¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

BILDINFO: Dom hade klämt in ett litet vilsekommet ord mitt i allt, men fingerfärdig som man är, är det borttrollat här...
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Men vänta nu; står det inte Pernilla Sundberg ovanför de där fyra fina stjärnorna i betyget? Ska det nödvändigtvis gå troll i allt som har med Kilsbergen att göra? Kan ju tyckas logiskt, historiskt sett, med troll, just där, om ni förstår... Hur som helst. Suck. Är det för Närkeaktigt att gnälla över sådant, när man ändå fått fint betyg? Men då är det ju fint om det står mitt namn där också, framhärdar jag lite halvhjärtat, till ingen nytta. Vad kan man göra? Man kan bara tacka Gud att hen inte trollade fram några av de där trippelextra dubbelhakorna som även den klenaste människa kan ståta med på bild (se bara förra veckans Latte) eller en väldigt fåraktig min. Nu låter det ju som jag är helt utseendefixerad, men så är icke fallet. Kanske mer åt andra hållet, men jag tycker det liksom skaver när utsidan skall representera det man har på insidan. På mittuppslagets stora bild hade jag solen i ögonen och blundade någon sekund. Klick! När vi vinkat adjö och jag hoppade in i bilen, mötte mig en lite väl skarp krigsmålning i backspegeln; ena ögat hade fått någon soltår och ovan vid smink som jag är hade jag dragit ut det till ett svart kattstreck som väl såg ännu sämre ut då det bara var på ENA ögat. Japp, det får man bjuda på, tänkte jag, härdad av livet som man är.
- FÖR DEN NYTILLKOMNE LÄSAREN KAN OCKSÅ TILLÄGGAS ATT JAG INTE BRUKAR BLI SÅ LÅNGRANDIG -
Skaparen hade ändå varit nådig. När NA plötsligt hörde av sig och ville göra intervju, utvecklades en väldigt intressant effekt i mitt ack så icke fototörstande anlete; en slags röd extraläpp ovanför den vanliga, som inga salvor kunde bita på. Jättesnyggt. När man för en gångs skull bestämt sig för att bita ihop och svälja fotograferandet, som en del i att få nå ut med sin gärning. Eländet lyste lika rött var dag i tre veckor, men sedan blev det avbokat och ombokat, och jag återfick min normala mun. Hur vet man då att det äntligen är dax för den Stora Fotodagen? (Ni kanske börjar fatta att jag inte älskar att bli fotograferad). Jo, man lägger sig kvällen innan med ett plötsligt utbrott av ungdomlighet; en illande kvissla slår ut på ena sidan om näsan, beredd att överglänsa allt av intre utstrålning. Tack.
Men här sitter jag och dillar om de mest banala ting, när min debut-cd blivit recenserad och typ nästan hyllad. Mysko att läsa att jag blivit inspirerad av gamla inspelningar av Kilsbergsfolk och tagit avstamp i mitt låtskrivande därifrån. Det är ju jag som har spelat in dem; jag har inte suttit i något dammigt arkiv och spunnit loss till raspande röster från svunna tider. Det är bara Svens inspelning av sina föräldrar jag inte gjort. Och nog tycker jag att Gunnar Hjorths fantastiska hantverk förtjänar ett omnämnande, så fint som han lyckats med musikproduktionen och ljudbilden! Att några kända namn finns med är gott och väl, men kanske än mer intressant att jag plockat in två jazzmusiker som skapar en stor del av stämningen på skivan med kontrabas och piano... Man kanske skulle ta och göra en egen recension? ;) Äh! Jag är glad att den omnämndes till slut. Och för 4 stjärnor =)
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Man blir förundrad när allt tajmar ihop sig så där magiskt - och då tänker jag inte främst på glassen. Att de var där, och att de skulle åka just när vi gick förbi, annars hade jag aldrig tänkt att det var Sven och dottern som parkerat där, och vi hade missat dem. Gott att känna den innerliga glädjen min bok föder, och höra den från många andra, förmedlad vid dessa mänskliga möten. Och Eva-Lotta sa så fint, att hon täkt på den blåskimrande Kilsbergsstenen när hon sett mina kläder och halsband på fotot i tidningen. Den som jag hänförd samlade som barn, och som glimmar i stenruinerna vid faderns gamla barndomstorp i bergen, som jag skildrat i ord, ton och bild i mitt utgivna verk. Den färg som alltid närt mig, från Indianerna till Kilsbergen... med dragning åt turkost. De orden landade mjukt i min själ, så som detta möte, denna dag. Tack för att du delar den med mig :) I bilden ser jag livets outgrundliga mönster och synkronicitet. Samverkan. Dragningskraft. Allt vi inte vet, men är en del av.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
att en dag finns
inte Sven mer.
Tänk att jag fann honom - och att han levde! 84 var han. Märkbart äldre idag. Fyller 89 strax. Tänk allt som vårt möte inneburit... Min bok, mina sånger, min kärlek - som jag ju hittade i den närmsta bebodda stugan bortåt Lisselängen, till Svens obeskrivliga förundran och stora, sanna glädje :)
Alla bilderna knäppte jag denna dag
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar