måndag 22 juli 2013

Landar mjukt efter Västanå och Vildhjärta

Vi tog oss en tur. For över bergen mot det böljande landskapet i väster - Värmland. Ögonfägnad och dialektfröjd. På Ica tror man att man är med i ett sketchprogram när alla pratar så rart :) Älska dialekt. Närkingskan kanske är lite mera svårälskad, lite fulsnygg sådär, men man får ta´t som dä är. Till skillnad från Nils Holgersson tog vi pickupen, indianernas hästsubstitut, och under resan förälskade jag mig i detta praktexemplar av Dalahäst i fel landskap, men ändå så rätt. Så helt underbart rätt. Jag pysslade lite och ett lyriskt broderi fick bli sadelfilt (jag broderade ej utan komponerade bildcollaget), vilket påminde mig om alla gånger jag suttit i min värdfamiljs pickup på en hög med vackert navajomönstrade sadelfiltar vid våra resor genom Svartfotsreservatet med omnejd. Nej - åter till roadtrip Närke - Värmland!

Först en liten reklampaus; anslag om tisdagens sång- och berättarbesök på Vikers kulturvecka 23/7 kl 15.00  sattes upp vid Lekhyttekiosken, tillsammans med Upptäck Kilsbergskanten-broschyrerna i lådorna, där min spelning i Hidinge kyrka lördagen den 17 augusti kl 14 aviseras. Dagarna hastar förbi och ett tu tre står man där... Förhoppningsvis inte mol allena! :) Nej, det är alltid gott om folk på kulturveckan. Ska bli kul!
 OBS: Teateraftonen är förevigad med min nya mobilkamera, som invigdes lite darrigt...

Biljetterna var bokade till Berättarladan i Sunne, där Västanå Teater gjorde sin andra uppsättning av Nils Holgerssons resa inför de ca 20 000 besökare som brukar komma varje sommar. I förmaket fanns en utställning om gammelskogens värde och behov av bevarande. Maria "Vildhjärta" Westerberg var anlitad, och längs en lång vägg fanns hennes figurer med texter utställda, samt böcker om skog upplagda som i en lång läsesal med stol intill för den vetgirige och villige. Men de som kanske mest behövde slå sig ner kanske inte ens har vett att leta sig hit från första början. Ändå ett värmande och värdefullt initiativ!
Så var det tid för föreställning i den gigantiska, kreativt scenografiska hangarstora ladan. Jag som tänkt mig en välbehövlig geografilektion fick konstatera att den delen av sagan utelämnats, till förmån för huvudpersonens nödvändiga utveckling mot respekt och förståelse för andra varelser. Det är ur denna koppling, samt att sådan musik som spelas här av nödvändighet behöver skog för att födas, som utställningen tillkommit, förstår man. Det finns mycket att njuta, för alla sinnen, men på tal om träd så finns viss risk för träsmak i ändalyktan, pga mästerverkets längd. 

I pausen serverades en älggryta som lyckligtvis var hundra gånger godare än dess visuella intryck kunde förebåda. Fantastiskt gott!! Mönsterbilden ovan är från en fristående scens golv på övre våningen. I pausen var det även många som passade på att avnjuta den fantastiska dräktutställningen, signerad Inger Stinnerbom. En visuell resa genom teaterns alla färgstarka uppsättningar. Hm... På bilden här råka det visst bli VM i kladd...


Efter föreställningen försjönk jag i några av böckerna och såklart själva budskapen...

En bok som varenda hushåll borde få i Sverige, och som varje skolbarn i varje årskurs borde få skriva uppsats om, är succeverket Skogen vi ärvde, av journalisten Maciej Zaremba. Boken som först var en artikelserie i DN och som jag skrivit om på bloggen tidigare. Artiklar som man inte trodde att någon kunde skriva, det var så bra och skönt och miljöpris blev det. Bästa presenten till alla du känner, efter min bok förstås :) Vi människor ser på skogen som långt mer än virkesåkrar och ekonomiskt kapital, men de som förvaltar och ägar skogen, tar de hänsyn till dess kulturella och sociala värden? Dess betydelse för vår livskvalitet, skönhetsupplevelse, lugn och eftertanke? Vid sidan av varje arts rätt att få spelrum och livsrum. Andrum.
Indianfolken kallar träden för "The Standing People". Det stående folket. Och Onondagahövdingen, tillika professorn och FN-aktivisten, Oren Lyons, säger att varje träd utgör ett helt samhälle av livsformer, som vi kanske inte alltid tänker på. Livsformer, som är beroende av varandra. Det är så lätt att ta skogen för given. Jag tror vi känner tillhörighet i skogen, känner oss hemma, påmins om välbefinnandet i att kunna luta sig mot varandra och finnas för varandra, i ett harmoniskt samspel. Att tillhöra en stam, har Maria Vildhjärta skrivit på ett av sina mästerverk, och jag skulle kunna skriva en hel bok på det temat... Istället präntar jag ned några rader i den uppslagna "gäst/skogsboken" där besökarna uppmanas att fortsätta fritt utifrån konstnärens skissade uppslag, där tomrum lämnats för allas våra tankar. Detta, och en hälsning till Maria får det bli. Så väntar vilsamma vyer från Solbacka gästgiveri innan ännu en dag i Värmland skall avteckna sig. Vad skall den giva?

Det finns mycket att välja på. Vi har lämnat det öppet, men det drar i Väldhjärteroten så efter en ljuvligt god hotellfrukost med böljande bergsvyer styr vi kosan mot Toltan, där pinn- och ordkonst-galleriet har sommaröppet varje helg. I köksträdgården prunkar allsköns växtlighet, det mesta av ätbart slag. Ett resultat av Johannes odlarkonst. Vi breder ut filten här ovan och avnjuter en god picknicklunsh och gläds åt att vara på denna besjälade, undersköna plats. Så dyker Frida upp, och sist själva Mia, med arbetsförklä och stora famnen och lika full av berättande och tankesvängar som vanligt :) Ett kärt återseende. Inne i den gråtimrade galleristugan sorlar pinnfigurer och drivvedsväsen sina klokskapsord som medföljer var och en. Visdom som så lätt glömmes bort i vår tid...

Drömska och lömska, karaktärsfyllda och levande
väver de sina sagor kring långväga beundrande besökare

Spröda och grovhuggna, kärva och lystna, skira och sirliga, vindlande varmhjärtade och välgörande kaxiga tar de ut svängarna och spränger nutids-så-ska-man-vara-boxen. Tack! Oblygt och okonstlat fyller de rummen med sin närvaro och frimodighet. Tar man stigen genom skogen möts man av än fler figurer, sinnrikt invävda i den omgivande naturen. Där inne har hon byggt sin timrade atelje, med storfönstret mot vinterns rådjur och trädsalens levande härlighet. Därinne brukar min skiva spela, berättar hon, och slår på den, för dem som är där. Tänk att mina sånger är med när dessa väsen och konstverk föds! Har vill jag bo i en livstid ungefär. Insupa varje vrå av skaparnästet. Utanför porten står en egensinnig väktare som jag förevigar lite underifrån, ur myrperspektiv. Bit för bit, ser han ut att bli till, just som oss människor, och som de pinnar som i pinnkorgen väntar att få bliva vad de innerst bliva vill.

Det gäller att hitta den autentiska formen, den exakta inneboende karaktären och för det otränade ögat O-anade möjligheterna, som av Vildhjärtat Anas. Frammanas. Sinnelag. Pinnbehag. Endast lägga till det som hör hemma med varje särskild träskapelse och dess väsen, tänker jag mej. Åh, vilken Rikedom!

Vill du bekanta dig närmare med hennes skapelser och väsen får du leta i bloggen efter tidigare inlägg, söka dig hit själv innan sommaren är över eller varför inte köpa hennes bok, som kanske får en uppföljare nästa år...

Det som lockade mig hit denna gång var också en utsaga om att en skiva skulle födas denna sommar, där Marias texter har tonsatts och framförs av hennes Johannes och vännen Frida, med berättande invävt av Maria däremellan. Men än var den inte kommen. Hade också velat tajma in vårt besök med en spelning av trion, men det får bli en annan gång. Kvällen efter spelade de på Hejdruns café - å kan ni tro, när jag satt i Berättarladan och plitade hälsning till Maria var de själva där och såg samma föreställning! Att tillhöra en stam... Finna sina själsfränder, besläktade med ens egen gärning och själasång... Det betyder så mycket. Ibland kan man känna sig ensam när man går mot mass-samhälls-strömmen, utmed krokstigar inte många orkar gå men ändå vill ta del av, om man har tur. Ett hopp är det för mig. Maria och jag fann varandra när jag gav ut min kassett med sångbok för drygt 15 år sedan, men det tog länge innan vägarna lyckligen möttes igen. Nu har vi utbytt böcker, livsverk och livsvärk, och jag känner så igen mig i hennes strävan att verka, men inte synas. Att det är det skapade som får tala. Att man inte ÄR sitt utseende. Länge gömde jag mig i skogen och snåren, och får väl tillstå att jag är rätt så nöjd med att vara en Skogsstjärna. Hon fick tillsist lära sig leva med offentligheten och avbildningarna, ändå bär det mig lite emot att fästa henne på bild här... Det är trots allt det hon bär fram som är vittnesmål om dess skapare. Orden i bilden nedan kommer från en sångvers jag diktat, med Jeremias i Tröstlösas egen vers först;

Jag skulle vilja leva i hundra tusen år, och se på allt det vackra som kommer och går Och lyssna till allt som spelar och sjunger, för tänk så mycke vackert man hör och kan få se... osv. Min egen vers: Jag skulle vilja vara en fjäril på din äng Ett blomster i ditt hjärta, en dröm uti din säng En stjärna på himlen, strålande och gyllne En bärare av skönhet att skänka din jord... osv.

Bara denna ljuva skål...! Vi fick den med kakorna till Mats kaffe, men inte finns den att köpa någonstans. Nej, den är formad av dessa händer, detta sinne för det vackra som är så besläktat med mitt. Det rent värker i mig av skönhetsskav när jag träder in i själva boningen; överallt stänk av lycka, fullkomlighet, förnöjsamhet... Ahh...


Här fanns oaser av skönhet, men sommarbuketten på köksbordet får avsluta detta inlägg.

Nu: mot Viker och dagens kulturvecka-engagemang! Församlingshemmet, tisd kl 15

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar