fredag 21 juli 2017

Själavård i Paradiset



Några dagar kvar fram till höbärgningen och ängarnar står frodiga och överblommade, till största del, kring det gamla Kilsbergstorpet. Hässjevirket står lutat mot träden vid inägorna, men har gjort sitt sedan flera år. Nu får höet torka på marken och dras ihop i rundbalar. Men det glömmer vi nu. När man sitter där med Torparvännen och filosoferar och dividerar om allt mellan himmel och jord, står tiden still och allt är Precis som det Borde vara. Lev Länge Lev Länge Lev Länge brukar jag säga. Och tackar i hjärtat för varje gång man kan fånga de där stunderna... För sen blir inget mer sig likt, som jag sjunger i den enkla sången jag diktade till det levande minnet av och till honom här i livet. Vid den grånande gården... som nu delviss fått färg och blivit rö'målad igen.

Tja... Redan NU är det mycket som inte är sig likt. Som dragit iväg bortom torparvännens önskan och takt. Men det glömmer vi där och då. Nu är han här och sommaren och sjön och mossen och tranorna och skyarna där ovan. Stenmurar och minnen, hur var det förr och gubbar och folk, skratt i stora lass och medkänsla genom Allt. En bättre vän kan inte finnas. Ej heller bättre plats!

Platsen är sagolik, undergörande, tidlöst klok och vittnande om mycket. Natur och kultur.
Men utan Honom... blir den så avgrundsdjupt ekande tom. Vill Aldrig Aldrig tänka på det.


Smultronen kommer fortsätta att lysa röda längs min stig, som de gjorde denna dag.
Blåklockorna kommer att klinga som bara de kan... Jag söker mig dit, liksom fjärilen (i bild).
På samma sätt som jag en gång sökte mig till denna oförglömliga plats, och ovärderliga vän.
Må han leva länge länge länge länge länge länge än.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar