fredag 28 november 2014

Terrängkörning i Kilsbergen skadar marker och ristningar // NA (men värsta skadeboven är ändå det "organiserade" skogsbruket)



Viktor Kilsberger, nästa generations skogsägare i Kilsbergen, lyfter en viktig fråga i gårdagens NA: http://na.se/nyheter/orebro/1.2737921-nojesakning-ett-osynligt-problem. (Lite mysko rubrik på artikeln, för spåren är ju tyvärr i högsta grad synliga!) Blogginläggets rubriktillägg att terrängkörning även skadar ristningar har jag själv lagt till. Det finns konstnärsristningar på stigen Blankhult-Tomasboda som repats sönder av icke naturanpassade däck från någon slags motorcykel. När skadorna är färska lyser de ljusa, sedan mörknar det och man vet inte vad som är vad; ristning eller skada. Människan lämnar sitt avtryck i naturen på ofta brutala vis. Men även när hon inte tänker på det, eller förstår. Så synd att en stunds "nöje" ska innebära konsekvenser som ibland är eviga, ibland hundraåriga... SUPERBRA att Viktor tog tag i frågan! Kanske skulle man ta ett "naturkörkort" för att över huvud taget få braka in i bergen med sina fordon; kunskap om djur och natur, skogsfågelreden och livscykler i flora och fauna... Allt det där som pågår och som vi kallar SKOG.
 Många ser inte skogen för alla träd. Ser inte LIVET.
Sedan är det alltjämt ett beklagligt faktum, att de största markskadorna står ju själva skogsbruket för, med alla sina entreprenörer och vinsttänk, dygnetruntarbete över ofrusen mark, många som gör sitt jobb i en hytt och i ett naffs, utan att sätta sig i förbindelse med den natur som är deras arbetsplats. Stiga ut och för en stund ta in det faktum, att här är Liv. De flesta basvägar läggs DIREKT över gamla kulturstigar, vilket är förbjudet, men likväl som sagt praxis. Om detta vittnar bl a en orienterare, kartritare och torpinventerare med dryga 50 års nära förtrogenhet med bergen. Det är inte mindre fult och sårigt för att den som var där hade ett "uppdrag" och var känd av markägaren. För skogen finns ingen "markägare". Den bryr sig inte om vilken person eller maskin som lämnar skador. Skadorna är desamma, och kanske värre när de sker med åsamkarens "goda minne", än av direkt okunskap och nonjalans? En liten tanke, från en som arbetar i skogen och bergen, men på annat vis. Hoppas det kan bli bättring på båda fronterna! Det vore underbart fint, skönt och välbehövligt.


Jag kom att tänka på ett blogginlägg jag skrev för tre år sedan. Klistrar in det här:

BEDRÖVELSE // Förlåt oss våra Maskiner...

Vad ska man säga? Och HUR? När hela kroppen bär på en olust, obehag, istället för den vederkvickelse och påfyllning man brukar få efter en vandring i markerna. Det hade inte behövt vara så. Men det Är, och ... jag saknar ord. Får ingen lust alls att skriva, förmedla, för det är så idiotiskt sorgesamt och onödigt. Men hur som helst; i två av Kilsbergens vallristarområden har man nu gallrat skogen med maskiner, och därefter kört ut virket med ENORMA tunga maskiner som gräver oläkbara djupa sår i markerna. Det är för surt i markerna, och maskinerna är inte avpassade efter den miljö de skall röra sig i. Det kallas skogsbruk, men det är missbruk. Som en gigantisk upphackad potatisåker, istället för en levande livsmiljö med stigar och lämningar från dem som gick Före. MOT alla rekommendationer kör man med band och kedjor på, som ofta krossar, annars helt skär sönder de stenar som mycket väl kan innehålla vallristningar. Eller som bara skulle kunna få fortsätta finnas i sin miljonåriga form, så som de skapades, innan Maskinerna brakade längst in i skogens mossklädda finrum.

Här hittade jag tidigare okända vallristningar på en sten som undgått maskinens krosskador och illristningar med en centimeters marginal
Vi är där för att leta upp några av dessa Vallristningar, men beskrivningen vi fått utgår från stigen, och stigen, den urgamla, är ju helt krossad, söndermosad, utraderad för evigt eftersom man I REGEL lägger basvägarna (maskinvägarna) PÅ de gamla stigarna, inte intill, parallellt, eller i en egen fåra, nej, tvärs över de livslinjer som berättar för oss om livet här, vandringarna, och kring dem; kolbottnar, vallristningar, minnesstenar, fångstgropar...
Stigar är berättelser. Stenar bär på berättelser. Man snitslar in de vallristningar man känner tilll (de flesta är ännu inte upptäckta, men finns strax ikring, det VET man!) utan marginal, maskinen kör sönder stenen i ytterkant, det går inte att se om det var vallristningar innan maskinristningarna kom, för evigt dittvingade på en sekund, av obetänksamhetens mästare. Människan av Idag. Så jävla futtigt och oförsvarligt. Vi kan inte ens hitta stenarna, för de är begravda under berg av grenar och sly som man lämnat kvar i spåren av de oproportionerliga, olämpliga, ändamålsvidriga åbäken som människor i framtiden kommer ställa sig totalt frågande inför. En skam. Det finns vinter. Det finns tjäle. Det finns något som heter respekt och varsamhet. För att inte tala om Sunt förnuft, som Oren Lyons lyft fram i tidigare inlägg här... Och jag kommer att tänka på Maria Westerbergs egen tolkning av en gammal bön, som ramar in detta ödesmättade sorgestråk i vår tid. Hon kallas även Vildhjärta och har gjort en fantastisk bok. Ni kan läsa orden här nedan, samt se dessa länkar på min blogg:

http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/underbara-vildhjarta.html
http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/det-finns-en-plats.html

På slutet gick det inte ens att gå i dessa spår. Här påväg ut mot vändplanen före Lisselängen.

 O c h   j a g   t ä n k e r . . .

Vallristningarna, med sina symboler, årtal, initialer, tankspritt klotter och vävar på vävar av människohand, blomvaser i kurbits, kyrkan i Kil... Och så Maskinristningarna.
Dessa, så obegripliga. Omöjliga att tolka. Lika planlösa och irrande som den generation som lämnar dessa spår. Eller sår. För det är skillnad på vad vi gör, med fötterna på jorden, eller instängda i en hytt med Mix Megapol. Som om naturen inte var levande.


M A S K I N R I S T N I N G A R       


_________________________________________________________

Sist vill jag citera min gamle torparvän, tillika skogshuggare i hela sitt liv.

Först kom maskinerna, och det var bra.
Sedan blev dom större. Och större. Och in i helvete tyngre.
Idag är det helt galet! Dom är inte anpassade efter den natur de ska verka i.
Det gick för långt. Det är bara vinst, vinst, vinst som gäller.
Det FINNS inget annat!
Sen får det se ut hur fan som helst bakätter'.

Jag kan inte annat än hålla med.

___________________________________________________________

Här är inlägget med Oren Lyons jag hänvisar till i texten ovan:



Inspiration, ansvar och indiansk visdom

Lördagen den 29 oktober är jag inbjuden till hembygdsförbundets höstmöte för att tala om mitt Kilsbergsprojekt och skänka inspiration för nya infallsvinklar och engagemang i att föra fram vår lokalhistoria och närmiljö. Temat för dagen är barn och ungdom / natur och miljö. Självklart blir det något musikaliskt framförande också...
Mötet är enbart för aktiva i hembygdsrörelsen, skall väl tilläggas. 


Bilden visar en övergiven Hälsingegård jag hittade på min resa i somras. Ett unikt fynd...



Sist jag var på City konferenscenter var för att sjunga på Stora Klimatdagen, i samband med att Onondagahövdingen Oren Lyons talade. En väldigt givande dag, med dialoger och mindre samtalsgrupper. Och ju fler sinnen som berörs, ju lättare och djupare landar budskapet i människan.

LYSSNA EXTRA NOGA 2.50 IN I KLIPPET!

Första gången jag berördes av Oren, var genom TV-rutan. Han satt vid ett träd och strök med handen över vegetationen, och förklarade att varje träd var mer än ett träd, det är ett eget litet samhälle, med en mångfald av livsformer som är beroende av varandra, och som vi människor också är beroende av, kanske utan att veta om det. Bara detta med medicinalväxterna - alla är ännu inte uppenbarade för oss. Jag bestämnde mig för att jag måste träffa denne man, vilket förverkligades i vildmarksbyn Eden utanför Lysvik i Värmland, 2001. Tio år har gått, och vägarna har strålat samman flera gånger. Budskapet han bär är lika angeläget idag, som då. Lägger därför in ett videoklipp där en del av hans visdom kommer er till del. Han talar om ledarskap, vilket är i högsta grad aktuellt idag. Vilka är politikerna som styr våra gemensamma livsvillkor idag? Bland hans folk var de utvalda för sina ledaregenskaper och klokskap, inte för att de ville göra "karriär". Ingen kom undan med att vara någon annan än den utgav sig för. Dessutom valdes ledarna av Klanmödrarna, vilka altså indirekt hade högsta ansvaret för folkets väl och ve.

Det finns oändligt mycket klokskap i Six nations, sammanslutningen hans stam är en del av.
Man tar ansvar för de kommande sju generationerna i varje beslut.
Här verkar framförhållningen bara gälla det närmaste budgetåret, om äns det. Suck. Oren är idag 81 år och är professor i indianfolkens historia, han anlitas av FN och både regeringar och företag, och anser att båda är lika viktiga, då det de fakto är en övervikt där företag styr världen till stor del idag. Att dessa tar ansvar är helt avgörande. För övrigt hatar jag ordet tillväxt, och det börjar äntligen uppmärksammas hur urholkat infantilt detta begrepp är. Det finns andra värden, som först och främst måste respekteras, om vi ens ska ha en framtid på denna underbara och i människans regi bitvis fruktansvärda planet.

En stund med Oren Lyons är en bra början!

Oren Lyons är ledamot av the Executive Committee of the Global Forum of Spiritual and Parliamentary Leaders on Human Survival och en av de tongivande personerna i the Traditional Circle of Indian Elders, ett årligt återkommande rådslag bland ledarna för de stora nordamerikanska indianstammarna.

__________________________________

Jag vill ha bjälkar i taket, böcker och bokhyllor och värmande brasor. Men också livgivande promenader, återhämtning och inspiration. Livsrum för själen, och för alla andra varelser, växter och väsen som har sin hemvist i naturen. Skogsbruk är en grundförutsättning för vårt liv. Hur det bedrivs är dock en fråga som behöver ses över i grunden - ett ansvar som är Vårt. Idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar