torsdag 20 juni 2013

Underbara dygn i Blå bergens sköna famn // Förgätmigej

Det är ovanligt mycket ängsull som blommar i år i bergen. Eller "svartknöpp" som de kallades här.

Så underbart att sparka av sig skorna och leva naturliv vid stugan några dagar som blir till evigheter... Man vet aldrig vad det är för växtligheter som tränger upp ur myllan kring ett hus med historia. Snart väntar prästkrageäng runt hela uteplatsen, där jag slår läger i vår underbara hammock och låter mig vaggas i naturens sköna famn. Här har jag funnit en blekrosa akvileja vid husväggen strax intill.
Även fina Fia får tassa runt i markerna och njuter av friheten i fulla drag.

Vid stigen till stugan finner jag detta vackra arrangemang, och låter knotten festa medan armarna håller kameran och försöker fånga det lilla underbara som man så lätt går förbi. Och jag tänker...  



Förgät mig ej...

Glöm mig icke...

I sinnet umgås jag med dem,
som en gång levde här.
Levde. Ja, med
förnimmelser och andetag
varje stund på dygnet
genom årstider och sorger
och barnafödslar
och botemöda.

Dunkeltimmar i gryningen,
när barna ännu sov,
och bergens alla kvinnor
fann sin väg till lagårdar
och svällande juver,
för att få fram
de dyrbara droppar
som säkrade
överlevnaden här.

Jag pendlar
mellan deras tid och min.
Befinner mig oftast
svävande någonstans
mitt emellan,
i ett gränsland. 

En kväll tar vi en tur till Dalkarlsberg och Skrekarhyttan, där lummig grönska väntar oss.

Väntar oss gör även den gamla hyttruinen, som lokala krafter har sett över och säkrat upp och förvandlat till en musik- och teaterarena vissa trolska sommarkvällar har jag hört... 

Förvildade jordgubbsblommor i mängder trängs bland annan ögonfägnad. Ljudet av älven strömmar svalkande där nedan, gröna och blåa slaggstensskatter skimrar i marken och frodigheten sjunger med breda ackord i flerstämmig sommarpsalm. Det sjuder av liv. Ändå är det forna livet så tyst och förborgat. Det som slamrade här, pumpades ut i glödande järntackor och tvättades bort efter många dygn av hyttblåsningar. Liv när tågvagnar kom och strävade vidare med sin tunga last. Liv, som nu endast är en nynnande sång, där grönskan och flygfäna tagit över helt och hållet.


Kraften finns kvar i vattnet...  

...men ingen fångar upp den  








Vet man inte att kolarkojan finns någonstans i lövskogen i närheten, så ser man den näpperligen inte. Men vet man så vet man, och finner det man söker. Dock finner jag ingen Wendel som täljer på en smörkniv därinne, så som sist när jag var här. Wendel är gången, och likaså är den lilla provmilan som här tändes och sköttes av den gamle och Roger, som även byggde finkojan.


 Påväg hem genom denna fagra bygd ser vi anslaget om visfestivalen jag skall delta i

 Vid Lisselängen har amerikasyrenen farit illa av närgångna jättemaskiner

 Icke desto mindre blommar de och minner om tider och livet som här en gång var

Lyckostunderna jag fick mig till livs här
i bergen denna gång går ej att räkna.
Ej heller knotten och deras bett, tyvär...!
Eller bilderna jag gömmer i min skattkista så länge...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar