra meter i vityran som jag lyckats köra, utan vidare sikt. Ett steg framåt och två tillbaka. Känns bekant... Just Sopbilen också en rättmätig symbolik :p




 ...och så "raka" drivsnövägen till Länsstyrelsen för projektmedelredovisning. Väl där ringer telefonen. Kunde inte svara. Ser i mobilen efteråt: Presstopp!!!! Masterskivan gick ej att läsa i Riga, släppdatum förmodligen uppskjutet från den 15 dec till den 17 dec. Men det var ju redan dubbelkollat och okejat två gånger om?!!?? Och den lilla luften man hade går liksom ur...

Men. Vad har man för val? Man trasslar sig ur även denna rävsax (eller rövsax som jag råkade skriva till Studiomästaren på mobilen härom sistens, ett ofrivilligt ord som ju passade mkt bättre, även om jag aldrig skulle drista mig till att uppfinna det själv). Får tag på Studiomäster som sitter i blen på väg till någon spelning. Får tag på förlaget som mejlar klagomejlet från utlandet till den bilsusande ljudmannen, som kollar mejlet i sin mobil och ställer en förmodad diagnos; Mastern måste ha blivit skadad i frakten. Nu får ni ta en av de egna som jag bränt till er och hitta en stor studio eller fråga Sveriges Radio P4 om dom kan konvertera till ngt av de önskade digitala formaten så det kan sändas snarast möjligt. Jahapp. Min skiva hade jag redan spelat både här och där (bad honom om en separat att lägga undan också - den hade varit perfekt i detta läge!) men den till förlaget var oröd och hade inte spelats. Den hade jag skickat med post för två dar sen. Ja visst, men den FANNS INTE på förlaget. Fick personligen åka dit i snöyran och leta. Nä. Då tar vi väl min, lite halvt medfarna. Radion visade sig ha en ljudfantom som trodde sig kunna lösa kruxet, och i väntan på denne messias fick jag själv ordna barnvaktsskarvningar till sjukt barn och kolla upp en särskild kod med STIM men den var frivillig, som de sa sist, så då skulle allt vara möjligt och klart. Sedan följde ett antal visserligen trevliga timmar i radions stora studio, med en blundande migränefterdynings-människa (glömde visst nämna att min första hela tilltänkta frihetsdag i bergen började med migrän) som försökte vara på allerten och tajma om varenda låtövergång mellan de 24 spåren och tänka tekniskt (svårt ändå) och så lite konferenstrådar förlaget-Riga-radion-studiomäster... Ja, sen var det snöstorm och barmhämtning och hungrande mage och ännu en dag hade visat sitt fula tryne, trots de fina bilderna... Kanske blev ni lika trött av att läsa detta som jag blev av att genomleva det.

OCH HUR BLIR DET NU MED SLÄPPERIET? Ja ni, jag väntar på besked. Tror nu vad som helst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar