lördag 1 oktober 2016

DEN VACKRASTE DAGEN // Oktober



















Åh. Vilken Vacker Dag. SAGOLIK, som Sven från Lisselänga skulle ha sagt. Så Tacksam! Solnjutning och arbetsro, helt inramad av naturen och genomsyrad av densamma, besjälad... medan ristningarna på hällarna kommer till liv, målas och träder fram. 
Solen var min vän idag. Så mild, klar, oktoberhärlig och livgivande. Dagen innan tog blåsten tag. Och så dök vännen My upp i Vallristraskogen! Hon fick möta dessa figurer och karaktärer på hällarna, och så klart lilla Mej. Ovanligt och härligt med sällskap i markerna! Och MYISKT dessutom! Ibland är det bra att bjuda in nya ögon i en värld man harvar i så länge att man nästan tappar perspektivet. Det ÄR slitigt. Tålamodsprövande. Svårt och krångligt. Ensamt och ofta rätt hårt - särskilt när man haltar som en 92-åring. När My tog farväl återstod några svalare timmar, sedan packade jag ihop och gick ned för den mindre branta stigen ner till kolarkojeruinen och vek av mot portalparkeringen. Och DÅ, visade sig dagens ANDRA finbesök!! En fjoling, som kom uppskuttande från bäckristningarna mot Vallkorset, stannade och bligade ett tag och så vidare över bäcken. Hänförd och glad blev jag! Vandrade stilla framåt. Då kom nästa! En Älgtjur, med riktiga skovelhorn! Också den, nere från bäckristningarna. Minst 10 taggar. Den brakade vidare med fjolingen i sikte, då det är brunst och parningstid. Så GLAD man blir när skogens innevånare visar sig så där! Och aldrig har de kommit farande vid ristningarna. Jo en gång hördes ett brak, vid Hultafallskärret... men ingen i sikte!



Och så DENNA välsignade solklara dag. Dagen efter älgbesöket. Allt är perfekt. Stilla. Ljust. Varm choklad i termosen. Rätta beslut och alster som tar form, precis som det ska. Gud så gott!!! Två dagars jobbpaus pga väder gör att lusten fylls på, det blir roligt och nytt och dagarna är ju räknade nu... innan vintern. Lördagsgodis blev det också i bergen; Polly!! Men sedan... när det var dax för hemgång, ville livsandarna annat. Så jag banade mig fram genom skogen för att se hur det såg ut sedan skördarna varit där och tagit ner 2 hektar skog. Även DETTA var vackert och sagolikt! Massor av frötallar sparade, världen ljusnar och man ser alla höjder och dalar, alla små kringelkrokar i skogen själv. Går upp på höjden, och DÄR, så breder himmelen ut sig, vyerna, man ser Skogatorpaklinten och slätten och Andas, hänförd. Tänk att något så vackert kan finnas så nära, och trollas fram så lätt!!!

Och lyckan var inte slut där. Gjorde ett särdeles välkommet fynd, som kommer visa sig så småningom =)
ÅH vad man vill vara i dessa tider, när livet bara Skänker en förgyllda gåvor efter alla svårmodigheter och prövotider som tär på människohjärtat och kroppen. Nu blev det tid för det efterlängtade. Varandet, i skogen. Två vandrare dök upp från ingenstans (Jo från Ullavi Klint - händer ju ALDRIG vid mitt läger!) och sa;
Det där måste vara det bästa jobbet i världen!
Jo... Jag börjar just inse det. Inte lätt. Men Välsignat, på många vis.





Min kulning ut över nejden från höjden i klingande aftonen fick bli ett Tack till min lyckliga stjärna som ledde mig hit fram på levnadsstigen. Och jag ser fram mot den fortsatta resan. Allt som ska uppenbaras och fullbordas.

Tänk att jag ändå är där jag är. Mitt i Livet.

PS När jag satte mig i fina bilen (gåva från ovan) kände jag MILRÖK! Ända från Pershyttan...? Nä, från filten jag hade svept om mig där härom kvällen när jag var där :) HÄRLIGT så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar