tisdag 18 oktober 2011

Det gick upp ett märkligt ljus...

Hm... När jag skrivit det där om Oren Lyons i förra inlägget, gick det frampå kvällskvisten upp ett ljus... Ett märkligt samband. Sammanhang... Jag har alltid fashinerats av de där sammanträffandena i livet, så kallade SYNKRONICITETER. I väntan på nattens drömmar lät jag tankarna vandra... tillbaka till Lysvik, där vi möttes första gången. Det var den första Native American (som de helst vill kallas) jag träffade, efter mitt år hos Svartfotsindianerna 1998. Då... 2001... var det någon slags bygdevecka i byn, och Oren fick äran att  TÄNDA EN KOLMILA!  Ja, just det. En kolmila. Sedan fick han tala till folket, och jag har för mig att jag översatte. Jag fick också framföra mina sånger för publiken. Den där vildmarksbyn där vi egentligen höll till, dit brukade de bjuda in någon som sjöng Dan Andersson-låtar, berättade föreståndaren, med nästan något religiöst i blicken. Salighet och hänryckning... Men det där sade mig ingenting. Hela denna ådra i vår svenska historia var helt enkelt inte upptäckt än, för mig, som varit så upptagen med att upptäcka Nordamerikas Indianer och deras Fantastiska Kultur. Men vad har jag gjort sedan dess? Jag hade i och för sig redan bestämt mig. GRÄV DÄR DU STÅR. Inga fler drömmar och äventyr bortom horisonten. Nej! Det blev en film om svandansen vid Tysslingesjön, och så småningom, projektet om de Blå Bergen. 2009 var det så dags. Nästan som en initieringsrit... Ett elddop i det svenska kulturarvet. JAG fick tända kolmilan i Kilsbergen, som döptes till Pernilla! Indianäventyraren hade hittat hem, och märkligt nog, utan att jag någonsin tänkt på det, var det faktiskt en Indianhövding som visade vägen :)   Det kallar jag sammanträffande!  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar