onsdag 26 februari 2014

Snöskor och lodjursspår vid ödegården // Hemlighetsfulla jag



Äntligen tid för invigning av mina snöskor i bergen! Inte för jag älskar utrustning, eller snö för den delen heller - tvärt om faktiskt. Men de var länge påtänkta och nu införskaffade, så det var bara att ta tjuren vid hornen och spänna på sig den lilla anordningen. Skulle bana mig väg fram till en ristning för att låta motivet framträda med snö. Valde en som inte ligger långt bortom allt. Det fick bli stenen vid Norra gården. Lodjuret kom före. Smög med sina rundade tassar över gårdsplanen och mot ett av de nedrasade uthusen. När jag ser spåren från mina snöskor ser de nästan djuriska ut, i den lilla metalldelen som skjuter ifrån när man tar sina steg. Det var lättare än jag trodde. Men vid Norra gården får man inte vara harhjärtad. Det dundrar och slår och har sej inifrån den förfallna forna vackra världen. Man hoppar till titt som tätt, med hjärtat i halsgropen. Det är som om husen ropar; kom hit och röj upp! Befria oss från denna själsförmörkande övergivenhet. En gård full av kraft, kunskap och livsmod, med utsikt över Bocksbosjön och mossen och de blånande bergen i fjärran, är som utstött ur livets cirkel. Utsikten igenväxt. Minnena förmultnande...






Här, ett annat spår. Näpnare, vassare...








Och så nästa dag, på solvandring nere vid bergens fot, i känslan av april. Min fot och en annan, av stora mått (dock inte lodjur denna gång).






Usch, datorn krånglar och stretar emot. Nu går det inte ens att få texten i vänsterkant! Jag håller på att byta från den gamla till en ny, men det är många steg och mycket material och rutiner som ska ställas om. Så ni får nöja er med detta denna gång. Kan väl bara tillägga att jag tillbringade gårdagen på ristade hällar nästan inne i stan, och fyndade som aldrig förr, för att sedan styra kosan mot caféscenen på stadsbiblioteket och som en i en månghövdad skara få lyssna till Therese Söderlinds författarföredrag (Vägen till Bålberget), där även min bok förevisades av henne med varma rekommendationer. Ett värmande plus i livskanten! :)

Men vänta nu, rubriken då? Hemlighetsfulla jag... Ja, det är de där fantastiska ristningarna och bilderna från igår jag väl syftar på. De tycks inte vara registrerade någonstans, och jag håller på det hela lite till... men håll ögonen öppna längs din livsväg. Där döljer sig långt mer än du tror. De som gick före dig lämnade spår...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar