söndag 27 november 2011

Finnmark och fäbod // Stunder med Farfar

Den gångna veckan har jag under några dagar fått tillfälle / haft möjlighet / VALT att ta mig tid för något som damp ned från ovan. Eller, som snarare hoppade fram ur en påse ett flertal gånger, tills jag tog mig tid att se efter vad det var för en bok. För en bok var det. En gammal sådan.  Finnmark och fäbod  hette den. Något jag tagit vara på efter farfar, när hans sista levnadskamrat gick bort härom året. Farfar själv har varit död i många år, jag var bara tonåring när hans liv tog slut. Men än finns han kvar, i små minnen och ting... så som denna bok.
Så nu har jag tillbringat några stilla stunder med Farfar på sätt och vis; också han har ju läst boken, och också han var präst, som författaren, om än i missionsförbundet. De hade båda varit verksamma i Malung, Dalarna, och Axel Hamreus, som han hette, hade i sin bok nedtecknat särskilda minnen av sin gärning i finnbygden. Det var minst sagt drastiska och i många fall ofattbart tuffa levnadsöden som kom till liv på de stumma sidorna, som så länge slumrat i Bibbis bokhylla. Bokens ark är ojämna i kanten, mjuka och inger en säregen känsla. Säregen var också författaren, liksom min farfar. Hans hustru kallade honom äventyrare, och  det är genom de skrivhungriga äventyrarna vi andra får ta del av mången äventyr och händelse, som annars skulle vara bortom vår räckvidd. Ja, det är ju samma sak jag själv gör nu; fäster mina upptäcktsfärder på papper, för världen och eftervärlden.  Det härliga med boken är att prästen i sin kärlek till detta storslagna landskap och bergsnatur köpte sig ett stycke fäbomark och lät flytta dit en gammal fäbod, samt ett härbre som blev skrivarstuga. Där tillbringade han en månad varje sommar i 40 år, och jag tänker:  Detta är livskvalitet. Att ta vara på pärlorna på jorden, ta sig tid att bara Vara där anden fylls på och sinnena kan jubla, om än i stilla vila och ro.  Han spelade fiol och komponerade, broderar ut texen om folkmusik så det sjunger om det, och vittnar om fäbomarkernas ljud; koskällor, kullornas kulande rop och sång, som endast kan mäta sig med koltrastens flödande flöjtmusik.  Så har också jag nu tillbringat några stunder och dagar vid denna fäbod med milsvida utsikt, drickandes den vederkvickelsens dryck det i sanning är, när man tar del av någons Besjälade Berättelse. Tack Farfar! Gott att vi ses så här, långt efter din jordiska ände. Visste du att vi skulle komma att ha så mycket gemensamt? Om inte, så ser du det väl nu ;)
I avslutningsordet lämnar han platsen med dessa för mig talande rader:  Likt en ekobas man drar ut bland en orgels register skulle suset av tallarna kring fäbodstugan och dagens och nattens musik följa honom vart han gick...  Ty de platser där vår ande vistats i endräkt med sitt innersta väsen, omger oss för evigt med sin klang och sin rymd, tillägger jag själv. Pernilla Sundin. Döpt efter farfar, Per Sundin, med morfar Nils därtill. Per. Nils. Pernilla. Jag är av Er, och min son är av Mig. Men också... av Er båda! Tänka sig...

Men han är också av en Griot, en berättare och speleman från Afrika, en högrest Jali som vandrade mellan byarna, bevarandes släkternas historier och berättelser, och besjungandes dessa till sitt mångsträngade instrument. Sin Kora. Sådan var min sons Farfar. En slags präst. Kanske hade du också varit Jali om du föddes där, farfar? Lika långa var ni. Och lång kommer min son bli, efter min farfar, sin farfar, sin morfar... Och likt ekot från en mäktig orgel i sakrala rum, heliga salar, kommer stämningen av Hälsinglands barndomssomrar omge mig, vart jag än går. Som en välsignad efterklang. Ett lyckodoftande hölass - draget av dig ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar