söndag 15 september 2013

Det brinner en eld... Och lite Talle-Maja-spök!

Det är ingen hemlighet att det är när mörkret faller och de flesta begivit sig hemåt från milan, som de skönaste stunderna infinner sig. Här en bild från den första kvällen, mejlad från min mobil som vägrar tanka över sina bilder till datorn. Tåååålamod är inte min starkaste sida men jag jobbar på det. Efter dagens regnskur och bokförsäljarsession vid milan kröp jag in i kolarkojan kallad Roffebo och försjönk en stund i stillheten där inne. Doften... Det rofyllda ljudet av elden i den lilla snirkliga gjutjärnskaminen, ny för i år. Ahhh... Jag hörde att ett sällskap närmade sig där utanför. Det var några vuxna och en skara barn som kom när de andra farit. Och jag KUNDE inte låta bli. Det var ju så bäddat för det. Höll andan... Och när första rara gossen stack in huvudet möttes han av ett BU!!! och flög väl en och en halv meter bakåt av själva chockvågen, stackarn. Jag kände mig riktigt elak där jag stack ut huvudet och bad tusen gånger om ursäkt, men det skrattades gott och en patrulledare tackade mig för "dagens happening". De var en grupp friluftströvare. Och visst måste man väl hjälpas åt att hålla traditionerna vid milan vid liv? Lite spök och knarr och plötsligheter hör väl till. Men förlåt i alla fall, om det blev svårt att somna... ;-S (Talle-Maja kallade man Skogaråa i Kilsbergen, och hon kunde/kan varsla kolaren när det var något på färde med milan)

PS Det var mörkare på bilden men jag har ljusat upp med några parametrar för grynig fägring!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar