lördag 23 juni 2018

Midsommardagen med Tallåsa-Teodor



I döda poeters sällskap, heter väl en film. Själv tillbringar jag mest tid med döda Ristares sällskap. Men i och med ristningarna är dom ju fortfarande liksom Levande, i någon mån. Kvar.

Midsommardagen har ägnats i döda Kolares sällskap. Närmare bestämt Tallåsa-Teodors. Sämre kan man ha! Glimten i ögat och spelman likaså. Roligt att "skapa fram honom" och hedra hans minne i anslutning till en av våra fina punkter i projektet. Här endast en liten glimt. En strimma milrök - den ljuvaste doften man kan finna sig i i skogen...











Sedan blev det vargbok i hammock och solsken och åter lite blomstersmyckande kring nämnde Teodor, i medhavd dator, på nutidsvis. Föga anade han, att hans minne en midsommardag 2018 skulle kringströs med Förgätmigej i en dylik makapär, men vi Glömmer honom ej. Och snart ska mångan fler, på vandring i bergen, göra hans bekantskap.

söndag 17 juni 2018

BÖCKER // Bädda för lite vila i sommarens famn


Hon är ju så lömsk på någe vis, hinner knappt dyka upp innan hon flyr sin kos, sommarmånaderna går minst 5 gånger så fort som december-januari-varianterna på vintern, så hur ska man hinna med? Hinna med att ta det lugnt. Man får köpa sig en BOK. Eller varför inte FLER, när man ändå är igång. Visserligen i mitt fall med koppling till arbetet, men DOCK. Det ÄR ändå en viss form av relax som infinner sig när man umgås med vita inbundna papper och små svarta tecken, någonstans vid en bäck, i en hängmatta, låter tanken flyga i väg och måla upp det som utspelar sig, ta sig sina egna funderingsstråk och reflexion...

Bilden knäppt från hängmattan i Bocksboda, där jag landade så NÖJD över att ha LYCKATS krångla mig in till stan i ett annat ärende och då Passat PÅ. Bärgat hem böckerna, som plockades upp tillsammans med lite lite nödproviant och timmar av tid som bredde ut sig framför mig. Vaggad av vinden, lite VÄL intensivt, tills jag gjorde något jag länge tänkt på...





















Bastun med sitt stora panoramafönster är ju en Gyllene plats, ett Drömkontor! Med en fällbar trädgårdsstol, dyner och kuddar, fick läshögtidsstunden fortsätta här. När jag ligger på hällarna och arbetar kan det gå en radioföljetong eller en bok på Storytel, något avsnitt då och då. Men oftast jobbar jag i tystnad.

Man behöver TID. Tid att låta tankar vandra. Tystnad där allt det andra får Rum. Allt det andra, som aldrig hinner komma upp till ytan när vi flänger omkring, som vi till största delen gör nu för tiden, tänker jag.

Hoppas bara att böckerna inte tar slut för fort.

måndag 11 juni 2018

Någonstans i bergen och vallristarskogen...






























...jobbar en skogsarbeterska på udda tider och udda vis med lite udda uppgifter, skulle man kunna säga, på många vis. Och det är faktiskt allt man hinner. Hej på er!

måndag 28 maj 2018

EFTERLYSNING: Geta-Johanna // Get-Stugan i Lekhyttan


















Hej alla "Hemliga" Bloggläsare! Ja, "hemliga" för ni så sällan lämnar någon kommentar här. Ändå är ni många som svävar in och tar del av stort som smått, så ni är inte ensamma, även om det kan verka så. Faktum är att det närmar sig hela  100 000 sidvisningar här snart!!
FAST jag SJÄLV knappt hinner titta in och bidra med innehåll periodvis - Förlåt! Men det varierar över tid... och ju mer roligt man har att dela med sig av, ju mindre tid till att blogga om det. Och även om man själv ser besöksstatestik är det ju roligare om man vet att det är "riktiga personer" som tar del och tar emot!

Tänkte iallafall passa på att Nå UT till er med detta budskap: Söker material kring vår sk Geta-Johanna som levde länge i "Get-Stugan" i Lekhyttan med sina getter och får. Söker allt; tavlor (avfotade då), tidningsurklipp, personliga minnen / berättelser och foton så klart. De foton som finns inhämtade syns ovan i collaget, som kastats ihop just för detta - att det ska synas vilka bilder som redan är med i materialet. Dock är några av erbarmlig kvalitet, så kan hända är några av ERA filer betydligt bättre i upplösning och storlek! Ang tidningsurklipp är ju originalfoto alltid bäst pga rastrering i tidning, men allt är av värde. (OBS: Det fanns en Get-Johanna i Dalatrakten också men detta gäller "vår" Johanna i Kilsbergen).
I första hand kommer en liten del av materialet synas i projektet Kultarv Kilsbergen, som en liten del i en mycket större helhet. Men visst är vår sk Geta-Mor värd att lyftas fram, och jag hoppas på några trevliga bidrag! Sändes med fördel till pernillasundin@hotmejl.com (OBS: utan punkt mellan för- och efternamn).

Tusen tack på förhand, och sprid gärna vidare i egna kanaler!

lördag 26 maj 2018

Herrejösses jag hann inte i fatt / SOMMARVÅR


















Hej! Gud vad tiden forsar fram! Har gjort några jättetrevliga blogginlägg i Tanken, men inte hunnit mer än så, så dessa har ni ju inte sett förståss. Och nu när jag kikade in såg jag att det låg ett VINTERMOTIV, Ve och Fasa!!! Nej IN med det lena och goda, den varmare tiden (ja lite VÄL varm för stackars mej) och detta även här i bloggen så klart. En liten glimt så länge! Så får jag se vad jag hinner och när. För det är fullt av äventyr och turer och uppenbarelser... Om än, som sagt, inte just här. På denna jordiska blogg. Men vem vet - när som helst kan det dyka upp! Ha det härligt så länge Hälsar Kilsbergsutforskarinnan

lördag 28 april 2018

Moosewalk coolare än Moonwalk // Som hällristningar i snö!


Se och Njut!! Västerbotten 2018
Jag tänker på alla hällmålningar och älgmotiv i dessa nordligare nejder
när jag ser skuggorna glida fram på rad - det är som om dom
lösgjort sig ur hällarna och fått liv... men det är snö. Drönare.
En fiskare, som fick mer än napp! Kan man säga.
Tack!

söndag 22 april 2018

Det Våras bland Bergen och Spirar av Liv // FAMNTAG





















Snön gav vika, som vanligt senare än på slätten, men då knakade det bara till i markerna av vårblomster som ville fram och upp i ljuset och livet och sätta färg på vår värld.



















En Underbar dag på Extra många vis!!



"Bergsgubben" fångade vid arla morgonvandring till Tomasboda  detta heta par och hoppades även på oblyg gäddlek i Bocksbosjön














Bäst av allt: Vi vinkar Farväl till mörker och kyla. Äntligen!!!

torsdag 19 april 2018

"No more fucks to give" som Skäringer säger // Drottning Danius


















Knytkalas! Bildkap från expressen, med lite expressiv egen garnering och colorering, i brist på knytblus.























Här nederst frontsidan på Svenska Dagbladets nätupplaga as we speak. Arrangörer till vänster. TACK!

onsdag 18 april 2018

KOMPIS! // Mä träsmak å blick för det unika

Träramar i all ära, men här har ni en som lyckas leta upp de mest naturliga och krokiga! Mä en tradition av att sticka in huvet i alla stubbar och håligheter där man kan lyckas ta ett porträtt, och de flesta blir ju hur härliga som helst!
Jag kommer ihåg när han fick för sig att börja fotografera. Skaffade stor kamera och hölls. Sen blev det ändå mobilen, och med denna tar han sig in och fram överallt - tror du mig ej, kolla hans sidor, Jens Råberg här på Flickr och facebook. Han är lika unik som sina bilder, får man säga. Eldkonstnär, igelkottviskare...

När Jens är "under isen" så är han ej deprimerad - han fotar! Bokstavligen ;)
























(Hittade ej var vi sparade ned isbilden i datorn, därav lågupplöst skärmdump med extra ram)


















Några av de mest fantastiska bilderna har han knäppt, bara sissådär i förbifarten, när han tar rast från sitt jobb. Nästan PROVOCERANDE bra, man vill kidnappa en hel hög!!! Här dock lånat, med benäget tillstånd :)

måndag 16 april 2018

Hemligheter från 1600-talet och framåt // Att söka sanningen


Jag harvar mig igenom allt material jag anskaffade på Landsarkivet i Uppsala. Är halvvägs nu. Mycket går att läsa, men en del är förborgat, av mänskliga missöden och tidens tand. JUST på dessa sidor blir man ju EXTRA nyfiken! Får lägga bilden i photoshop, dra i spakar och kisa... Nä, så kan man inte hålla på. Bara om det framgår att det kan vara av särskilt intresse. Här förmodligen ett Tidelagsbrott, med koppling till vallgången och dess regelverk. När jag ska lägga in bilden kommer den nedanför fram, och jag tänker att det är ju lite som med vallristningarna; de som knappt går att skönja är de man allra helst vill få fram. Och som med domböckerna mm har jag väl lärt mig att uttyda det mesta. Men kanske något ska vara förborgat. Finnas kvar att upptäcka eller föreställa sig, vad däri kan dväljas.

onsdag 11 april 2018

För idioternas idioti är gränslösheten gränslös // Just nu i Sverige

https://www.instagram.com/p/BhbUryXBRol/?hl=sv&taken-by=cissiwallin

Men visst - om ni ändå ska sätta fyr, kasta in en "kulturman" av värsta sort och låt bålet brinna, så blir det både tema Kåta, Bock (som i Gävle) och Bokbål (Svenska Akademin), samt en lika osannolik saga som denna. Ursäkta alla män av Kultur, här åsyftas så klart den sk "profilen" och dess lägste beskyddare, beundrare och beivrare, vars förnamn oklädsam av helt egen kraft brinner upp bakifrån, bokstav för bokstav, skapandes helt nya begrepp. Avslöjandes allt i sin skändlighet och ynkedom. Maktfullkomlighetens oöverträffade dumhet.

Häxjakt? Icke! Här finnes Kronofogde och Akademi! Högmod och framfall. I REALTID.

fredag 6 april 2018

Vinternäring för själen // Dubé and Friends goes Irish





















Andra tongångar och åter igen sitter man där och låter sig berikas. Känner hur lite vissna livsgrenar spirar och får liv. Ja just ja... Musiken! Livet! Svänget! Efteråt blir det Jam, är det sagt. Man får lufta rören, låta rösten klinga fritt. Det blir en stund, innan bädden väntar. Båda välbehövliga, en kväll i kallaste april.

torsdag 29 mars 2018

Det är som Poesi... Konstfull Komposition...








...trots all hemskhet som döljer sig där. 

Människors tillkortakommanden. Umbäranden.

Rannsakan. Att ställa sig till doms. 

Utdela, värdera, väga samman. 

Offer för SIN tids tro och myt.

Härifrån, från VÅR tid, kan man förfasas.


Men lätt är handen, vars flödande skrift

förmedlar det man helst inte vill se,

men ändå jublar över att finna


Dombok Anno 1663, "Live" från Landsarkivet i Uppsala 2018


- och Ja, jag ÄLSKAR bilden, och det vackra som ändå kan uppstå av det skadade och tärda.
Även om en arkivarie eller konservator snarare får mardrömmar av att skåda detsamma

söndag 25 mars 2018

Va va're ja sa sa ja?! // MAGISK RESA I TID OCH RUM!








































Ja va va're ja SA sa ja?!? Eller kanske snarare skrev... här på bloggen. "SNART kommer inlägget med vallristningar i Träd!!" Jasså minsann?? Men njae, först skulle visst tusen andra saker tränga sig före, i hela livsordningen, där man inte alltid får vara med och planera och styra allt själv. Så vi får nog ge oss till tåls lite till! (Har dessutom ett gigantiskt inlägg från den stora Stenristarkonferensen i Tanum förra året som ligger och skvalpar och väntar på att kliva ut i världen via denna blogg!) Själv fattar jag inte hur jag ska hinna mä allting, för det är som en vårflod som formligen STÖRTAR ned från bergen och över mig, med alla FANTASTISKA fynd och nya uppslag som envisas med att uppenbara sig och komma i min väg, just nu när allt liksom ska "knytas ihop" inför utesäsongen 2018 med skyltarna och ljudsnurror och hela kånkarången (hur det nu stavas). Jag behöver 48 timmar/dygnet. Och allt är ju så Himla Kul!!! (Nästan allt).

Idag är det söndag. Istället för andakt i kyrkan blev det en skaparstund med bildcollaget ovan. Imorgon bär det iväg till Landsarkivet i Uppsala, där jag i 3 dagar ska "språka" retroaktivt med prästerskapet i Kilsbergens vallristande församlingar, då de bekymrar sig över sockenbornas gamla synder och därav beskriver dem förhoppningsvis sida upp och sida ned, i sina inlagor till vad det nu hette. (Jag har en SÄRSKILD förhoppning kring en vallpiga där prästen i dödboken skriver att hon levt som en hedning och inte hade intresse i att bättra sig! 2 ggr lägrad osv. Det är i dessa skrivelser och sammanhang man kan snappa upp något om dessa människors livsvilkor och livsöden, kopplingar till platser och gårdar samt specifika händelser och personer som berörs) Tidigare har jag varit i Uppsala och grävt mig igenom folkminnen i 2 omgångar.



Nu hoppar jag tillbaka till koskällan i collaget. Eller jag hade kanske inte hunnit komma till den. Hur som helst; en HELT unik koskälla med förmodad magisk inristning/besvärjelse från våra trakter är uppspårad och lokaliserad och skall snart besökas, så jag kan "lyss' till dess klang" å ha lite annat för mej! ;) Slottet som syns knyter an till dess fånghålor där barnamörderskan i texten på sniskan inväntade verkställandet av sitt dödsstraff för mord kopplat till en av gårdarna jag utforskar särskilt där i bergen. Naturglimten är utsikt från en ristningsfyndplats i våra berg, och stockväggen är från äldsta stugan vid Gårdsjötorp. Osv.

Life Goes On!

söndag 11 mars 2018

Om vargen ristar i bergen i vinter mä sina klor...














Ja, vem vet? Han tassar å går där nu iallafall. Eller hon. (Man kan VERKLIGEN inte skriva HEN om en varg!!) Här är avfotat spår från igår. Mitt i vallristningsområdet. Ja alltså någon (anonym) tog det vänstra, och någon (jag) drog i spakar för det högra. Mycket större än hundspår, utan människospår breve.

Den där vargen hade ingen aning om att Rolandz spektaklade sig i melodifestivalen samma afton (gud bevare oss). Att världen får stå ut med Donald Trump. Inget alls av allt det där. Den bara vargar sej.

Ej heller tänker den på att skogarna här var fulla av betande boskap och vallande barn en gång i tiden. Den vet inte vad Tiden är. Inte vad som är "ditt och mitt". För vargen är det samma skog. Samma tid. Det är bara vi som tänker på allt det där. För Vargen är varje vinter Vargavinter.


Natthimlen lystes dramatiskt upp av"bomber och granater" från militärens övningar/tester.
Vackert men märkligt. Vad tänkte vargen om det...?

onsdag 7 mars 2018

Snart kommer det!!! // Vallristningar i träd, Dalaresan 2017




Jag är ju Jättenyfiken SJÄLV, fast det var jag själv som genomförde resan, med min uppsökte nestor i Dalatrakten! :)
Tiden har gått och inte bara vatten har runnit under broarna, och inte bara under broarna. Och jag hittar så mycket roligt och spännande i mitt projekt nu, och håvar in från alla möjliga håll, från bakåt i tider och arkiv och museer i Stockholm och länet och korsan och tvärsan. Men SNART, ska jag ta mig tid att göra inlägget från vallristarexpeditionen med tema TRÄD. Sista delen i Dalaresan 2017. Haft migrän i typ 2 veckor så det får gärna vika hädan också. Underlättar.





Kådabilden är från det första ristade trädet vi nådde, ute på myren nära den svunna fäboden.
Den andra... mitt i villervallan och alla dessa "talande" träd. Snart får ni se Rolf mä! :)
Och osuddiga ristarträd såklart. Alla väntar dom på snöiga myrar och i en dator på vintergatan...


























Ja nu blev det lite kludder på fredagskvisten i fri stil... Å favoriter i repris! :)



lördag 3 mars 2018

Så här kan man bo... // På Riktigt På Jorden // Så det så!








JA tack!

Högt i tak.
Bjälkar.
STORA 
fönster 
ut mot
NATUR.
Eldstad.
Sten.
Rymd.
Tankespace.
Trägolv.
Ljus.
Mys.
































Fast inreda vill man ju göra själv (Himmelska Tanke!!!). Kanske ljusa upp taket lite där...


Det finns olika sätt att bo... På många platser i världen. Lätt att glömma bort!


HELT ok för mig, på obestämd tid! (Livstid)

tisdag 27 februari 2018

Musik bortom magi // Dubé & special friends på turné






Näe. Det går ändå inte å beskriva. Och inge ljud har ja på bloggen. Och ljudet är inte ljud; När de spelar dessa låtar på sitt helt exklusiva, i stunden helt vibrerande unika vis, så målar de världar där man färdas, berörs, flyger... Stundtals är det så grymt bra att det helt enkelt är en PÄRS att stå ut med hela härligheten. Man får bara andas och tacka sin lyckliga stjärna (och han som köpte biljetten) att man är DÄR, just DÅ.

Andra lyckliga stjärnor kan uppleva bandet redan imorgon Onsdag i Västerås, eller Fredag i Stockholm. GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!




Norrskensbilder frimodigt lånade från nätet. Intonade musikerbilder från Dubés facebook.
PS Skriver ut hela namnen på de två yngsta förmågorna om de ännu ej är lika bekanta



Gjorde detta inlägg sent igår när jag kom hem. Nästa dag tänker jag...

Det Är som ett Norrsken. Ett naturfenomen.
Man tror knappt det kan finnas, men det finns ändå, i sällsamma stunder, vid rätt tid och på rätt plats... och höjer upp livskänslan och skönheten på jorden till svindlande nivå. Öppnar oanade dimensioner där gränsen mot rymden och evigheten suddas ut, och mänsklighetens förmåga och kreativa gåva likaså. Naturlagarna upphävs? Av fyra personer på två ben med varsitt instrument. I samspel.

lördag 24 februari 2018

onsdag 21 februari 2018

Några fina i februari // "Kulevangelium"


Den finns ju där.
Stugan bland bergen.
Brasan som kan tändas,
stolen som kan vilas i, omgivningarna att blicka ut
över, till och med solen
som tittar fram, målar
himlen blåare än blå... 

Så jag far. 
Inte för å lägga mig 
på latsidan, nej bara för 
att befinna mig någon 
annan stans när jag
ägnar mig åt det jag ska.
Och ändå liksom på rätt
plats, i centrum, för hela
mitt projekt och dess vind-
lande efterforskningar, 
pusselläggningar...


Jag far mot bergen. Låter mig blidkas av en vacker vinterdag.





Timmarna räcker inte till, men dom är lika långa där som här. Ändå bättre. Idag.


Min fyrhjulsdrivna jeep-aktiga bil tar sig upp och fram, sist genom halvt oplogad väg...
  


Framme. Inne. Vackert där med! Packar upp, dator och block, och skriften från musikverket/visarkivet om kulning som damp ned i brevlådan idag. De minsta kråkorna får läsas vid bättre ljus, men de flesta går bra. Förunderligheter... Och bortom detta: Så mycket som ska ordnas, kategoriseras, organiseras och planeras. Och allt vill man göra på en och samma gång. Ändå kan man bara göra En sak i taget.

Tar en bild av läsning vid brasan som om det vore Julevangeliet, men det är ju Kulevangeliet. Kulning och Kul!

lördag 17 februari 2018

Dalaresan 2017 Del 7 // Från Heafôskdaln till Njupeskärsfallet



Så var det äntligen dax att fortsätta Dalaresan här på bloggen! Eller snarare dokumentationen av densamma. Allt så man kan njuta lite i efterskott också! Nu i strängaste februari, när dock världen börjar ljusna. Ni som inte hängt med får leta er lite bakåt i bloggen, från augusti och lite framåt! :) Här ovan är glimtar från sista dagen på Foskdalsvallens fäbod, eller Hea(r)fôskdal'n på Älvdalsmål. I nedre delen till höger i bilden ovan ett inslag från den fantastiska naturen vid Sveriges högsta vattenfall, dit vi ska ta oss så småningom...



Kl 7.20 slår jag upp dörren till lillstugan där vi sover och huserar, men då har pigan Lina varit vaken länge och rumsterat i fjösen med djuren. Jag drar mig till det bortre, grått i bild, där kalven tittar ut. Det ska bli handmjölkning som jag skall få föreviga denna sista fäbodag, i ljud och bild.

Det får bli kon närmast dörren, för ljusets skull, och på "fel" sida kon, av samma skäl.
Vi finner ett mindre kärl och strax hörs strålen möta emaljen där i fjösets dunkel. Lina pratade så fint om detta redan vid Land-Alices fäbod - det systerskap som uppstår och existerar mellan kvinna och ko.
Ett samarbete för överlevnad genom århundraden och tusenden.


För att inte bli alltför "naturromantisk" (även om det är ren och skär realism ändå) bryter vi av med bilden där mjölkningsmaskinen ska dras igång (sedan 5 år har den tagit över här). Det är mycket fix och trix med djurhållning, så klart, och man får inte vara för "fin i kanten". Knappt för fin någonstanns över huvud taget ;)

Det är tredje morgonmjölkningen sedan vi kom och nu sköter Lina den helt själv, så Stig kan hållas med annat. Förutom själva utrustningen och rutinerna, som skiljer sig lite från fäbod till fäbod och lagård (Lina har även tjänstgjort i stordrift) ska man lära känna alla djuren med dess egenheter och hålla mycket information i huvudet (till en början helst i mobilen men Linas har krashat så hon kan varken notera eller ta "kom-ihåg-bilder" som annars är så bra). Det är ju också ett stort ANSVAR att ta hand om levande varelser. I detta fall står det dock snart klart att det är "a match made in heaven" med ömsesidigt tycke, så med ALL säkerhet blir det INTE Linas sista sommar som fäbodpiga vid Fjätervålen!!! Lina tycker dessutom om att jobba mycket, blir rent av rastlös och klättrar på väggar annars. På Land-Alices fäbod, där vi var tidigare, får kalvarna "pappa" (dia) numera, vilket begränsar mjölkning och mjölkhantering. Här på Foskdalsvallen har de dubbelt så många kor, samt även getter, grisar, kaniner och höns. Och underbara marker att ströva i... 

Nyfiken i en strut ljusade jag upp maskinmjölkningsbilden för att se vad som dolde sig i mörkret där inne.
Och sen blev det blått och lite smått av bara farten si så där...

Det är ju snällt av kalven, och kon, att dela med sig av mjölken till de tvåbenta förståss

Ljudet av mjölkmaskinen, och aggretgatet, är långt ifrån så naturligt och rogivande som handmjölkning, så klart


Är man inte uppe med tuppen kommer den och patrullerar direkt vid sängen! Dörren går rakt ut i hagen...

(Det är sängkanten som skymtar nederst tv i bild) Eller så kommer en ko mä skälla och gör jobbet!
OBS Jag VAR ju uppe, men hölls och packade och filosoferade mellan batteriuppladdningar och kontaktförsök med omvärlden, vilket inte direkt är någon paradgren på en fjällfäbod som denna (laddning/mobiltäckning)


Svårt att låta bli att tänka på skillnaden att bo i lägenhet med balkong, och utan tomt. Markkontakt. Eller som här; en liten fäbostuga med bädd och dörr rakt ut i järsgårdsomgärdade inägor, natur och kulturlandskap.


Haha, här har de dragit varvet runt och dyker upp vid stugans "huvudentré" som vetter mot själva gårdstunet, innan de sätter av mot forsen och fjället och dagens äventyr, fria att ströva vart de vill. Hunden trixa hjälper till!

Nu måste jag samla mig och knyta ihop alla lösa trådar. Vem vet när och om jag kan komma hit igen. Gamla mor och farmor Sonja Spånberg är 85, får vila en hel del men är annars uppe och igång och "med". Hon bakar sin goda kaka till fäbodagen, håller ett getöga (!) på lilla barnbarnet Olovia och kattungar och gud vet allt.

Den grånande bilden nedan tv är från bilden jag tog th. Så tidlöst det blir med borttonade nutidsmarkörer...

Till min glädje får jag en pratstund i lite lugn och ro med Sonja vid köksbordet sista dagen och kan spela in hennes berättande om fäboden och hur de brukat den, om vallag och lockfika och om mormors mor som slog ihjäl en varg med en påk! Detta vid ett djurangrepp under lockgång i markerna (locka var när man drev ut djuren och slog följe en bit på morgonen, sedan fick de gå fritt utan vallare resten av dagen). När jag frågar om hon själv hade vågat göra detsamma svarar hon snabbt och tvärsäkert NEJ!! Följt av ett stort leende. Nu finns inga sätergrannar kvar, och båda fjösen här på gården nyttjas av Sonjas yngste son, Stig (som stoltserar på många bilder i tidigare inlägg, med barn och syskonbarn)

Jag fotar av en gammal fin tavla där lilla Sonja syns vid fäboden med getterna och gör iordning den lite sedan, samt en annan, ute i solljuset. Kanske får jag lära mig detta med youtubeklipp någon gång, att lägga upp en bild till mina många fina inspelade samtal och intervjuer med gammelfolk i bergen och fjärran, så att fler kan ta del av dem och lyssna. För dem som det är ok för, så klart. Även om de flesta har vandrat vidare...

Jahapp, sen var det getpupill som skulle fotas för att visa hur vallebarnen läste av tiden på dagen på dess form

Inga av getterna var ju så väluppfostrade att de bara ställde upp och poserade direkt, men efter lite knöl och krångel klarade vi det med! (Pigan Lina assisterar. Närbilden finns i tidigare inlägg)

Getter är påhittiga både individuellt och i gäng! Kommer att tänka på när jag bodde hos min vän Maria som var säterkulla på Ransbysätern, Värmland

Hittade en teckning på nätet jag färglade lite. Vid hjärtat, i "Kullabo", vallpigornas näste, bodde jag, höggravid, 2002, och var med och invigde Utmarksmusiken, som den småskaliga intima folkmusikfestivalen där kallas, med KULNING från min höjd, då en annan utövare svarade nedifrån tunet. Från stugan där uppe var en sagolik utsikt, och vidare avstånd än vad som framgår i bild.
Där hade de ett gäng busiga "tonårsgetter" jag kallade för Killinggänget


Den här lilla sötsmulan heter Signe
vill jag minnas, och föddes upp på flaska, då hon var så liten när hon föddes, av en ack så liten getamor.

När hon står och mumsar på björkvedhögen tänker jag osökt "fredagsmys"! ;) Goat Style. Utan dipp.

Avskedets stund kryper närmre. Bilen har befriats så långt det bara går från "mjölkincidenten" och dess odör och är nu farbar. Jag tar farväl av platsen, det forsande vattnet, allt det vackra...

Farväl till folk, Farfäl till fä...

Farväl till denna fagra plats...

...där Foskan strömmar nu som då...

...och skall strömma länge än

Till sist: Intrycket jag fick dessa dagar och bär med mig, är Stoltheten med vilken man bedriver och tar till vara sin släkts kunskap, arv och tradition, på just denna plats på jorden.

Och Självklart måste jag återvända en dag! Det ser jag fram emot :)


Det är egentligen först när jag far härifrån, som jag får en uppfattning om var vi varit, eller kan sätta det i sitt geografiska och "landskapliga" sammanhang. När vi bilade upp från Land-Alice och Skallskogs fäbod nerifrån Leksandstrakten var det kolmörkt och mitt i natten, och sedan vi kom hade vi bara varit helt uppslukade och "inkapslade" i denna bubbla, denna fäbovärld. Ätit, sovit och andats denna plats.

Så vacker och annorlunda miljö och fjällkänsla där jag for fram! Nere vid "stora" vägen såg jag skylten som inbjöd till besök, knappa halvmilen efter (före) snirkelvägen. Säjlv styrde jag mot "storsamhället" Särna, där det dock ej fanns något rum, så det fick bli Idrehållet istället och där tips om Pernilla Wibergs hotell. Hm... Jag behövde ladda många batterier, koppla upp mig mot omvärld och kommunicera med hemmaklanen samt lägga upp min fortsatta dokumentationsresa, och hade verkligen inget emot en härlig DUSH. Sagt och gjort...

Jag tog mig vidare upp för fjället, på något så passande som Pernillas Väg. 
Det fick jag unna mig. Det kändes liksom skrivet i stjärnorna. Som hela denna förunderliga resa...

Ja, mina vänner. Här har vi då mitt nya "näste" och plats för min nattvila, med dess utsikt inzomad överst. Här var det lite mer svängrum! Television... kändes nästan "ogudaktigt" och platt, liksom småaktigt, att ta del av världens gamla vanliga tragglande och tjat om allt som händer och allt man ska drömma om.

Jag drömmer mina egna drömmar.
Det har jag alltid gjort.
Kommer alltid att göra.

Efter en god natts sömn och en gudomlig hotellfrukost insåg jag att det inte bara var de tekniska batterierna som behövde laddas. Till skillnad från min namne och hotellets ägarinna var jag inte direkt i någon olympisk form när jag begav mig ut på denna färd, efter ett maraton utan dess like av kruxigheter hemmavid, halvt blåslagen efter en olycka och så en utdragen kindtand som "kronan på verket" dagen innan avfärd, icke utan sveda och värk, före, under och efter... Detta var en mellanlandning och här behövdes dubbla andetag. Så det fick bli TVÅ nätter här. Enda lilla felet var att rummet saknade balkong. Det löste jag med att slå upp fönstren på max och möblera om litegrann, för bästa möjliga utsikt och lyxkänsla :) (Vackra vyer och blånande fjäll = LYX) 


Jag ÄR sån. Varför ligga instängd och stirra in i en vägg om man kan blicka ut över fjäll med en annan vinkel på slafen? Bada i solens ljus och friskheten som vidöppna fönster släpper in... Smått overkligt härligt faktiskt, som på fäbodarna men ändå på annat sätt. Samt eluttag och kontaktmöjligheter till övriga världen.








(Ni kommer väl ihåg utsikten från mitt förra rum, bakdörren ut mot djurens hagar, skogen och naturen! Bild tagen just från min bakdörr, sittandes på min säng)


Här kunde jag sedan ge mig hän och botanisera bland alla fantastiska bilder och ljudupptagningar jag fått fram hittills på resan. Härligt!!! Överföra och frigöra plats för nya. Bl a tog jag fram denna bild och gjorde till svartvit samt testade på bloggen - kanske för att göra upplevelsen mera verklig, som ett bildbevis för mig själv...

På fäbodarna hade det gått i ett, får man väl ändå säga. Jag kan tänka mig att "Fäbodretreat" skulle kunna bli ett vinnande "koncept", då man är bortkopplad från övrig omvärld och nutid, men nog HÄNDER det saker, och särskilt JAG, som var här på "lånad tid", ville verkligen ta vara på allt, spela in, fotografera, försöka ta del av det som sker fast huvet är på halvfart och kroppen likaså. Lågintensiv fäbovistelse kanske man skulle kunna säga. Jag mockade ju inte och stod i, som pigan Lina, men också MITT arbete är ett arbete och slit och fix, med apparater som kräver sitt där det nästan inte går att ge dem liv. Tillvaratagande av tid och plats och tillfällen på alla sätt, ta in information och intryck och tolka omvärlden, finna sig och få ihop allt och överleva den fantastiska skönheten...

På hotellet fanns ju SPA minsann!! Sände en tanke till grisarna på Foskdalsvallen... Skulle även passa på att ta mig till "civilisationen" i form av en huvudanläggning i området där det fanns restaurang och div aktiviteter. Människor och fritt strövande renar flockades, och jag undrade än en gång hur jag lyckats hamna här... i fjällvärld trots allt, som jag ju längtat till, utan att koppla till Dalarna.

Jag hade ju äntligen fått kontakt med min guide och nestor vad gällde fäbodristningar i träd, som var ett av målen för årets Dalaexpedition. Vi hade väl varit lika oanträffbara båda två, men nu gjordes vidare planer upp för min fortsatta färd. Dock kunde jag ej förbise Njupeskärsfallet, Sveriges högsta vattenfall, och vek en dag till detta, mellan Idre och färd mot trädristningarna i fjärran.


Jag tog som så ofta "den mindre trädda vägen", i hopp om än mer fina naturupplevelser. Det var några mils grusväg som slingrade sig genom skog och över tjäll. Lite flyktigt tänkte jag på om jag skulle åka av vägen och krocka med något träd, hur många dagar det skulle ta innan man blev upptäckt (mötte inte en enda bil här uppe), och sedan tänkte jag att kanske Björnen skulle upptäcka mig FÖRST, om man låg skadad och blödde som ett smörgåsbord serverat på knöligt plåtfat med glassplitterströssel och... Nej! Men lite halvknepigt är det ändå att vara i obygd utan täckning och ingen som riktigt vet var man håller hus. Knappt man själv.

Nu blev det inget smörgåsbord för björnen denna gång, för jag hittade fram till Njupeskär, eller snarare angöringspunkten med sina fina skyltningar, guidetavlor och gångramper. Nu visade det sig vara ett litet projekt i SIG att ta sig fram till själva FALLET, och på tal om fall så började det falla lite smått från himlen just som jag började gå... Vid en vacker sjö fanns ett bord där jag satte mig och anropade omvärlden via min lilla lur (inte näver, utan MOBIL) innan vidare vandring. Det var då det började småstänka. Vattenfall från OVAN är ju sällan välkommet, även om folk vallfärdar till vattenfall i SIG, att beskåda och njuta av.



Jag når fram. Får beskåda det omvittnade. Men vandringen dit var nog den vackraste. Sitter där, länge, och följer några flitiga ekorrar med blicken. Vi är ensamma här. De har ingen aning om vilken sevärdhet de bevistar, eller hur de förgyller min stund...

Stigen tillbaka är lika vacker. Naturen så vildvuxet grov och finstämd, allt på en gång.

Och långt där efter - myrmarken som öppnar sig...



Till Sist Står Den Där
Som en utpost mellan dåtid och nutid. 
En torrfura, ristad med nutida tecken av sentida vandrare.
En utsägelse, en förbebådelse, om vad magiskt som väntar,
nästa dag... Långt här ifrån, men ändå, i Dalarna.




I en raststuga brinner en eld. I låten nedan, folkvisan, med Groupa, brinner en eld. Sofia Karlsson sjunger, långt före Dan Anderssonvågen sköljde henne ut över hela Sverige och vidare. Jag ska söka nytt natthärbärge, närmare trädristarmannens nejder, och söka medikamenter i ett sent öppet apotek.




Sista avsnittet av Dalaresan 2017,
med vallristningar på träd, kommer...