lördag 9 maj 2015

Dagarna som går... som är Livet // Med ögon för det udda




























Det var kanske inte alls så den hade tänkt sig. Den lilla frögnistan av liv som hamnade på den där stenen. Eller var det stenen som hamnade under? Det kanske inte alls var så som STENEN hade tänkt sig. Att ha ett helt träd stå och klämma över en. Eller kanske man kan se det på något annat vis? Ett slags skogens famntag? Förevigt förenade, två olikheter samsandes om samma plätt på jorden. Eller för evigt var väl att ta i. Men i skogen är varje stund Evig. Har ni tänkt på det? Har ni märkt det? Där råder urtidspulsen, årstidsandningen, de myllrande myriaderna av liv som har sin egen form av ogripbar tid.

Jag vill lära mig. Men jag vill inte förlora det där rnagiska. Att bara se och uppleva en skog som en SKOG, Ett vilorum och livsrum, för både mig och alla andra livsformer. Jag vill inte titta på några träd och tänka; där skulle björken ha tagits vid gallring för att främja granarna. Eller tvärt om. Eller där står 2000 kr, som en fantastisk gammal skogsmänniska utbrast på kolarkojevandring med mig uppåt Born.

Jag vill ju gärna kunna skilja på tall och gran. Löv och barrträd. Så långt går det bra! Men ibland borrar man ner sig för mycket. Vill se och lära, förstå och kunna. Men kanske går då något förlorat? Något som man kanske aldrig mer kan få tillbaka, när man ryckt livshöljet för ögonen och bara ser materia? Tillväxt? Jag vet inte. Eller jo, det vet jag. Att jag inte vill förlora det. Det är i den andan, i det livsrummet, som alla sånger skapas. Det är där jag föds på nytt och får Liv. Insipration. Vila. Arbete.

Du Älskade Skog - Tack för att du finns!

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤


 ...och jag som skulle skriva om hur vi använder vår tid. Hur glad jag är för alla stunder jag ägnat på vandring, upptåg och lärorika humorstunden med torparvännen, som inte alltid kommer kunna gå, och inte nu, som vi gjort. Jag ville fånga dagen och fick syn på den där bilden i datorn, när han visade mig sin favoritplats i sina blå berg - de otillgängliga grönskande Lutmossarna där han nästan strök med som 15-åring, men kärleken bestod - och kände sådan Tacksamhet, för de där dagarna som vi investerar på bästa sätt, istället för dess motsats. Vilken skönhet och frihet det ligger i det. Att bara få vara, och få må bra. Det är min Önskan.

Denna bild tog jag på hemvägen från vårt äventyr. Det är bondabrobäckens vidare färd mot Viker, i otillgängliga stråk inte många stöter på. Endast flodkräftan och flodpärlmusslan... Vi fick krångla med störar och uppfinningsrikedom samt utsträckta händer för att ta oss över. Men tillsammans går allt lite lättare.
Tusen Tusen Tusen Tack för alla dessa dagar! All denna Dyrbara Tid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar