tisdag 27 september 2011

Den urgamla stigen


Jag vandrar med den Gamle, i spåren av ett Liv.
Ett liv som en gång levdes här, och som han, nu ensam, ännu lever.
   D E T   G A M L A   T O R P A R L I V E T   I   K I L S B E R G E N   

"Här ha´ Skogaråa hälsa´ på många gånger!" skrattar den Gamle, och visar mig lämningarna efter en kolarkoja, strax intill den gamla kolbotten vi just hittat. Här kolade säkert Änga-Kalle, menar han. Här växer trattkantarellen, och här har hans egen far trampat friarestigen till pigan vid Lisselängen. Pigan, som blev hans mor. Mor till Gamlingen, som går vid min sida, med lätta steg, och en inre rymd fylld av världar av kunskap, minnen, namn, på varje fläck i dessa skogar. Stigen finns på kartor och avtal för 150 år sedan. Tills för tre år sedan vandrades den i vördnad, av många som fann sin väg hit. Längs stigen breder vitmossan ut sitt böljande täcke, så mjukt och lockande att man vill ta av sig barfota, falla handlöst rätt ner i det mjuka och bara landa i naturens vida famn. Vila... Tidigare, ute på sjön i ekan, tog vinden tag, men här är stilla och vackert vandringsväder. Han skall visa mig Styrbjörnastenar. Han tror han är den enda levande som vet om dem, och dess historia. "Nu kan minnet leva i 50 år till" säger han, och syftar till mig. Vi vandrar i skönhet, som Navajofolket säger, men träder snart ut ur det paradisiskt grönskande till det bittert såriga. Kalhygget, som rev upp och förstörde den uråldriga stigen så till den grad, att de som nu vandrar här sägs gråta, och lovar sig själva att aldrig vandra här igen - om de ens lyckas urskilja den människoträdda leden, där släktled efter släktled ringlat sig fram. Går det att återställa?
Så mycket lättare att vara För-Klok än Efter-Klok, säger jag. Och önskar att jag fick vandra hela stigen fram, så som den såg ut när Änga-Kalle kolade sin mila och ynglingen bortom skogen gick och friade till sin käreste. Eller när hyttan blåste och kvarnen gick...

Snart, är det dags, för resterande
skogen, tror Gamlingen. Jag vill
inte tro. De finns ju nästan inte kvar,
de mjukböljande mossgrönskande gammelskogsbetonade marker som
en gång var talrika i bergen.
Låt oss bevara dem som finns.
Och låt ingen uråldrig, kanske
370 år gammal stig förvandlas till
vattenfyllda hål av förtvivlan och
vilsevriden kortsiktighet, penga-
hunger... Ty inga värden kan mäta
sig med dem, jag fann längs stigen,
i skogen, som ännu är orörd.









Nedan har jag lagt ihop två bilder från samma skog, helt angränsande, samma dag. Bilderna har lagts rakt ovanpå varandra, för att gestalta den förvandling som skett och strax kan komma att ske. Hur mjuka skogslandskap förvandlas till kantstötta sårskorpor, sår som det tar naturen en oerhörd tid att läka. Det sker inte i Vår livstid. Vilka är vi, att beröva kommande generationer den skönhet som utan betänklighet förvandlas till sorg?


   D U   K A N   A L L T I D   K L I C K A   P Å   D E   B I L D E R   D U   V I L L   S E   I   S T Ö R R E   S K A L A

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar