fredag 8 september 2017

Dalaresan 2017 del 4 // "Mindfulness" på Foskdalsvallens fäbod


















Äntligen går min "reseskildring" vidare! Välkomna!

Hm. Egentligen borde första bilden vara kolsvart natt, med en pannlampa som lyser i mörkret. Fäbodmannen Stig, som mötte oss vid vårt okända mål, norr om Särna, långt uppi Dalarna, efter många timmar i bil från fäboden i Skallskog, långt nedåt Leksand. Klockan var en bit efter midnatt när vi ankom, och vi visste att vi var framme, för när man kom till en gård med massa skällande hundar hade man åkt för långt. Fäbodpigan Lina, som var mitt resesällskap och helt ny bekantskap sedan kvällen innan, hade säkert inte tvekat att hoppa ut och gulla med "bestarna" i natten, djurälskare av oändliga mått som hon var, men nu var det andra kreatur som väntade, om inte alltför många timmar, när det var dags för mjölkning på den nya fäboden och arbetsplatsen närmaste tiden för henne, och besöksmålet för mig, av en "tillfällighet" som framgår av tidigare blogginlägg. Vi fick varsin bädd i en liten stuga någonstans i kolmörkret och stupade i säng. Tack gode gud att vi var framme och hamnat rätt!
HUR rätt kunde vi väl aldrig drömma förrän vi vaknade och slog upp våra blågrå nästa välsignade dag...














Vi visste fortfarande inte riktigt vad fäboden hette, eller knappt var vi var, men vi var HÄR! Och det var FANTASTISKT!!! Lerigt - javisst. Blandat med "diverse" (koprodukter, ni förstår kretsloppet här). Det hade ju regnat stadigt denna sommar. Grisarna hade swimmingpool/gyttjebad och vi hade öppen spis - idel Lyx! ;) Och på tal om lyx/pool - en vacker å forsade fram utmed hela fäbodvallen och förhöjde hela platsen och upplevelsen. Vad mer kunde man önska? Tja... Frukost, härligt sällskap...

...och massvis av upplevelser i fäbolivets tecken skulle serveras generöst till de nykomna gästerna, visade det sig. Det enda jobbiga var kanske att man fick lite ont i armen av att gå å nypa sig jämt å ständigt...! Nä men Jo, men det VAR faktiskt så!!! Fast då kunde man sticka in huvet i min bil och andas djupt, för att komma ned på jorden och bort från alla härlighetskänslor (hänvisar till den suspekta odören vid avfärd från Skallskog). Då ville man bara nypa sig i NÄSAN istället kan jag lova, och strax förklara. Baksidan av ko-gåvorna, kan man säga (dock ej bokstavligt, dvs dynga).

Men en sak i sänder. Nu tar vi Fäbo'morgon vid Fjätervålen!















Nehej då var jag ändå bara TVUNGEN att tjuvstarta med en så Underbar bild på "Fäbo-Stig" vi bara såg en glimt av i mörkret natten innan, och lilldottern Olivia, som vid det laget sussade sött. Ursäkta mig - men
BLIR man så här söt av Fäbo'mjölken eller vad ÄR det?!? (Syftar ej på "piratpappan" nu - inget illa ment Stig! ;D )
 














Det visade sig alltså att det redan FANNS en fäbopiga på plats. Men hon kanske behövde några år på tillväxt... Så Liten hon såg ut när hon stod där utanför fjöset! Den första människa jag fick syn på den första morgonen, när jag kröp ut ur vår lilla stuga ett par timmar efter pigan Lina, som väcktes för frukost innan mjölkning och alla ko-bestyr. Rena sovmorgnarna för henne jämfört med Skallskog, där det var uppstigning 05.30 och frukost först EFTER morgonrajd i "fäjset".  Men å andra sidan mycket mer att göra, och snart vart hon ensam med allt arbete!



Här fanns dubbelt så många kor, i två fjös, samt kalvar, getter, kaniner, grisar, höns, hund och katter.

Lilla Olivia var kavat som få! Helt Kolugn kring alla kor. Men med getterna var det värre! 















När den lille söte som man fött upp med flaska blev för närgången skrek hon i högan sky, så pappa fick improvisera lite getterapi där i fjöset mitt i morgonmjölkningen och inskolningen av den nya pigan. Sedan gick det bra!
 
















































Hage sedd mellan fjöset och vår stuga. Underbar vy! 


















Vi låter "lillpigan" introducera det andra fjöset också...





där Stig fortsätter att inviga Lina i fäbodens rutiner och djurens alla egenheter, så han ska kunna lämna över "ruljansen" och ge sig i kast med höbärgningen där hemma. Synd att hennes mobil har havererat, annars är det bra att fota "kom-ihåg-bilder" och skriva in där. Lite annat än förr! ;) Jag försöker att inte störa så de får koncentrera sig på sitt. Lina hade väl inte sovit många timmar och låg väl även efter med sömn efter sin "vidlyftiga" utflykt från Skallskogs fäbod till pridefestivalen i Stockholm helgen som var, där hon för första gången i livet tagit sig fram på högklackade skor - i 7 timmar (!!) - fjärran från de färgglada träskorna på Land Alices förstukvist. Eller de glatt prickiga gummistövlarna som på denna fäbod skulle uppge sin sista suck.

















Stig bär mjölken till kallkällan tror jag, där den ska hålla sig sval tror jag. Jag är liksom så uppe i de vackra byggnaderna och de blåa blomstren och har nog redan tänkt tanken att det vore ren och skär galenskap att åka härifrån idag; Denna plats kräver mera tid och utforskande!
Allra helst Varande. Att bara Finnas här ett slag, och låta livet ha sin gång.
Andas en stund, bland dessa fjäll, i denna värld.












I stora stugan med mjölkkärlen på väggen som syns på bilden ett stycke ovan blir det "Lockfika" om ett slag, en slags andra frukost. Då ska jag få bekanta mig med Stigs mor Sonja. Men först ska djuren släppas ut på skogsbete!


Hunden Trixa
snor runt som en tätting överallt och måste leva det Optimala Hundlivet. Alltså Drömlivet. För en Hund. Helt fantastiskt, slår det mig, gång på gång.
























Kor och getter från de båda fjösen styr stegen mot den vackra lilla timmerbyggningen jag just stått och beundrat och fotograferat nere vid vattnet och bron. Trixa hänger med, med liv och lust!





















































Från bron ser man fjället bättre. På andra sidan vattnet drar korna vidare...
















Fjället man ser är Städjan (officciell bild från Idre Fjäll). Lina säger att hon ska ta en vandringstur varje dag mellan morgon- och kvällsbestyr på fäboden. Jag blir vackert grön av avund.




Fäbodliv
är väl boskapens motsvarighet till sommarlov?

























De sista eftersläntrarna makar sig iväg över vattnet. Några getter tvekar men stiger ned -

utom en, som krånglar sig ut genom grinden på bron, lyckligen ovetandes att den spelats in med sina kamrater i min zoom H2a vid dagens vallsläpp. Men nu är morgonkonserten slut!
















Jag är fortfarande saligen ovetande om var jag är på denna jord. Saligen ouppkopplad och faktiskt till freds med att jag inte får tag i "trädristar-Rolf" så jag kan dra upp mina fortsatta resplaner. Utan istället får infinna mig i Livets Större Plan, som oftast överträffar våra egna.


Någon vecka tidigare hade jag mer eller mindre förtvivlat tänkt att jag skulle behöva ta mig till Norrland och sätta mig på ett fjäll för att komma bort och få perspektiv på allt. Lugn och ro. Rymd och distans. Miljöombyte totalt.
Jag tänkte aldrig på att fjällen fanns i Dalarna.

Än mindre att jag skulle hamna på en FÄBOD i Dalafjällen!



Nu väntar Lockfika inne i den större stugan, och snart ska andra komma IN genom grindarna, som familjen slår upp varje tisdag och torsdag eftermiddag under sommaren för besökare som vill få en glimt av fäbolivet. Men nu stänger jag grindarna för DETTA inlägg och fortsätter i nästa, med alla härligheter som väntar. Och lite "ohärligheter" också (min "cliffhanger" om bilodören). Men mest Härligheter.

återhörande alltså!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar