tisdag 31 oktober 2017

Dalaresan Del 6 // Fjällfäboden, kolbottenkalas och vallebarn



Jaa... Var var vi nu? Jo, norr om Särna, i Dalarna, vid Foskdalsvallens långfäbod, där vi just stått och blåst i näverlur uppe på Högägga och barnen sedan sprang ned och dök upp vid den övergivna husklungan långt där nedanför (se inlägget Dalaresan del 5). På bilden nedan är det hustaken som skymtar i grått längst till vänster



På nästa bild syns hustaken bättre, och närmast i bild även Foskan, där den rinner fram



















Jag tog mig ned dit lite senare också, för att få en närmre titt. Ett av husen hade Länsstyrelsen iordningställt som raststuga för länge sedan. Nu ska Stigs bror renovera upp det så de kan hyra sovplats till vandrare. Vid en skyltad parkering kan man läsa att just fjället Städjan inspirerade Richard Dybäck till nationalsången Du gamla Du fria (baserad på en gammal folkmelodi) samt att den sydligaste samebyn har sina renbetesmarker i trakten.







































Trätak 
av kluvor






















Tillbaka vid den ännu BEBODDA och BRUKADE fäboden hittade jag Lina sittandes på en bänk utanför den större stugan bland diskade mjölkkärl, gosandes med en Kanin medan de större djuren var ute på vifft.















Lina är både ko- och kaninkramare, dvs lite mjukare än TRÄD(kramare). Själv har jag visserligen haft dvärgkanin uppkallad efter favoritgruppen Noice (Nojsen) i mina yngre år och ett till lika dalande försök, och TRÄD i all ära - vad vore livet utan DESSA?!? - men även TRÄ; jag kan helt ärligt bli alldeles kär i ett åldrat, väderbitet trästycke, dörr, väggyta... Det naturliga åldrandet. Det levande materialet. Tidens gång...

 I kvällningen kommer korna hem från sitt bete i Dalafjällvärlden... Olivias gungställning och bil vittnar om nutid






























Skällan klonkar. Grindar knirrar och knarrar.
Leran klaffsar. Dialekten klingar. Djuren räknas in.
Fyller båda fjösen, där de skall gå till nattvila, liksom människorna straxt, för att orka upp snart igen.


Så har ännu en dag på fäboden flytt, som så många före denna, genom år och ådror av liv





Morgonstund har Guld i mund



...å lite annat i gödselrännan förståss...
Men dä va ju OCKSÅ guld värt förr, har vi lärt oss!

Ja, Lina hon mockade i fjösen, medan jag mockade i bilen, kan man väl säga. Kattsand. Som skulle suga åt sig den eländiga mjölken som spred sin vedervärdiga doft i mitt annars så trevliga färdmedel. Denna dag kom Lotta, en kvinlig fäbodbrukare, förbi för några timmars sällskap, vilket var sällsynt för lillpojken där, som bara hade sin mor där och någon gång ibland pappan som kom dit. Lofjätåsens fäbod låg 2 km från farbar väg, med getter (och tydligen en del björn också). Ättiksprit! kom man fram till att jag behövde prova iallafall. Det kunde ju bita på dålig lukt i kylskåp t ex. Jo, Tack. Det var bara det att då stank ju hela bilen av DET eländet sedan!!! Ack å ve, denna jädra kattsand och ättika och surnad mjölk...!!! Jag hade föredragit att mocka åt korna i fjöset, i stället för att böka runt i denna bil. Men hon måste ju för i hela friden bli farbar igen, så jag kunde ta mig vidare på resan. Denna dag, var det tänkt. Men då råkade Lina mjölka ur, så jag inte kunde spela in mjölkningen som jag skulle. Näpp, dä får bli en natt till! sa Stig. Och inte mig HELT emot! :)
Välkomna alltså till en ny, spirande heldag bland folk och fä vid Foskdalsvallen!
Barnen släpper ut kalvar och getter



När det gamla och nya
skär sig litegrann...

Här, en enkel, vacker bild. Och en väldigt ovacker ilsket knallgrällgrön SLANG mitt i allt. Frestande att "trolla bort", men istället blir det tvärt om. Jag smyckar den. Låter lekfullheten bära iväg, det är söndagsvila och då får man väl unna sig att hitta på sådant som inte ALLS måste bli gjort, men gärna vill bli gjort ändå, om man är med och fångar upp vad som kan lura i kreativitetshörnen i livet. Och det ena ger det andra och så var det klippt... kan man säga, till en annan sorts skildring i bild (se upp! :) )

ABSOLUT utan ambitioner på "smakfullhet"!
Men hörrni - är inte själva LIVET så där; det kommer in nån ful grej som inte passar in alls men man får göra det bästa av det och kanske det rent av har någon funktion. Slutfilosoferat!
Nu ska djuren lösas och släppas ut för dagen!

















































Alltså detta sköna gäng! Storkusiner handskas lika vant med lillkusin som med getter och kalvar. Det är galonisar och leopardmönstrat och fluorescerande gult, men tar man bort färgen så blir det tydligt, att dåtiden är precis just här, bara iklädd lite andra kläder. Och andra livsmöjligheter. Nymodigheter.






Och så den där tanken som är så lätt att lura sig med. Det VAR ju inte svartvitt förr. Nä. Naturen var lika färgrik då, himlen och blomstren och utsmyckningar, så långt man förmådde. Även klädedräkter hade stänk av färg och inslag av skönhet.



Denna morgon skulle barnen gå vall med djuren ett slag, dvs slå följe med dem en bit, som man gjorde förr, så jag kunde få vara med och spela in miljöljud vid vallgång. Att ta lite kort fick komma i andra hand (och det syns, blev väldigt suddigt!) Man slog inte bara följe så klart, man styrde ju korna till det bete man önskade för dagen, vid den tiden rovdjuren var i stort sett utrotade. Innan dess fick man så klart valla dem dagen lång. Hur som helst såg jag storligen fram emot denna händelse och upplevelse! Att i sakta mak få skrida fram i markerna till skällornas sång och kornas levande infall och vallebarnens samspel eller åthutningar eller vad det nu kunde bli.



Men nu blev det så att korna i sin iver satte av i högsta fart på stigen mot Högegga när vi passerade den, istället för utmed forsen, som man hade tänkt, så hela alltet inleddes med en lite panikartad utryckning där vallbarnen fick springa upp och försöka överlista och mota ner korna åt rätt håll igen. Det lyckades med alla utom en, som väl fick hitta hem så småningom.


På rätt spår! Jag hade en mindre suddig bild men tycker denna är mera levande. Kan väl tilläggas att det väl blev lite flås från undertecknad på inspelningen när man skulle hänga med i svängarna över stock och sten (mest sten). Det var en himla fart, och ett himla sjå för de små att få hopen dit dom ville.




"Rômpa" kallades kornas svansar i Kilsbergen förr.
På tal om "utsikten" på denna bild... ;-S

















Här är det inzomat värre, för jag var redan på efterkälken med inspelningsjox och allt. Alltså jag fick försöka gå försiktigt och tyst fast de drog iväg i högsta fart, så inte mina stövelklaffs skulle spelas in, och då hann ju kohopen och vallebarnen komma längre fram. Sen fick jag galoppera i fatt

 - för att hinna knäppa någon mer bild och få med lite ljud innan korna försvann ut i bushen  på egna äventyr. Därav fortsatt lite suddiga bildknäpp, hade fokus på LJUD.


















Vår lilla vallgångstur innehöll iallafall mycket mera "action" än vad jag hade tänkt och trott! Och ändå fanns det inga vilddjur som kom och ställde till! Som Sonja skulle berätta om nästa dag...

Vallebarnen vände hemåt medan jag dröjde mig kvar och lyssnade på skällorna på avstånd, blandandes sig med ljudet från forsande vatten. Andas in... Ta in... denna plats och allt som hänt. Kula lite grann, i den fuktiga luften som bär stämman särskilt långt.










Hemma vid fäboden fanns det djur kvar som skulle ut.
(Här på en bild jag gjort om till lite "ritad".)


Ett par timmar senare var barnen i full färd med att leka i kalvhagen med alla kalvarna, vilket man kan göra på många olika vis! Man kan välja ut en varsin och ha "renrejs", springa ikapp och hållas, och under leken lär man sig även om djurens sinnelag och hanteringen. Men barnen hjälpte även till att mocka.






















O C H   D A G E N   G Å R










Framåt 17-snåret kommer den första ko-madammen...





















... hemskridande med svällande juver. Suktande, ovanligt "ullhårig" kalv tar emot. (En slags korsning var det visst.)












Medan Stig gräddade ett särskilt sorts pannbröd i öppna spisen i vår stuga som förberedelse för en lokal delikatess tog barnen in kalvarna från hagen, vilket kan vara ett äventyr i sig!










En större kalv har hamnat på fel sida stängslet och på andra sidan diket. Timmy får försöka få över den på rätta sidan, men det är lite kruxigt. 
 












Far och Farmor säger sedan att man ska ju alltid gå bakom, inte framför. Eller var det tvärt om? Men man får lära sig både genom att höra/se hur man ska göra, och att pröva själv och se hur det går, i lek och "allvar". Timmy lyckades!








































Sen blir det äntligen dax för Kolbotten! Som inte är botten utan toppen!







Detta är alltså Särnas "nationalrätt". Fläsket steks i panna, och när det nästan är klart tillsätter man mesmör. Blandningen lägges i bröd som stekts över eld, och så rullar man ihop det hela eller viker ihop och lassar in i munnen, enkelt och bra, utan bestick. Stabbigt men smarrigt! Själva fäbopigan som behövde extra många för att orka med allt jobb, suckade och skulle stå sig länge...

Jag vet inte om doften kändes ända till Lofjätåsens fäbod, eller om de bara kände det på sig (som man gjorde förr, innan mobiler - och täckning!), men det var väl denna dag som Lotta kom med lillpojken, har jag för mig.



Efter kolbottenkalas var det dax för lite kattungekalas. De små liven huserade i en liten låda hos sin kattmamma inne i större stugan där festmåltiden just avnjutits. Men snart var männiakoungarna igång med sina kalvrejs igen! Tjejkusinernas pappa, Stigs bror, hade kommit förbi och barnen förhandlade sig till en extra natt i fäbo'land. Timmy skulle få sova hos dem i den stuga de hade en bit bort, och jag och Stig åkte dit sent i kvällningen och hälsade på, efter att han tagit sig en "fäbodush" och fått på sig lite mera "civilkläder".


Dagar och nätter går, människor man för några dagar sedan aldrig hört talas om är hur naturliga inslag som helst i ens tillvaro och umgänge - det tycker jag är helt fantastiskt fint med att vara människa!



Men imorgon finns ingen återvändo. Då är det dags att resa vidare. Och du som återvänder hit får följa med på den fortsatta färden! Dalaresan 2017, i vallgångens och (sedan) vallristningarnas tecken. Vilken dag som helst...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar