torsdag 28 augusti 2014

Minnen av hällar i kvällssolens dis

Jag vill Vila nu.
Men det är alltid
så mycket kvar.
Aldrig tid för bara
den där inre rösten
som talar om vad
vi ska göra och när.
I vår egen takt.
I själens tempo.
Varför är inget
anpassat till det?
Och varför får 
vissa kämpa och
krångla mer än
vad som är hälso-
samt? Hållbart?
Jag bara undrar...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar