onsdag 27 november 2013

Vi letar oss fram...

...genom livet och tillvaron. Tänder lyktor i mörkret, söker kasta ljus... Skingra skuggorna. Ändå är de ibland där för att hjälpa oss, fast det oftast inte känns så. Men i vallristarfallet är det ändå så - jag måste våga mig ut i mörkret, för att belysa dessa flerhundraåriga spår, och därigenom få dem att framträda. Har jag tur får jag med mig en sällskaplig själ, som kan hjälpa till att lysa, utforska, en liten glimt av vårt gemensamma arv. Det har blivit många mörka stunder i skogen nu. Man sneglar på himlen... jo nog är det väl någe ljus en stund till...? för att ändå finna sig ensam i mörkret, under tusentals stjärnor och minnen, som kanske, eller inte, väcks till liv där i bergen... i det svarta susande havet av skog... (Men vilka bilder jag har fått!!!!!!!)





Man kan för all del lysa innan mörkret faller också, som igår, när jag begivit mig till Blexberg och i trevligt släptåg bakom en lokalkännare av rang letade mig fram över halvfrusen ungskogsmark, bäckar och täta gransnår, till den stora hällen vid mossen där vallarna under ett århundrade lät knivarna tala. De tonar bort, dessa budskap, som viskningar... för att snart försvinna helt. Det andra fyndområdet hade skarpare spår, fyllda av mångtydighet. Jag säger inte mer än så... Tills vidare :)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar