fredag 6 december 2013

Ullmjuk himmel och människans hårdhetsspår på jorden

Den sista dagen, som lovade ljusnande skyar och snöfria marker, utan alltför mycket köld. En sista dag i bergen, vigd åt barmarkssäsongens vallristningsändamål. Varthän vill hågen föra mig? Vad är det som lockar och drar, just idag? Vad är det som vill göras, ses, upptäckas, förevigas??? Jo. Jag känner det tydligt. Det är den där ristningen där någonstanns, som jag aldrig har råkat, men som lär finnas, är utsatt på kartan... Idag ska jag leta mig dit. Det är bara så. Lite karsk är man alltid; klart man kommer hitta den! Ser framför sig en välordnad sten som ligger och "skiner" i markerna, redo att avtäckas och upptäckas. Men nä - det är ju sällan just så. Faktiskt nästan inte alls. På ditvägen steg dimröken ur bergens dalgångar, och människan ritar sina randiga eltrådar över bilden, som alltid. Just där, där det är som vackrast. Så blir det en avstickare till övre Blankhult, där kommunens arbetslag röjer fram helt oanade vyer, som kanske kan öppna sig än mer... Magiskt! Men jag, jag ska ju dit. Vart det nu är. Packar mina vallristarsaker. Hink, borstar, vatten, sittunderlag, karta och lite av varje. Sen är det bara att stoppa ner några kilo envishet också, och så ger man sig av. Pustar uppför backar, klaffsar misslynt i långa djupa skogsmaskinspår, tittar på solen (nej ingen kompass) och lyssnar efter vattendrag. Hm... xx meter x om ägogräns och xx m x om dålig bruksväg (70-tal) och xx grader hit och dit, det är branter och elände och skrovliga stenar som tittar fram i stort sett överallt, för att inte tala om alla dom som är helt inbäddade i mossa! Suck. Det är bara att kravla sig ner under vindfällen och utmed halvstup fram till vägen och börja stega - hur man nu gör det, uppför. Ringar in platsen mer och mer. Brasan i stugan drar, men ristningen desto mer. Kanske hölls jag en och en halv timma, innan jag fann det jag sökte. Fann det som varit registrerat i flera årtionden, utsatt på kartan, och ändå... överkört. Av dessa eviga maskiner.


Man tror inte det är sant. Vill inte tro sina ögon. Så är livet i skogen idag. Kulturlämningar eller ej. Vallristningar, bokstäver, tecken, några hundra år gamla, smulas sönder i ett naffs, om det vill sig illa. Om man inte bryr sig om att ens vara varsam med de fynd som GJORTS och som finns UTSATTA på alla kartor. Här ett av tre kända fynd i ett stort område... Så har jag då funnit min plats, och slår läger därvid. Avtäcker stenar, skönjer mönster, budskap... undrar... ett möte över tidens vida gap. Ett möte med en tid där dessa monstruösa maskiner skulle ses som en skräckhägring, om något. Den levande folktrons tid. December. Det är kolartider. Mörkret sänker sig, och jag tänker på alla ensamma män, som mötte detta mörker under veckor i skogen i förflutna århundraden. Bäst att bryta upp innan det blir kolsvart så jag hittar till bilen. Belyser ristningen innan jag ger mig av...






Visar bara ett "hugskott", en liten "sidglimt", som hastigast,  för att i framliga tider lägga fram det jag funnit på lämpligt sätt. Håller på det lite... En stund i evigheten.



Jag tittar upp och hoppar till. Skriker till, för att vara ärlig. När blicken i hastigheten fastnade på en mörk skepnad längre bort såg det EXAKT ut som en mansfigur som stod och lurade vid hjulspårssåren. Blir skrämd av mitt eget skrik, och tänker med ÄN större förståelse på kolarnas många gånger skenande fantasi där i bergens milsvida mörker. Därmed inte sagt att ALLT kan avfärdas som sådan! Sjunger högt för mig själv, om slädar vid grinden, för att känna mig lite mer omgiven av mänskligt folkligt sällskap, innan jag sliter mig och letar mig ner i dunklet över kolbottnen där Glysen spelade naken och utmed Hultafallskärret fram till vägen och bilen. Äntligen! M möter upp med sin pickup på avtalad plats, och tillsammans vandrar vi rakt ut i det svarta igen, på jakt efter bergens mest skimrande pärla, för att belysa, lyfta fram, och häpna... Så vackert! Och såna Bilder! En vacker dag får ni se :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar