lördag 17 februari 2018

Dalaresan 2017 Del 7 // Från Heafôskdaln till Njupeskärsfallet



Så var det äntligen dax att fortsätta Dalaresan här på bloggen! Eller snarare dokumentationen av densamma. Allt så man kan njuta lite i efterskott också! Nu i strängaste februari, när dock världen börjar ljusna. Ni som inte hängt med får leta er lite bakåt i bloggen, från augusti och lite framåt! :) Här ovan är glimtar från sista dagen på Foskdalsvallens fäbod, eller Hea(r)fôskdal'n på Älvdalsmål. I nedre delen till höger i bilden ovan ett inslag från den fantastiska naturen vid Sveriges högsta vattenfall, dit vi ska ta oss så småningom...



Kl 7.20 slår jag upp dörren till lillstugan där vi sover och huserar, men då har pigan Lina varit vaken länge och rumsterat i fjösen med djuren. Jag drar mig till det bortre, grått i bild, där kalven tittar ut. Det ska bli handmjölkning som jag skall få föreviga denna sista fäbodag, i ljud och bild.

Det får bli kon närmast dörren, för ljusets skull, och på "fel" sida kon, av samma skäl.
Vi finner ett mindre kärl och strax hörs strålen möta emaljen där i fjösets dunkel. Lina pratade så fint om detta redan vid Land-Alices fäbod - det systerskap som uppstår och existerar mellan kvinna och ko.
Ett samarbete för överlevnad genom århundraden och tusenden.


För att inte bli alltför "naturromantisk" (även om det är ren och skär realism ändå) bryter vi av med bilden där mjölkningsmaskinen ska dras igång (sedan 5 år har den tagit över här). Det är mycket fix och trix med djurhållning, så klart, och man får inte vara för "fin i kanten". Knappt för fin någonstanns över huvud taget ;)

Det är tredje morgonmjölkningen sedan vi kom och nu sköter Lina den helt själv, så Stig kan hållas med annat. Förutom själva utrustningen och rutinerna, som skiljer sig lite från fäbod till fäbod och lagård (Lina har även tjänstgjort i stordrift) ska man lära känna alla djuren med dess egenheter och hålla mycket information i huvudet (till en början helst i mobilen men Linas har krashat så hon kan varken notera eller ta "kom-ihåg-bilder" som annars är så bra). Det är ju också ett stort ANSVAR att ta hand om levande varelser. I detta fall står det dock snart klart att det är "a match made in heaven" med ömsesidigt tycke, så med ALL säkerhet blir det INTE Linas sista sommar som fäbodpiga vid Fjätervålen!!! Lina tycker dessutom om att jobba mycket, blir rent av rastlös och klättrar på väggar annars. På Land-Alices fäbod, där vi var tidigare, får kalvarna "pappa" (dia) numera, vilket begränsar mjölkning och mjölkhantering. Här på Foskdalsvallen har de dubbelt så många kor, samt även getter, grisar, kaniner och höns. Och underbara marker att ströva i... 

Nyfiken i en strut ljusade jag upp maskinmjölkningsbilden för att se vad som dolde sig i mörkret där inne.
Och sen blev det blått och lite smått av bara farten si så där...

Det är ju snällt av kalven, och kon, att dela med sig av mjölken till de tvåbenta förståss

Ljudet av mjölkmaskinen, och aggretgatet, är långt ifrån så naturligt och rogivande som handmjölkning, så klart


Är man inte uppe med tuppen kommer den och patrullerar direkt vid sängen! Dörren går rakt ut i hagen...

(Det är sängkanten som skymtar nederst tv i bild) Eller så kommer en ko mä skälla och gör jobbet!
OBS Jag VAR ju uppe, men hölls och packade och filosoferade mellan batteriuppladdningar och kontaktförsök med omvärlden, vilket inte direkt är någon paradgren på en fjällfäbod som denna (laddning/mobiltäckning)


Svårt att låta bli att tänka på skillnaden att bo i lägenhet med balkong, och utan tomt. Markkontakt. Eller som här; en liten fäbostuga med bädd och dörr rakt ut i järsgårdsomgärdade inägor, natur och kulturlandskap.


Haha, här har de dragit varvet runt och dyker upp vid stugans "huvudentré" som vetter mot själva gårdstunet, innan de sätter av mot forsen och fjället och dagens äventyr, fria att ströva vart de vill. Hunden trixa hjälper till!

Nu måste jag samla mig och knyta ihop alla lösa trådar. Vem vet när och om jag kan komma hit igen. Gamla mor och farmor Sonja Spånberg är 85, får vila en hel del men är annars uppe och igång och "med". Hon bakar sin goda kaka till fäbodagen, håller ett getöga (!) på lilla barnbarnet Olovia och kattungar och gud vet allt.

Den grånande bilden nedan tv är från bilden jag tog th. Så tidlöst det blir med borttonade nutidsmarkörer...

Till min glädje får jag en pratstund i lite lugn och ro med Sonja vid köksbordet sista dagen och kan spela in hennes berättande om fäboden och hur de brukat den, om vallag och lockfika och om mormors mor som slog ihjäl en varg med en påk! Detta vid ett djurangrepp under lockgång i markerna (locka var när man drev ut djuren och slog följe en bit på morgonen, sedan fick de gå fritt utan vallare resten av dagen). När jag frågar om hon själv hade vågat göra detsamma svarar hon snabbt och tvärsäkert NEJ!! Följt av ett stort leende. Nu finns inga sätergrannar kvar, och båda fjösen här på gården nyttjas av Sonjas yngste son, Stig (som stoltserar på många bilder i tidigare inlägg, med barn och syskonbarn)

Jag fotar av en gammal fin tavla där lilla Sonja syns vid fäboden med getterna och gör iordning den lite sedan, samt en annan, ute i solljuset. Kanske får jag lära mig detta med youtubeklipp någon gång, att lägga upp en bild till mina många fina inspelade samtal och intervjuer med gammelfolk i bergen och fjärran, så att fler kan ta del av dem och lyssna. För dem som det är ok för, så klart. Även om de flesta har vandrat vidare...

Jahapp, sen var det getpupill som skulle fotas för att visa hur vallebarnen läste av tiden på dagen på dess form

Inga av getterna var ju så väluppfostrade att de bara ställde upp och poserade direkt, men efter lite knöl och krångel klarade vi det med! (Pigan Lina assisterar. Närbilden finns i tidigare inlägg)

Getter är påhittiga både individuellt och i gäng! Kommer att tänka på när jag bodde hos min vän Maria som var säterkulla på Ransbysätern, Värmland

Hittade en teckning på nätet jag färglade lite. Vid hjärtat, i "Kullabo", vallpigornas näste, bodde jag, höggravid, 2002, och var med och invigde Utmarksmusiken, som den småskaliga intima folkmusikfestivalen där kallas, med KULNING från min höjd, då en annan utövare svarade nedifrån tunet. Från stugan där uppe var en sagolik utsikt, och vidare avstånd än vad som framgår i bild.
Där hade de ett gäng busiga "tonårsgetter" jag kallade för Killinggänget


Den här lilla sötsmulan heter Signe
vill jag minnas, och föddes upp på flaska, då hon var så liten när hon föddes, av en ack så liten getamor.

När hon står och mumsar på björkvedhögen tänker jag osökt "fredagsmys"! ;) Goat Style. Utan dipp.

Avskedets stund kryper närmre. Bilen har befriats så långt det bara går från "mjölkincidenten" och dess odör och är nu farbar. Jag tar farväl av platsen, det forsande vattnet, allt det vackra...

Farväl till folk, Farfäl till fä...

Farväl till denna fagra plats...

...där Foskan strömmar nu som då...

...och skall strömma länge än

Till sist: Intrycket jag fick dessa dagar och bär med mig, är Stoltheten med vilken man bedriver och tar till vara sin släkts kunskap, arv och tradition, på just denna plats på jorden.

Och Självklart måste jag återvända en dag! Det ser jag fram emot :)


Det är egentligen först när jag far härifrån, som jag får en uppfattning om var vi varit, eller kan sätta det i sitt geografiska och "landskapliga" sammanhang. När vi bilade upp från Land-Alice och Skallskogs fäbod nerifrån Leksandstrakten var det kolmörkt och mitt i natten, och sedan vi kom hade vi bara varit helt uppslukade och "inkapslade" i denna bubbla, denna fäbovärld. Ätit, sovit och andats denna plats.

Så vacker och annorlunda miljö och fjällkänsla där jag for fram! Nere vid "stora" vägen såg jag skylten som inbjöd till besök, knappa halvmilen efter (före) snirkelvägen. Säjlv styrde jag mot "storsamhället" Särna, där det dock ej fanns något rum, så det fick bli Idrehållet istället och där tips om Pernilla Wibergs hotell. Hm... Jag behövde ladda många batterier, koppla upp mig mot omvärld och kommunicera med hemmaklanen samt lägga upp min fortsatta dokumentationsresa, och hade verkligen inget emot en härlig DUSH. Sagt och gjort...

Jag tog mig vidare upp för fjället, på något så passande som Pernillas Väg. 
Det fick jag unna mig. Det kändes liksom skrivet i stjärnorna. Som hela denna förunderliga resa...

Ja, mina vänner. Här har vi då mitt nya "näste" och plats för min nattvila, med dess utsikt inzomad överst. Här var det lite mer svängrum! Television... kändes nästan "ogudaktigt" och platt, liksom småaktigt, att ta del av världens gamla vanliga tragglande och tjat om allt som händer och allt man ska drömma om.

Jag drömmer mina egna drömmar.
Det har jag alltid gjort.
Kommer alltid att göra.

Efter en god natts sömn och en gudomlig hotellfrukost insåg jag att det inte bara var de tekniska batterierna som behövde laddas. Till skillnad från min namne och hotellets ägarinna var jag inte direkt i någon olympisk form när jag begav mig ut på denna färd, efter ett maraton utan dess like av kruxigheter hemmavid, halvt blåslagen efter en olycka och så en utdragen kindtand som "kronan på verket" dagen innan avfärd, icke utan sveda och värk, före, under och efter... Detta var en mellanlandning och här behövdes dubbla andetag. Så det fick bli TVÅ nätter här. Enda lilla felet var att rummet saknade balkong. Det löste jag med att slå upp fönstren på max och möblera om litegrann, för bästa möjliga utsikt och lyxkänsla :) (Vackra vyer och blånande fjäll = LYX) 


Jag ÄR sån. Varför ligga instängd och stirra in i en vägg om man kan blicka ut över fjäll med en annan vinkel på slafen? Bada i solens ljus och friskheten som vidöppna fönster släpper in... Smått overkligt härligt faktiskt, som på fäbodarna men ändå på annat sätt. Samt eluttag och kontaktmöjligheter till övriga världen.








(Ni kommer väl ihåg utsikten från mitt förra rum, bakdörren ut mot djurens hagar, skogen och naturen! Bild tagen just från min bakdörr, sittandes på min säng)


Här kunde jag sedan ge mig hän och botanisera bland alla fantastiska bilder och ljudupptagningar jag fått fram hittills på resan. Härligt!!! Överföra och frigöra plats för nya. Bl a tog jag fram denna bild och gjorde till svartvit samt testade på bloggen - kanske för att göra upplevelsen mera verklig, som ett bildbevis för mig själv...

På fäbodarna hade det gått i ett, får man väl ändå säga. Jag kan tänka mig att "Fäbodretreat" skulle kunna bli ett vinnande "koncept", då man är bortkopplad från övrig omvärld och nutid, men nog HÄNDER det saker, och särskilt JAG, som var här på "lånad tid", ville verkligen ta vara på allt, spela in, fotografera, försöka ta del av det som sker fast huvet är på halvfart och kroppen likaså. Lågintensiv fäbovistelse kanske man skulle kunna säga. Jag mockade ju inte och stod i, som pigan Lina, men också MITT arbete är ett arbete och slit och fix, med apparater som kräver sitt där det nästan inte går att ge dem liv. Tillvaratagande av tid och plats och tillfällen på alla sätt, ta in information och intryck och tolka omvärlden, finna sig och få ihop allt och överleva den fantastiska skönheten...

På hotellet fanns ju SPA minsann!! Sände en tanke till grisarna på Foskdalsvallen... Skulle även passa på att ta mig till "civilisationen" i form av en huvudanläggning i området där det fanns restaurang och div aktiviteter. Människor och fritt strövande renar flockades, och jag undrade än en gång hur jag lyckats hamna här... i fjällvärld trots allt, som jag ju längtat till, utan att koppla till Dalarna.

Jag hade ju äntligen fått kontakt med min guide och nestor vad gällde fäbodristningar i träd, som var ett av målen för årets Dalaexpedition. Vi hade väl varit lika oanträffbara båda två, men nu gjordes vidare planer upp för min fortsatta färd. Dock kunde jag ej förbise Njupeskärsfallet, Sveriges högsta vattenfall, och vek en dag till detta, mellan Idre och färd mot trädristningarna i fjärran.


Jag tog som så ofta "den mindre trädda vägen", i hopp om än mer fina naturupplevelser. Det var några mils grusväg som slingrade sig genom skog och över tjäll. Lite flyktigt tänkte jag på om jag skulle åka av vägen och krocka med något träd, hur många dagar det skulle ta innan man blev upptäckt (mötte inte en enda bil här uppe), och sedan tänkte jag att kanske Björnen skulle upptäcka mig FÖRST, om man låg skadad och blödde som ett smörgåsbord serverat på knöligt plåtfat med glassplitterströssel och... Nej! Men lite halvknepigt är det ändå att vara i obygd utan täckning och ingen som riktigt vet var man håller hus. Knappt man själv.

Nu blev det inget smörgåsbord för björnen denna gång, för jag hittade fram till Njupeskär, eller snarare angöringspunkten med sina fina skyltningar, guidetavlor och gångramper. Nu visade det sig vara ett litet projekt i SIG att ta sig fram till själva FALLET, och på tal om fall så började det falla lite smått från himlen just som jag började gå... Vid en vacker sjö fanns ett bord där jag satte mig och anropade omvärlden via min lilla lur (inte näver, utan MOBIL) innan vidare vandring. Det var då det började småstänka. Vattenfall från OVAN är ju sällan välkommet, även om folk vallfärdar till vattenfall i SIG, att beskåda och njuta av.



Jag når fram. Får beskåda det omvittnade. Men vandringen dit var nog den vackraste. Sitter där, länge, och följer några flitiga ekorrar med blicken. Vi är ensamma här. De har ingen aning om vilken sevärdhet de bevistar, eller hur de förgyller min stund...

Stigen tillbaka är lika vacker. Naturen så vildvuxet grov och finstämd, allt på en gång.

Och långt där efter - myrmarken som öppnar sig...



Till Sist Står Den Där
Som en utpost mellan dåtid och nutid. 
En torrfura, ristad med nutida tecken av sentida vandrare.
En utsägelse, en förbebådelse, om vad magiskt som väntar,
nästa dag... Långt här ifrån, men ändå, i Dalarna.




I en raststuga brinner en eld. I låten nedan, folkvisan, med Groupa, brinner en eld. Sofia Karlsson sjunger, långt före Dan Anderssonvågen sköljde henne ut över hela Sverige och vidare. Jag ska söka nytt natthärbärge, närmare trädristarmannens nejder, och söka medikamenter i ett sent öppet apotek.




Sista avsnittet av Dalaresan 2017,
med vallristningar på träd, kommer...

4 kommentarer:

  1. Lort under naglar,flottigt hår,osminkad täckt av koskit från topp till tå, blåmärken på benen och småsår på armarna. Ändå känner man sig vackrare än någonsin ❤️❤️❤️
    Kul att du fortsätter lägga upp. ❤️Efter en tuff arbetshelg i Särna där så himla mycket gick snett behöver jag bli påmind om hurhur underbart det kan vara ❤️

    SvaraRadera
  2. Ja lort under naglar osv och fotomodell av rang! ;) När man bara är, i sina bestyr och sin person. Mår gott av att minnas detta också. Påminnas! Undrar om korna drömmer om Foskdalsvallen i februari...? Är redan avundsjuk på dig i förskott som har så mkt tid där nästa sommar! Njut redan nu!! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om du skulle kunna skicka bilderna oredigerade? :D skulle vilja skicka till mormor ❤️

      Radera