onsdag 24 augusti 2011

Milan, Hästmannen och en sanndröm

Kils hembygdsförening i tagen. T v stybbhögen som skall täcka milan sedan den risats. Kolarkojan tittar fram. Sami på flaket.
Ett kvällspass vid kolmilan i Lockhyttan i småstrilande regn. Tretton gubbar, två gummor och två barn. Vi tog ris i skogen som milan skall täckas med, så att stybben ligger kvar. Fredagen den
9 september på kvällen skall hon tändas, och dagen därpå väntar invigning med bygdens spelmän, kolbullar och fika. Äntligen! Milröken sitter kvar i "skogshuggarjackan" som värmde mig vid milan i Hällefors, och snart är det dags även här. Så kan en onsdagkväll se ut för en kvinna med de Blå Bergen i blodet! Och så hem och umgås en timme med Hästmannen på TV. Snart kommer Kokvinnorna. Kära nån. Snart finns inte händer som vet hur allt det gamla arbetet skulle utföras, med markerna, redskap och djur. Årstiderna - alla med sina göromål. Något går förlorat...
På hemvägen stannar vi och dricker vatten hos en yngre "Hästman" i Klockarhyttan, som faktiskt använder sin Nordsvenska hingst i visst skogsbruk och även kör hjulrivan om sommaren när det hässjas hö. Ja, livet går vidare, och i viss mån det jordnära livet som så när har trängts bort. Tack och lov för varje strå av människans förbund med jorden, skogen och alla dess väsen.





Ett litet PS: Jag har haft en liten sanndröm! För många år sedan kunde de vara både dramatiska och omskakande, kopplade till medmänniskor jag stod nära. Så härom natten drömde jag att Evert i Hyttebacken - min egen lilla "hästman" utan tomteskägg och numera, utan häst; den underbara arbetskamraten Tindra han lovprisade senast i går på Alla de Vis!! - hade skjutit ett litet djur, som inte var en vessla men en slags... ja, jag kunde inte förklara det för min son, men försökte. Några dagar senare, altså igår, hälsar jag på där i bergen, ställer bilen och vandrar längs sjön genom en svärm av solskimrande trollsländor, förbi den porlande "skvallerbäcken" och väcker vännen ur middagsluren. Sedan kommer jakthistorien. När han visar mig bytet faller munnen på vid gavel.  Exakt ett sådant djur jag drömt och försökt förklara för min son!  Evert blev lika upplivad som jag själv. Detta var väl för märkligt!! Och vad var det då för djur, som jag inte kunnat förklara? Jo, en mink. En årsunge. Därav storleken, och mitt bryderi med artbestämningen. Evert har en kull ekorrar som bor i ladan och där gick den och snokade. De kan också gå hårt åt flodkräftorna, som är så sällsynta, ja, i stora delar av landet utslagna av pesten, men i bäcken vid Hyttebacken finns både flodpärlmussla, laxöring och flodkräftor kvar. Och nu får de chans att finnas lite till.

En liten märklighet, som bara liksom
kom som en liten påminnelse om att
livet ÄR magiskt och vi VET inte allt.
Och tur är väl det.

¤  ¤  ¤  Godnatt  ¤  ¤  ¤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar