lördag 13 december 2014

Aldrig har jag ryst så... // Med Samuel Ljungblahd i himlen!!



Det är inte varje dag jag knatar iväg till kyrkan. Än mer sällsynt om det råkar vara en sk frikyrka. Men nu hände det sig en dag, strax före juletid - för att vara lite biblisk i retoriken - att jag fann mig där trots allt. Eller tack vare, kanske. Tack vare Samuel Ljungblad, som "frälst" mig med sin gudaguldiga strupe och själfulla inlevelse. Uppenbarelse. Jag har haft ett klipp här förut, från så ska det låta. You´ve got a friend. I den här församlingen har man en happening i månaden som heter My Story, där man bjuder in en intressant person med ett särskilt livsöde, som blir intervjuad inför publik. Denna gång var det Samuels tur. Jag var sleten och frusen och urlakad och trött, men släpade mig halvt motvilligt iväg ändå. Det var mycket prat. En härlig personlighet. Och så visades det där klippet på storbildskärmen med full sprutt på ljudet och man blir golvad igen. Lite senare fick dom honom till pianot och han sjöng en vers samt uppmanade publiken att sjunga stämmor i refrängen, "det finns hur många som helst", som han sa. Och då kan ni tänka er att det var en sångfågel från stjärnhusen som svävade ut och sjöng i all himmelens höjd =) Mera prat, och så det där då... Det där som liksom inte nästan ska kunna hända. När han var "förband" till sin största amerikanska gospelidol som inte visste vem han var. Och på Herrens outgrundliga vägar blir uppdragen på scenen inför ett fullsatt globen och får stiga upp till de sällan besökta sfärerna som rör sig högt ovan det jordiskt möjliga, och med hela publiken med i lyftet. Inbjuden i sin största förebilds egen show. Man skulle kunna säga att Ljuv musik uppstår i detta möte... Det finns på youtube, men ljudet är verkligen erbarmligt dåligt där, vilket skalar ner upplevelsen till en 1:a på en 10:gradig skala. Ett blekt återsken. Men ändå. Lägger in det här. Kanske kan ni trolla med ljudet så det närmar sig liveögonblicket eller återuppspelningen i frikyrkan den där kalla mörka onsdagskvällen. Aldrig har jag ryst så mycket. I hela långa kroppen. I tre hela minuter. Till och med på kinderna höll det på och ryste runt runt så det bara kvillrade i hela människokroppen. Uj uj. Nobelpris på det! (hur det funkar alltså) Ett Haleluja-moment, som en störig gammal jurymedlem i idol skulle ha sagt. Fast way beyond. Way up there, with the stars. Thank you.


Hm... hittade en med sämre bild fast kanske bättre ljud? Dock ej den som flest klickat...
Eh... Ja... Alltså "körSÅNGERSKAN"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar