lördag 20 juli 2019

Utlurad ur skogen och introllad i NA // Hur gick det till!?!?





































Det börjar lite försiktigt i all enkelhet. De har en artikelserie om folktro och länsmuseet har tipsat om mig, att jag ju hållts en del med sådant kopplat till Kilsbergen. Jooo mjaaa kanske det men nääääiiiijjj ja vill inte vara med i någon tidning och trivs bäst "under jord" nu, att hållas med det jag ska tills det blir vad det ska och SEDAN får man väl bita ihop och stiga fram en liten bit (bakom ett träd bland dimmor som skogaråa helst) när det ska bjudas in till invigning av resultat. Men inte NU. Och inte i bild. Osv osv. Men joodå det skulle nog gå så bra och var inget farligt ALLS. Hur det några dagar senare kunde bli till ett slags personporträtt och sedan dessutom ett helt uppslag i lördagstidning på SEMESTERN kan man undra.

Hon kanske var något av en "Pernilla-viskare" ändå
(istället för häst, ni vet) den där trevliga reportern
och nu är den kommen och jag tror att jag överlever. Har inte skrivit en rad här inne på evigheters evighet, men ibland är det bra att påminna sig om vem man är, var man kommer ifrån, vad man har varit med om och erfarit, och kommit fram till, just där man är. Kanske rent av delvis genom någon annans ögon, eller penna. Så här är jag väl nu. I NA:s lördagstidning. Nästan som jag själv. Men bara nästan.

https://www.na.se/artikel/fran-stammar-i-kanada-till-folktro-i-kilsbergen-pernilla-narmar-sig-historien-med-kreativitet





PS Tänk så fin rubrik ändå, och så fint formulerat i text; 

Den lokala historien närmar sig Pernilla Sundin som
den musikaliska och kreativa människa hon är.

"Närmar sig" tycker jag är så fint. För det är ju det har jag gjort, på många vis. Närmat mig den lokala historien med dess människoöden och alla aspekter, från olika ingångar. Inte bara stövlat på och klampat fram.

Från hårdrock till indiantrummor och folkton, från skyltdesign och journalistik till forskning om det lokala kulturarvet

- Ja där fick jag "äta upp" att jag kläckte ur mig en liten fras i förbifarten om den sedan LÄNGE preskriberade hårdrockseran som "lurar" i bakgrunden! Eländes.

Och så det finigaste slutet:

- Ska vi bevara något från den äldre folktron så är det kanske att se naturen som besjälad. Då kanske vi skulle närma oss den lite mer ödmjukt och inte dundra på, och samtidigt kunna känna oss berikade och uppfyllda.


Signerat Carina Tenor!



fredag 1 februari 2019

Gudabenådade vocals // Daniela Sörensen // Helt Lyriskt

https://www.svtplay.se/klipp/20889040/daniela-sorensen-tolkar-ebba-lindqvist?start=auto
Vet ej hur man lägger in videolänk från SVT play DIREKT, så klicka på länken OVAN är ni goa. Varsegoa! :) Ett fint första livstecken på länge länge från mig på bloggen. ALLTFÖR länge, såg jag nu. Ujuj.
Här nedan är sedan en version som finns på youtube, men inte alls samma "kläm" och KRÄM! (Och inte Live)


Daniela Sörensen, inte många å tjugi, men gud så mycket av år och liv och nyanser i rösten! Den är liksom "framsmekt" och boostad av timmar och dagar i bevingade gospelkörer hör man och tror man, och hon har tidigare burit fram soloartister genom att backa upp dem med sin stämma, vilken nu börjar kliva fram i förgrunden istället. Ett väldigt givet och välkommet steg!

Ang rubriken så skrev jag så, för vi hade en sånglärare på skolan i Hollywood (eller ja, jag och min sångbästis Erica sjöng faktiskt back-up i hans sjukt grooviga band också runt om i LA med Chad Smith på trummor, som annars spelar i Red Hot Chillipeppers, så fick jag DET sagt också! ;) och Jajjamensan vi sjöng ju i gospelkör där OCKSÅ kom jag på!! Tillåmä i West Angeles church, som Whitney H och Stevie W sades tillhöra) som brukade säga att det VÄRSTA han visste var när folk kom fram och sa "I love your voice". Han menade att det är hur man ANVÄNDER sin röst, sitt instrument. Dvs hur man SJUNGER. Och det ligger verkligen mycket i det.

Man kan UTVECKLA sitt instrument, sin förmåga att hantera det, och nyansera det, med dynamik, nerv, närvaro, explosivitet och virtuositet... Visst kan en rösts ha EGENSKAPER och karaktär vi faller för, men det är LIVET däri, Människan, Närvaron och det som Förmedlas, som den FYLLS av, vi vill NÅS av. Det är ingen anonym avsändare. Det finns också "mediokra" sångare som kan beröra enormt, under "rätta" förutsättningar. Vår RÖST är helt enkelt vår "KANAL", det uttryckssätt vi har att förmedla något från insidan och ut, något som kanske ingen annars skulle få "syn" på, eller få "grepp" om. Kanske inte ens vi själva.

När man öppnar munnen och hjärtat och själen kan man bli ett med både naturen/livet omkring sig och sitt eget väsen. Och har man lyxen att omfamnas/omges av sinnessjukt begåvade besjälade musiker som bär en fram, är det ibland bara som att få följa MED på resan rösten och inspirationen för en med på, trots att man kanske är den som själv sjunger. Det blir direktkoppling mellan instinkt och uttryck, utan tid att hejda och bromsa, hinna tro att man är mindre än man är. ÅHHHHHH!!!!!!! Älska Musik!!!!! Älska att sjunga!!!!!!! Älska att bäras av det Liv som föds i tonerna man kan skapa TILLSAMMANS!!!!!!! DET är magi. Helt LYRISKT faktiskt.

(Ja, och TV-programmet där dikten tonsatts och framförs heter just så. Avsnittet finns på svt play)