onsdag 23 augusti 2017

Dalaresan 2017 Del 2 // Vallgång och lockrop i Skallskog











Men vad ÄR nu detta för underbart drömsk vision och bild? Som dessutom är stum... men som ljöd så vackert där i den dimmiga morgonen... Men vi tar det från början!
(Ja - själva dagen alltså! Kvällen innan hittar ni i föregående blogginlägg.)


Joo ni, inte blev det väl många timmar sovda i den osviktiga slafen, och inte ville man ju missa något av den nalkande fäbodmorgonen heller, med sina miljöljud som skulle spelas in och eventuella bilder som skulle fångas, liksom diverse kunskap och tankar kring samspelet människa-betesdjur, i sitt naturliga element.
Kl 05.38 är första bilden tagen, och det första man gör på fäboden är att göra upp eld så man kan värma vatten. Vatten som pumpas upp med hjälp av ett agregat som harvar igång och bryter friden, men det får man ta, medan slangar fyller några mjölkkrukor med vatten för inomhusbruk i stugan och allt vad det kan vara.



Medan jag mornar mig knäpper jag några bilder på byggningarna. Här först hemlighuset... 




...med tvättställ runt knuten till KORNAS "hus", som ju även är deras EGET "hemlighus", allt i ett. Där kommer det ut "bakvägen" i DUBBEL bemärkelse kan man väl säga, inräknat själva mockningen när man kastar ut i luckan. Detta är ju visserligen alls inget hemligt eller något att hymla med, TVÄRT OM; förr var den som kunde ståta med störst dynghög stoltast i bygden, för den hade ju flest kor! Och dessutom värdefull GÖDSEL!!



































 När det är mjölkat och klart ska korna släppas ut på bete genom den här genomgången, där högra väggen är översållad med ristningar från tider bakåt


















Korna defilerar ovetandes förbi. De har OCKSÅ haft många föregångare, med namn som genljudit över nejderna. Men dessa har inte ristat på väggar, men väl i TRÄD, på sina egna vis, när de har gått åt dom som betesdjur kan göra... I bildexemplet ovan syns en björk som några gästande getter vilka medföljde en fäbodpiga "skulpterade" med sin aptit. I en vrå står valleslyor som säkert heter något annat här.


I vanliga fall släpper de ut djuren på fritt skogsbete, men denna morgon blir det vallgång ett stycke så jag ska få uppleva detta i levande livet, och kunna föreviga det med ljud och lite bild. (Så gör man också om man vill styra korna till ett visst bete eller undan ett visst besvärligt håll) Även morgondimman bjöd upp till sällsam fägring och stämning. Smått overklig var upplevelsen i all sin drömskhet, så långt från vardagen där hemma... Men Här var jag nu.










Kanske dock lägligt att inskjuta att det inte bara ÄR drömsk och härligt, även om miljön i sig ofta är helt betagande och fyller sinnena med både skönhet och vederkvickelse.



Det är ett SLIT på fäbodar och med djurhållning, tidiga mornar, mjölka diska mocka leta locka laga fejja dona trixa joxa kärna koka värma elda bära vattna hållas, mörker nattköld osv osv. Och då talar vi bara om NU för tiden - inte FÖRR, där mycket annat tillkom, med rovdjur och överlevnad och allt.

Ändå gäller det att hitta lugnet i arbetet, vilket lär vara Land Alice filosofi.

Man får heller inte gå å drömma för mycket rent bokstavligt; på en fäbod måste alla grindar vara stängda! Inte lämnas öppna. Det är A och O.

















Korna dröjer sig kvar och betar kring fäboden, så vi väntar in dem ett slag medan någon kalv får dia och gryningen smyger sig vidare utmed markerna, liksom dimman och samtalen oss emellan... Nypigan har varit på spelmanskurs med norska förtecken talades det om i kvällningen igår, Lina kramar kalv och är koälskare av stora mått. Själv lyssnar jag till skällekons klang och tar in denna stund bäst jag kan, samtidigt som teknisk utrustning ska medfölja, finnas och fungera utan att störa och märkas, ens för mig själv. Lite klurigt, men får gå.




























Till sist låter sig korna blidkas av Alices lockrop;

"Kom Nuuuuu"

som ljuder över nejden och lämnar ett eko efter sig i den fuktiga morgonluften, och de går makligt med på att röra sig uppåt de andra fäbodarna, som ligger övergivna vad gäller djurhållning, men ännu vittnar om dessa tider så vackert och trofast, där de står.

Tänk, att här går ännu människa och boskap sida vid sida i skog och mark. En vacker syn och ett väsen i sig - de bildar liksom Ett, på ett sätt.
























Där uppe finns en stor sten med inhuggningar, dalpilar och berättelser som förtäljes. Man ville ta den och spränga till fyllning vid något vägbygge, men den räddades undan, tack och lov. Människans påfund är ibland påfallande dumma, men turligt nog finns oftast några av motsatt karaktär eller tankeart.


















Alice känner sig lite rostig i strupen men luften är mild och vän och bär hennes stämma, och korna känner den ju utan och innan - ja de känner rent av igen BILEN hon har på själva motorljudet, men det får vi återkomma till! Här är tack och lov inga motorer alls. Endast naturen, djuren och vi människor, en tidig morgon i Dalom.
Nu bär det iväg i mer skoglig mark, på en stig korna känner väl, liksom alla stigar härikring. Åh, hitåt vill vi gå! Här bortåt rinner bäcken!





















Här hade dock korna fått upp farten så pass att man hade fullt sjå att hänga med. Vid bäcken ville jag spela in ljudet när de vadade över, så som vid vallristarbäcken i Kilsbergen, men hälften av dom klonkade ju ljudligen bestämt över på träbron som hade byggts, så det blev lite hackat å malet å någon suddig bild...




En kossa fångad i flykten och andras bakändar när de försvann vidare i skogen och vi människofolk skulle söka oss hemåt till stugan för frukost och dagligheten.
























Här vid bäcken fanns skyltat med bild och text...


Nedan en förstoring av bilden på skylten, från 2012 när Land Alice buffrade sina rödkullor och fjällkor till fäboden (raser utan horn) liksom hon även gjorde i år, 7 timmar till fots, en större begivenhet minsann.
























Ett av mina mål med Dalaresan var att besöka
träd med (vall/fäbod)ristningar. Här vid bäcken lyfte man fram träd i annan funktion, men det skulle även finnas något ristat, trodde Alice...
Och mycket riktigt, enl FMIS (Fornsök) finns en träff: RAÄ Leksand 1926, just i området av Skallskog, samt en mer än lovligt suddig bild, som jag kopierar och skärper fram så gott det går... (nedan)

Trädristning, ca 1,5 m h från marken på en död tall 
är en ca 40 x 10 cm st blecka med ristningar.
I nedre delen av bleckan är bokstäverna AD.
I övre delen syns vad som troligen är siffror 911, varav sista strecket är delvis övervallad. Troligen kan det ursprungligen ha stått årtalet 1911 och då är även första siffran övervallad. 
Bokstäverna är ca 2-3 cm höga och 1 cm breda. 
Trädet står intill en ruin efter torvlada. 
På trädet finns även rester av ståltråd som man tidigare har hängt upp och torkat torv på.
(AD lär indikera ett kvinnonamn)




























































Hemgång... Alice med ett fång blossande ljung... förbi gårdar med berättelser... till hennes egen, den enda där det ännu skrivs nya kapitel i sagan om fäbodlivet. Frågan är... Hur länge?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar