torsdag 27 oktober 2011

BEDRÖVELSE // Förlåt oss våra Maskiner...

Vad ska man säga? Och HUR? När hela kroppen bär på en olust, obehag, istället för den vederkvickelse och påfyllning man brukar få efter en vandring i markerna. Det hade inte behövt vara så. Men det Är, och ... jag saknar ord. Får ingen lust alls att skriva, förmedla, för det är så idiotiskt sorgesamt och onödigt. Men hur som helst; i två av Kilsbergens vallristarområden har man nu gallrat skogen med maskiner, och därefter kört ut virket med ENORMA tunga maskiner som gräver oläkbara djupa sår i markerna. Det är för surt i markerna, och maskinerna är inte avpassade efter den miljö de skall röra sig i. Det kallas skogsbruk, men det är missbruk. Som en gigantisk upphackad potatisåker, istället för en levande livsmiljö med stigar och lämningar från dem som gick Före. MOT alla rekommendationer kör man med band och kedjor på, som ofta krossar, annars helt skär sönder de stenar som mycket väl kan innehålla vallristningar. Eller som bara skulle kunna få fortsätta finnas i sin miljonåriga form, så som de skapades, innan Maskinerna brakade längst in i skogens mossklädda finrum.

Här hittade jag tidigare okänd vallristning på en sten som undgått maskinens krosskador och illristningar med en centimeters marginal
Vi är där för att leta upp några av dessa Vallristningar, men beskrivningen vi fått utgår från stigen, och stigen, den urgamla, är ju helt krossad, söndermosad, utraderad för evigt eftersom man I REGEL lägger basvägarna (maskinvägarna) PÅ de gamla stigarna, inte intill, parallellt, eller i en egen fåra, nej, tvärs över de livslinjer som berättar för oss om livet här, vandringarna, och kring dem, kolbottnar, vallristningar, minnesstenar, fångstgropar... Stigar är berättelser. Stenar bär på berättelser. Man snitslar in de vallristningar man känner tilll (de flesta är ännu inte upptäckta, men finns strax ikring, det VET man!) utan marginal, maskinen kör sönder stenen i ytterkant, det går inte att se om det var vallristningar innan maskinristningarna kom, för evigt dittvingade på en sekund, av obetänksamhetens mästare. Människan av Idag. Så jävla futtigt och oförsvarligt. Vi kan inte ens hitta stenarna, för de är begravda under berg av grenar och sly som man lämnat kvar i spåren av de oproportionerliga, olämpliga, ändamålsvidriga åbäken som människor i framtiden kommer ställa sig totalt frågande inför. En skam. Det finns vinter. Det finns tjäle. Det finns något som heter respekt och varsamhet. För att inte tala om Sunt förnuft, som Oren Lyons lyft fram i tidigare inlägg här... Och jag kommer att tänka på Maria Westerbergs egen tolkning av en gammal bön, som ramar in detta ödesmättade sorgestråk i vår tid. Hon kallas även Vildhjärta och har gjort en fantastisk bok. Ni kan läsa orden här nedan, samt se dessa länkar på min blogg:

http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/underbara-vildhjarta.html
http://pernillastund.blogspot.com/2011/08/det-finns-en-plats.html

På slutet gick det inte ens att gå i dessa spår. Här påväg ut mot vändplanen före Lisselängen.

 O c h   j a g   t ä n k e r . . .

Vallristningarna, med sina symboler, årtal, initialer, tankspritt klotter och vävar på vävar av människohand, blomvaser i kurbits, kyrkan i Kil... Och så Maskinristningarna.
Dessa, så obegripliga. Omöjliga att tolka. Lika planlösa och irrande som den generation som lämnar dessa spår. Eller sår. För det är skillnad på vad vi gör, med fötterna på jorden, eller instängda i en hytt med Mix Megapol. Som om naturen inte var levande.
 M A S K I N R I S T N I N G A R       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar