söndag 8 oktober 2017

Dalaresan 2017 Del 5 // Liv, Lur och Lockfika vid fjällfäboden




















Välkomna tillbaka till vidare äventyr på Foskdalsvallens fäbod i Älvdalen, med en liten visuell försmak av vad som väntade i kvällningen; Timmy 8 år blåser i näverluren och lillan Olivia 1,5 förundras.



Vi ankom natten innan och har släppt ut djuren på skogsbete i förra inlägget, efter mjölkning och invigning i alla bestyr så pigan Lina kan ta över ruljansen och ägaren Stig fara hem och bärga hö närmaste tiden. Vi har vaknat upp i en drömvärld - det är så vackert, och så obegripligt att vi båda har hamnat just HÄR, helt plötsligt. Pigan från Skallskogs och jag.



Inte hade JAG tänkt mig att ta mig så långt norrut på min Dalaresa. Men här är vi nu, med en ymning källa av levande kulturmiljö att ösa ur och berikas av. Både personligen, och för egen del även för projektet där hemma, där vi sätter in Vallristartraditionen i Kilsbergen i hela dess bortglömda, mångfacetterade sammanhang.

Där blir ljudupptagningar en del i att levandegöra markernas historia.







Nu när kor och getter har letat sig iväg över de fagra nejderna vankas det traditionsenligt "Lockfika" i stora stugan där Stig och barnen huserar med mor/farmor Sonja, 85 år. Lockfika är den måltid man intar sedan man fört ut djuren en bit mot dagens bete, eller som oftast nu för tiden, släppt dem för egen betesgång.

Lina hade fått veta under vår hastigt påkomna uppfärd kvällen innan att hon inte behövde proviantera, då mathållet skulle ingå i uppdraget här i Dalafjällvärlden. Även jag hade ju dragit ett värdefullt strå till stacken, i form av själva fäbopigan då, som fått åka med - så bra hade allting löst sig, på alla sätt.


Här har vi då ålderdamen i egen hög person, på bädden i köket invid den fantastiska lofttrappan den hädangångne maken snickrat, som så mycket annat. Tillsammans har de även åstadkommit 8 barn, varav Stig är det yngsta, och han själv har åstadkommit två. Det är lite svindlande hur tidsepokerna möts, eller krockar, i just den bilden på farmor Sonja; under sängen skymtar barnbarnet Timmys hoverboard, en nymodighet väl ingen kunnat drömma om när Sonja själv var barn på fäboden.





















Efter Lockfikat är det plötsligt dax att kärna SMÖR!  Jag hinner precis få igång inspelningsmakapär för att fånga det i stort sett helt förgångna ljudet som en gång var ett så vanligt inslag i allas liv. Det slår mig direkt hur rogivande ljudet och rytmen är. Stig rör sig från sida till sida. Ett pulserande hjärta. Kunskap. Som snart dött ut?


























Hemkommen till Kilsbergen berättar torparvännen i Hyttebacken att smöret alltid skulle tvättas med så kallt vatten som möjligt. Så han och brorsan fick alltid hämta vatten ur källan vid Säkratorpet när det skulle tvättas smör, inte en gång i veckan men ungefär. Se där, vad små pusselbitar som hoppar fram efter snart 10 års samspråkande om det ena med det sjuttifjärde! :) Behöver jag nämna att det så klart var hemkärnat smör som bjöds till frukost och Lockfika? 




















Eftersom det idag var "Fäboddag" och öppet för besökare mellan kl 12-16 rörde Stig ihop en smet som han skulle grädda "Jönnbröd" av i stugan där vi sovit. En lokal delikatess man var mycket stolt över. Den kan beskrivas som lite matigare våffelaktig och äts med smör och mesmör, lämpligen ihopvikt på mitten. GUD så gott!!! Detta blev dagens middag. 

Precis lagom många besökare droppade in och strosade runt. I större stugan kunde man köpa sig kaffe och en bit av Sonjas hyllade vedspis/ugnsbakade sockerkaka, som icke kan beskrivas i ord. Med ägg och smör från fäboden, saftig och frasig på en och samma gång... Tung och varm. Lite som en mazarin.


















Förutom Fäbodbesökare har två andra barn dykt upp - det är Stigs brorsbarn, tvillingar och kusiner till Timmy, hemtama på fäboden och i full färd med allt mellan himmel i jord. Allt som oftast kånkande på lillkusinen Olivia, som ALLS inte behövde sova någon middag. Stig är gudfar till en av dem eller båda, och lystrar därför till namnet Gu´far, vilket lät högtidligt på något vis. Som en hederstitel (vilket det ju Är, när man tänker efter). Gu'far hade en ljudlig stämma och bjöd på sång på Älvdalsmål. Innan jag visste ordet av hade jag råkat lova barnen 100 kr om de kunde lära sig en JÄTTELURIG vallvisa jag hade kokat ihop. De blev dock inte avskräckta, utan satte genast igång att träna! I bakre rummet låg pigan Lina och vilade och hade så gott åt våra övningar sa hon senare. Det var ju tur det!







Det var inte vilken sång som helst. Texten hade jag hittat bland folkminnen i VÅRA trakter, men utan noter, så melodin var ett (sär)eget påfund. Det var Skogaråa som sjöng den när hon vallade sina getter. Och det passade ju bra, för här har barnen hand om kalvar & getter! Men jag hade inte gjort det lätt för dem - stroferna hoppade och krånglade lika ostyrigt som getter till sinnelag och hyfs. Så jag trodde nog att jag skulle avgå med slanten i behåll. Särskilt som jag väl skulle åka vidare idag. Hur det gick? Ja det får ni se!

När dom nu ändå ligger där på bilden å viftar mä fötterna kan ja väl berätta vad som framkom när jag senare intervjuade den lilla vallebarnaskaran. En gång blev Timmy så hårt trampad på foten av en ko att han fick en blånagel. Och när kusinerna sov över hos varandra, skavfötters, hittade en av flickorna Timmys blånagel i sitt långa hår! Som hade lossnat under natten...


Ack ja. Djurskötsel och vallgång är inget för veklingar! Stig själv hade blivit sparkad i skrevet så det svartnade, både rent fysiskt i regionen och för ögonen, så fäbosäsongen blev lite förskjuten i år. Men han var nöjd med 2 barn och hade inte besökt någon vårdcentral, för han kissade ju inte blod iallafall. Och DÄR lämnar vi detta!


















Utanför stugan bröt solen fram då och då, men inte så länge att lermarkerna torkade upp...

















...så det var ett evigt klafsande mellan de olika byggningarna och grindarna. Och var det inte kattungar så var det kaniner som blev klappade. Grisarna var det väl ingen som gullade med direkt. De hade iallafall torrt i sitt lilla krypin, även om själva hägnet liknade mer en swimingpool av lera. Och på tal om svineri - jag får väl lägga in eländet om odören i min bil då. Detta med mjölk från kor är inte bara underbart och frisk... 


















"Gråt inte över spilld mjölk" säger man. Men JO-HO-O DÅ! Om den är utspilld, t ex i en BIL!!! För det stinker något så eländit att det kan ingen TRO!!! Och jag som trodde pigan Lina hade packat med sig något mysko från fäboden där det ej fanns dush mm, när vi for uppåt här. Men insåg till sist att jag i villervallan när jag i brådska i sista stund kom loss och KUNDE åka iväg på Dalaresan 4 timmar innan Berättarkvällen i Skallskog började inte hade tid att stanna när korken på ett mjölkpaket försvann och det hade visst råkat rinna ut... HU och BLÄ och HELVETE!!!!! Skulle jag åka vidare i den hemska "doftkapseln" på min underbara färd?!? Kattsand! föreslog Stig. Jo, ja, kanske. För att dra till sig eländet. Fortsättning följer... Men åter till gyttjebad. Nej förresten, vi följer med barnen ned till deras egna uppfriskande bad, i den vackra ån som rinner utmed fäbodbebyggelsen... med fjället Städjan i bakgrunden.






















Jag lägger in en beskrivning från Länsstyrelsen om fäboden mellan fjällen Städjan (i bild) och Fjätervålen:

Texten är gammal, liksom raststugan som nämns, i den andra, ödelagda fäboden, på andra sidan Foskan.
Dock planerar Stigs bror att rusta upp den så folk åter ska kunna övernatta i stuga där.






















Jag befinner mig vid en guldåder och Nej, det är inte vettigt att lämna den än. Det vore roligt att fånga ljudet av mjölkning utan surr från agregat, insupa platsen lite mer och fånga upp allt som här rör sig bakom varje knut, Trädristar-Rolf lokaliserades till sist medelst uppsträckt mobil på en viss liten förstukvist där det var täckning och vi skulle nu hålla kontakt, så gott det gick, för att sammanstråla framåt. Och min BIL behövde ju bli "beboelig" ("be-åkelig") igen innan det var ens humant att hoppa in i den och fara vidare. Jajjamensan, jag fick stanna en andra natt, och laddade upp min arsenal av aparatur vid andra fjöset och gjorde plats på minneskorten genom att föra över filer till datorn vilket kändes minst sagt surrealistiskt i den omgivningen :)
















Kalvar och getter hemma i hagen väntar på komammor på vifft... Jag har bilen på vädring med dörrar och baklucka på vid gavel och måste hålla uppsikt så det inte blir "getkalas" där inne! Ovanpå allt elände...
Getter är ju kända för att knapra i sig det ena och andra och ta sig in på alla möjliga och omöjliga ställen.























I folkminnen har jag också funnit, att vallebarnen kunde avläsa tiden på dagen med hjälp av formen på getens pupill. Även fårens.



Det ÄR ingen "retreat" direkt, även om jag hade "mindfullness" i förra bloggrubriken, för om man lägger sig i slafen en stund eller bara "lullar runt" och "somrar" sig lite i största allmänhet missar man genast något upptåg eller intressant.




















Men har man sån här fin vy från sin säng är det svårt att låta bli att hålla sig lite där också!







I en liten byggning pågick något som nästan verkade som en liten andaktsfull "ritual". Jag smög mig snabbt närmare och hann fånga en glimt av pågående pigundervisning; Här i överbyggda kallkällan hade mjölkkärlen stått på kylning så grädden stigit och nu separerade man den för hand med slev.


Friskt härligt vatten är så klart till välsignelse, men om jag inte minns fel tog sig Stigs mobil ett dopp däri...




Om Stig var med i Bonde söker fru skulle han få en så HÄÄÄÄR hög hög med beundrarpost och friarinnor! Säger han inte. Nej han förklarar nog något om fäboden och jag råkar bara få syn på hur tröjan (oaktat reklamen) matchar färgerna i träet bakom axeln och huvudbonaden så det blir spontan fotosession, och när jag utbrister att han kan få bilder till sin "dejtingsajt" får jag det största smajlet (inte med här dock! ;) ).

Jag trodde en typisk "Stig" nu för tiden var i 50-60-års åldern men denne Stig är blott 43! Och nu när vi ändå är inne på "presentationen" kan vi tillägga att han arbetat på dagis och som kock, och möjligen något med skidlift? (inte otippat i dessa trakter) vid sidan av djurhållningen och fäboderier. OCH icke att förglömma, så har han haft hår ned till MIDJAN! Det kan man icke ana nu under hättan, men så var det. Och det hade sin musikaliska förklaring. Yes. Vi skådar en fäbobrukare med musiksmak av hårdare slag. Hårdrock helt enkelt. För min egen del är det preskiberat, brukar jag säga (jag tillåmä UTÖVADE slikt!!!). Men kanske har vi rent av varit på samma konsert i Stockhom och stått å skränat i vår ungdom... Fjärran från vallåtar och lockrop.
























Och sen kom brorsdottern bärande på söta lilla Olivia och kameran älskade motiven, liven, stämningen och allt!



Det är inte alla barn som har en fäbod att växa upp på! Med djur och natur, lek och ansvar, tradition och kunskap, i led efter led, i generationer

 
Vilka sommarminnen skapas inte HÄR!?!

















Kalvarna är lekkamrater och ibland ställföreträdande "renar", när barnen har kapplöpning.




























Timmy klarar sig fint i tjejsällskapet och sammanhållningen mellan kusinerna är uppenbar.
























Så visst kan tjejerna få gulla lite med lillkusinen, Timmys lillasyster. Det går väl knappast att låta bli! Pappa Stig har berättat att två av hans syskon i 9-årsåldern av nöden fick sköta fäboden själva en period. Jag tänker på det när jag ser bilden på barnen här i samma ålder, och vad det innebär. Detta måste jag fråga mor Sonja om.






























Spånbergstöser: Othilia till vänster och Alma i mitten som håller Olivia.
























Pappa Stig kommer förbi och kniper en puss och kram med Olivia som verkar förtjust ända ner i de goa viftande tårna på fossingarna :)

















Fossingarna funkar bra, så små de är. Så när näverluren plockas ner från sin plats på väggen och vi ska ta oss upp på Högägga för att blåsa och locka hem djuren är det inget snack om saken.

Lillstumpan tar pappas hand och traskar hela vägen uppför bergkullen på egna ben!





















Pigan Lina har slagit följe, och när vi närmar oss toppen får vi för första gången en liten aning om var vi befinner oss egentligen... Det är förstummande vackert, och vida vyer. Nästan lite svårt att ta in. Man blir smått yr av skönheten.




Återstår att se om man blir lika yr av skönheten i näverlurandet...





HA!
Då kanske man kan tro att det är DESSA
toner som ska klinga när man når
bergkullens topp. Ack NEJ! Här är det
andra grejer som går lite före, framför den äldre
föregångaren (kommunikationsmedel mellan
 fäbodarna och ibland hemgårdarna; Luren).
Ja, för här är det ju bra täckning!
I den andra Luren.
M O B I L E N .
Så man kan passa på och få lite kontakt
med omvärden och komma ikapp.

 "Krama mig" står det på tröjan. Men nu är det inte kvinnfolk han vill locka hit, utan korna. Hur ska det gå...?


Jo visst blir det lystring! Det blir rena RUSNINGEN! Men av fäboungar, inte just KOR i första taget! ;)









Stig tog med Timmy på näverlurkurs när sonen bara var 4 år, och han kunde blåsa redan då! Men nu ska alla prova, med, låt oss säga, varierande "framgång". Och om korna kommer, är det inte för att få höra mer av denna "olåt" kanske, men nyfiket lagda som dom är kanske det ändå kan fungera som dragplåster? Stig och Timmy går det ju hyfsat för. Och jag har ju hela 4 toner i mitt näverlurregister jag lyckas klämma fram... efter att ha plågat allehanda djur i Kilsbergsskog och mark med mina gnölande, ofta komiska försök att bemästra denna till synes enkla tingest.































"Hear Fôskdal'n" heter egentligen fäboden på det lokala målet. Foskdalsvallen är en slags "försvenskning".

























Det är rena Urskogskänslan här uppe. Och överallt, denna magiska skägglav, som vittnar om att luften är frisk (vad jag förstår). Jag har aldrig i mina dagar sett en sådan "långhårig plats"! Inte bara hela trädstammar, nej, även buskagen utefter ån är helt översållade med "hårighet", som visst visade sig vara vattenväxtlighet som fastnat vid högvatten.








































Härifrån ser man en nedlagd grannfäbod stå och kura. Innan vi vet ordet av har de större barnen dragit iväg och en stund senare dyker de upp nere vid husen och tjoar och vinkar till oss!

Och... Vad är det jag hör...? ...? Dom sjunger . . . . . . ?
"Mina getter alla - De komma när jag kalla..."
S K O G A R Å A S   G E T L O C K A V I S A :) !
Dom första radernan sitter redan! Det är förunderligt ändå, att jag står här nu och hör denna sång!

Kära ni. Snart ska ni också få följa med dit ner, och på resten av vår vistelse här. Men nu är hög tid att avrunda DETTA inlägg. Välkommen åter!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar