fredag 22 augusti 2014

Bo Isaksson - Ödmjuk Stigfinnare // Till Minne






Vi vandrar ensamma, men har många vid vår sida. Några ansluter en bit på vägen, förgyller den, delar med sig av sin kunskap och sitt sinnelag, och så plötsligt har de, som min vän Sven brukar säga, vikit om hörnet... Finns inte kvar här mer. Under min vandring och upptäcktsfärd i Kilsbergen genom tid och rum, har jag fått lära känna många som nu har lämnat sin plats på jorden. Henry, Ingvar, Elvy, Arne i Damsäter, Tore i Kärret... Siv, och nu i dagarna, världens bästa Bo Isaksson, stigfinnaren och klurgubben som det alltid var så trevligt att slå sig i lag med. Han följde med på några av mina utfärder och expeditioner, evigt skogsbiten som han var, och jag värdesatte sällskapet otroligt. Särskild när man ofta arbetar och vandrar ensam är det givande med härligt utbyte! Efter första gången bad jag försiktigt om jag fick bjuda med honom någon mer gång. Jo det gick ju bra, det var ju det bästa han visste! Hållas å ränna å fara i skogen. Helst leta på gamla stigar som ingen vanlig människa har möjlighet att skönja. "Det känns i fötterna", förklarade han för kollegan Björn Pettersson, som är full av beundran vad gäller denna ödmjuka skogskarls bedrifter. Vem kunde tro att det gick att leta upp den gamla Tolsbogångan? Nä, det kanske inte gick. Men det gick ändå, för Bosse kunde! 2006. Vore det idag, vore det omöjligt, sa han tilll mig för bara några veckor sedan, vid ett av mina besök. Sjukdom kan komma och ta våra liv, men vi kan fylla dessa våra liv med sådant som ger oss vederkvickelse och glädje, så länge vi kan. Det gjorde Bosse, och jag är glad, att jag fick slå följe med honom... En bit på Vägen.






...och om ni undrar över bilden, och Isakahällarna... så hjälpte han mig att återfinna dem, sedan jag funnit en gammal karta där Edvin Isaksson (släkt med Tomasbodaanor) märkt ut ett (ungefärlig) fyndområde med tidigare okända vallristningar. Det var i november förra året. Och hällarna kommer för alltid att få heta Isakahällarna. Både efter Edvin, och efter Bo. 
(Björn Pettersson som syns på bild var också med, men det var Bosse som "storfyndade"!)



Nu har han styrt sin färd mot okända mål för oss alla, genom tiderna. Jag tänker på det när jag ser pilen, den stora ristningen, eller inhuggningen, på Nycklasten, som han visade mig. Han mötte upp i skogen med trappstege och allt, och vi kravlade oss upp, och fick se det där jag snappat upp på någon träff bland alla gamla och Kislbergskloka. Vi samlade pinnar som jag lade i ristningen så den skulle synas på bild. Visst är det både en nyckel och ett hjärta? Kanske vet han nu några av de hemligheter som väntar oss andra - en dag...

Han kommer att i Ljust minne vara Bevarad.



Här finner du ett mycket uppskattat blogginlägg om en Kilsbergsutfärd med Bo 2011:
Sist, en annan bild från min blogg. Det är Bo som går först.
S t i g f i n n a r e n .

Du kan klicka på alla bilder i bloggen för att se dem större.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar