fredag 19 augusti 2016

Så har Sven från Lisselänga vikit om hörnet...






















Hur det nu kan få gå till så där. Att folk bara ska upphöra att vara här ibland oss. Oåterkallerligen... Med ålderns rätt, får man väl ändå säga i detta fall. Ändå är det alltid svårt, när beskedet kommer. Så mycket det har givit mig att våra vägar korsades för 8 år sedan, och så mycket vatten som har runnit under Blankebron sedan dess... För att inte tala om allt vatten som runnit där innan, som vi tillsammans utforskade, vilket resulterade i min bok. Sven berättade. Jag forskade. Och funderade. Fotograferade och komponerade... Bloggen är inte min mest aktiva arena för tillfället, som ni säkert märker, och mycket annat tar mycket kraft jag inte har, så det får hanka sig fram... Men Förunderligt ändå, att bara några dagar efter att dottern lämnade beskedet till mig, sitter sonen och zappar bland alla kanaler på stor-TVn medan jag hölls med annat. Plötsligt tyckte jag att jag såg Svens far, Karl Larse, skymta förbi!?! Vi letade oss tillbaka. Och Där Var Han! Vår Käre Sven! Levande och klurig, sittandes på platsen där barndomshemmet stod för länge sedan, dit vi ledsagat SVT:s utsände, för ett reportage. Ett inslag. Det blev ett hjärtslag, en hälsning från den sidan till vår, rätt in i vardagsrummet. Just som det ska va! För kanske är det där hörnet, som Sven brukade prata om, i själva verket en slöja, en "ridå", där det fjärran okända kanske är närmre än vi tror? Mer närvarande, mindre ändligt - ändå.










Naturbilderna är från Lisselängen ikväll, tagna av Mats

Jag tycker ändå det är så fint uttryckt, som Sven brukar säga. Att någon har "Vikit om hörnet".
Nu har han gjort det. Och vad som väntar där... ja, det får vi andra vänta med att se!

Men Hur...? Hur kan ett inslag på mindre än 5 minuter återsändas efter flera år, bara några dagar efter att han vikit runt hörnet, och vi råkar ha på TVn exakt just då, och Sami zappar runt bland kanalerna just då, och jag får se denna millimetersskymt... Just Då. Är det det som är perception? Att vi är mottagliga? Synkronicitet. Meningsfulla (oftast oförklarliga) "sammanträffanden" Jag blir så Glad, mitt i allt. Det säger mig att slutet inte alltid är så stumt som vi kan tro. Och att själva Livet är rikare än så. Rikare än vi vet. Kanske är döden bara en förlängning av livet? Av annat slag... Kanske kan man tänka så.

Vi ses, Sven! Vi ses vid ditt avsked i Kils Kyrka den 15 september.

Det blir Vackert Så.

Många har gått före. Nu blev det Du.

T a c k   f ö r   A l l t .















Blomman kallas Natt och dag, eller Svensk soldat, och växer rikligt vid "Änga". Bilden med leendet har jag fångat från TV-inslaget, bearbetad här till minne av Sven.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar