torsdag 3 december 2015

Vandraren har vandrat vidare // Backlund Till Minne










Har du vandrat i Kilsbergen skogar, kanske du har stött ihop med en och annan märklig figur. Det är inte stigfinnaren och inplanterade Dalmasen Gunnar Backlund jag här syftar på, utan någon av hans ur stående furor utsågade gestalter som befolkar bergen och skänker ett stänk av magi. För märklig är han väl inte själv direkt, snarare märkvärdig. Inte så där med näsan i vädret, utan kanske mer i bemärkelsen "värd att lägga märke till". För liksom de besjälade skapelser han lämnat efter sig, var han också en del av dessa berg. Och han inbjöd mången vandrare att upptäcka dem, så som han själv så gärna och ivrigt gjorde, genom att leda otaliga vandringar, röja stigar och märka ut sevärdheter och märkvärdigheter med egenhändigt urfrästa skogsvackra skyltar. Det var också han som visade mig de första vallristningarna vid vallristarbäcken...

Nu har vandringsledarens jordafärd nått sitt slut. Han blev gammal, och han blev smått förbannad, när fötterna inte hängde med och bar honom som förr. Det var så främmande för honom. Han var ju van att ta sig fram överallt och göra som han ville. Och mycke ville han. Att göra det man älskar och samtidigt förgylla tillvaron för många andra - det är ett gott betyg, om något! Eller betyg och betyg... ett gott Livsinnehåll! Och är det inte det vi alla strävar efter? Att hitta vår plats och göra det vi är som gjorda för. Så tror jag det var med Gunnar.

Backlund med Eje Isaksson vid Bäckafors en utfärdsdag med besök vid Lekarhällen, Port Artur, Björnbo...

Vilka har han då lämnat efter sig, förutom de vänner och medvandrare han i livet slog följe med? Jo, Gunnar fick många säregna barn. En blev nybyggare, en kolare, en står vördsam och högtidlig vakt vid Trollporten, och så kanske den märkvärdigaste av dem alla; en mörkhårig dotter med svans. Så nog fick han barn alltid.
De var kanske inte som alla andra - men vem vill vara det?










Alla var de honom tjära. Förlåt, kära. Ja, han smorde in dem med tjära och vi hoppas att de får stå kvar länge än. Jag lämnar er med ett glatt minne - något som Evert i Hyttebacken berättade en gång. Inte är det många som får ut DEN gubben på vandring, men jag har ändå lyckats många gånger, och Backlund var en av få som klarade av det med. (Här måste jag inflika att dessa båda herrar utgjorde en sista spillra av det folk som bar en äkta toppluva högt uppe på huvudkullen, långt ovanför de rödkylda öronen, vilket alltid förbryllat mig!) Evert, bör väl nämnas, är en evig och inbiten ungkarl, ja nästan värre än Backlund, som i alla fall tidvis hade rätt så fast kvinnligt sällskap,vad jag förstått. Därför blev det så komiskt när Evert berättade en gång, om hur han va med Backlund i skogen "å smörjde in den där tröllkäringa". Av själva tonfallet och minerna förstod man att den gode Evert tyckte detta var ett ytterst märkligt spektakel och konstigheter att ägna sig åt - ja, rent av förargligt och opassande, vuxna karlar som de var. Och visste man inte att Backlund som gammal slöjdlärare och nyckelharpemakare hade skötebarn av TRÄ att ta hand om och vårda i bergen, kunde det bli en väldigt märklig inre syn; två gubbar (varav en högst skeptisk och motsvävig) som smörjer en trollkäring!



Nu var det ju Skogaråa de smörjde (ja, skulpturen alltså - o den insmörjningssynen duger ju bra den mä!) och än står hon där, vid kolargläntan i Lockhyttan - nu på lite stadigare gjuten cementfot sedan stubben börjat murkna. Slå dig ner och språka med henne någon gång, så kanske hon kan förtälja något om den som "täljde" Henne.

Så länge vi talar om och minns de som lämnat oss, finns de kvar.
Kanske tänkte han det inte DÅ, men nu är skulpturerna bärare av hans minne.
Jag kan inte tänka mig en bättre minnesplats än den han älskade mest - 
Kilsbergens vindlande skogar. Genom sina alster är han kvar där länge än.

I L L   S I S T :  Bara för att man gått hädan kanske man inte nödvändigtvis skall lyftas ända upp till de högsta skyarna - men med Backlund var det så, att han var smått helig även under sin jordavandring. Han utgjorde nämligen en tredjedel av en bemärkt Kilsbergssvag (svag i bemärkelsen "svag för", märk väl!) trio som allmänt gick under epitetet "De tre vise männen". Nu gör han som alltid... 





Han går före och visar vägen,
på stigar ingen av oss ännu fått beträda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar