lördag 24 september 2016

Och tiderna går... och det är Mila vid Pershyttan...



















Jag hålls ju mest med "hemligheter" ute i markerna, som inte ska avslöjas än... Men där hålls jag iallafall. Det blir allt svalare. Men då tänder OK Milan sin mila vid Pershyttan och bjuder på kolbullar (bjuder och bjuder, man får så klart köpa ;) ) och trevliga återseenden. Hasse donar med rökarna på kullen och jag och My pratar ikapp om allt mellan himmel och jord - eller himmel och helvete. LIVET iallafall. Som ju pågår å hålls, lite som det vill ibland känns det som. Det gäller att hålla fast vid det man älskar och ta vara på det som är gåvan i alltet. Och hinna mötas! Hinna skratta mitt i sorgen. Allt blir faktiskt lite bättre, vid en kolmila! Där är tiden vid och nära.

J o r d n ä r a .    Det behövs!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar