tisdag 27 maj 2014

KULTURARVSLYFT: Temadag i Kilsbergen // HimlaJorden

När man har en stund på jorden, som Laleh sjunger, får man se till att ta vara på den på bästa sätt. Denna dag, denna milda väna lagom varma majdag, kan jag inte tänka mig någon vackrare plats att äta medhavd lunch på, än vid bordet nere vid sjön vid det gamla grånande torpet i bergen. Men vi började i skogen, vid bäcken och sedan på höjden, bland vallristningar och olösta mysterier från förr...

Dagen var planerad som en temadag för deltagarna i Kulturarvslyftet, men det var bara tre av dem som orkade pallra sig iväg, så jag fyllde på med andra intresserade och vakna människor - varav den äldsta 90 år. HON orkade! Flera gånger fick vi stanna upp och bara förundras över den sagolikt vackra dagen. Göken hälsade oss, bäcken porlade, den nya spröda grönskan bäddade in hela skogen i ett vårligt skimmer av spirande Liv.

(Halvknackigt mobilfoto där jag klistrat in några av ristningarna så man ser vad de tittar på)


Som en Gåva från Gudarna hade jag planerat in lunchen vid underbara Hyttebacken. Vi ställde bilarna vid naturreservatsskylten och promenerade längs den slingrande grusvägen utmed sjön som nu syns i all sin härlighet från alla möjliga håll sedan den efterlängtade gallringen kunde genomföras förra året... Det vore ju liksom tjänstefel att ta bilen ända fram till torpet vid vägs ände, när man kan avnjuta sådana vyer till fots... och hinner TA IN allt det vackra. Andas berg och sjö och myr och vår.






Ingen mat smakar så bra som den man intar i det fria, gärna i gott sällskap, i skönaste väder... Vi var 10 personer plus hunden Thea, samt två som inte riktigt hittade fram.

Åboen själv infann sig för att förgylla stunden med sin närvaro, humor och friska tag i ett friskt sinne. Goda samtal, spörsmål från förr och nu, bäverspaning, spegelblank mossekantad skogssjö och en aldrig sinande känsla av välsignelse, att vara Där, just Då...


Dessa 3 fikabilder bjuder Kjell Möller på. Resten av sällskapet slog sig ner i den omgivande terrängen...






Det är alltid lika svårt att slita sig från denna sällsamt vackra himlajord på alla vis, men nu väntade andra hägringar, på de stora hällarna nedom Bärj... I Bocksbodas äldsta, skönaste skog.


På väg in i dess svalkande dunkel höll jag en liten presentation i skogsbrynet. Fick denna bild skickad till mig - ser lite ut som jag kramar min kära avbildning av praktvasen vid Stenbrofallskärret och kniper ihop värre, men jag tar väl med den ändå, så sällan som min nuna tittar fram här på bloggen... :) Tack Gunnel!

Obs ristningsmotivet är ej fullständigt, en detalj tillkom vid belysning i mörker...
När dagen var till ända och uppdraget slutfört, blev det att ta farväl av bergen och landa där hemma, vid bäcken i Stjärnhusen, och invänta sin pojke, som kom smygande och kittlade mamma under foten. Jag älskar vild natur, och slåttrad, men kan även finna ro i den putsade, välansade, till nöds. Sämre kan man bo! Sträcker ut kroppen i gräset och låter tanken vila. Läser.,, Dröjer mig kvar, i en känsla av förnöjsamhet.

2 kommentarer:

  1. Tack än en gång för en härlig dag i bergen. Du skriver otroligt fint!
    Gunnel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så glad jag blir! =) Tack själv! Och välkommen tillbaka någon gång... / Pernilla

      Radera