lördag 20 juli 2019

Utlurad ur skogen och introllad i NA // Hur gick det till!?!?





































Det börjar lite försiktigt i all enkelhet. De har en artikelserie om folktro och länsmuseet har tipsat om mig, att jag ju hållts en del med sådant kopplat till Kilsbergen. Jooo mjaaa kanske det men nääääiiiijjj ja vill inte vara med i någon tidning och trivs bäst "under jord" nu, att hållas med det jag ska tills det blir vad det ska och SEDAN får man väl bita ihop och stiga fram en liten bit (bakom ett träd bland dimmor som skogaråa helst) när det ska bjudas in till invigning av resultat. Men inte NU. Och inte i bild. Osv osv. Men joodå det skulle nog gå så bra och var inget farligt ALLS. Hur det några dagar senare kunde bli till ett slags personporträtt och sedan dessutom ett helt uppslag i lördagstidning på SEMESTERN kan man undra.

Hon kanske var något av en "Pernilla-viskare" ändå
(istället för häst, ni vet) den där trevliga reportern
och nu är den kommen och jag tror att jag överlever. Har inte skrivit en rad här inne på evigheters evighet, men ibland är det bra att påminna sig om vem man är, var man kommer ifrån, vad man har varit med om och erfarit, och kommit fram till, just där man är. Kanske rent av delvis genom någon annans ögon, eller penna. Så här är jag väl nu. I NA:s lördagstidning. Nästan som jag själv. Men bara nästan.

https://www.na.se/artikel/fran-stammar-i-kanada-till-folktro-i-kilsbergen-pernilla-narmar-sig-historien-med-kreativitet





PS Tänk så fin rubrik ändå, och så fint formulerat i text; 

Den lokala historien närmar sig Pernilla Sundin som
den musikaliska och kreativa människa hon är.

"Närmar sig" tycker jag är så fint. För det är ju det har jag gjort, på många vis. Närmat mig den lokala historien med dess människoöden och alla aspekter, från olika ingångar. Inte bara stövlat på och klampat fram.

Från hårdrock till indiantrummor och folkton, från skyltdesign och journalistik till forskning om det lokala kulturarvet

- Ja där fick jag "äta upp" att jag kläckte ur mig en liten fras i förbifarten om den sedan LÄNGE preskriberade hårdrockseran som "lurar" i bakgrunden! Eländes.

Och så det finigaste slutet:

- Ska vi bevara något från den äldre folktron så är det kanske att se naturen som besjälad. Då kanske vi skulle närma oss den lite mer ödmjukt och inte dundra på, och samtidigt kunna känna oss berikade och uppfyllda.


Signerat Carina Tenor!