måndag 28 november 2011

Jojk och röksignaler i Blå Bergen

Denna dag stod skriven i stjärnorna - dvs inte i någon kalender, för min del. Men djungeltrumman hade gått bland bergen; visst hade man röjt undan träden framför vindskydden vid Lisselänga? Både jag och torpvarvännen ville dit och titta hur det låg till, då ju Lisselänga ligger mig varmt om hjärtat, samt ÄR själva hjärtat i mitt Kilsbergsprojekt - åtminstonne i begynnelsen.




Leif Troeng var redan på plats i torparstugan med sitt arbetslag som skulle avsluta praktiktiden med en liten "kilsbergsturné". Så kom det sig att de hängde med till Änga, där man mycket riktigt röjt som vi trott. Men dä va ju prima julgranar, tyckte torparen - borde man inte ta vara på det? Den gamle skogshuggaren tog på sig att ordna brasa, med medhavd näver och tidning. Ved behövdes inte, menade han, och bröt torra grankvistar samt hämtade fång med ljung.



Och nog brann det alltid. RÖK gjorde det också; Leif sprang runt som värsta krigsfotografen i det bolmande rökhavet med kameran i högsta hugg. Att sedan hinna grilla korv på det hela innan det falnade var en annan femma, men det gick, det med. En kille i laget hade med musik i mobilen han ville spela upp. Världens härligaste jojk! Vi stämde väl in där vid jungelden, och provade rent av akustiken i vindskyddet. Han hade en samisk väninna och sade sig ha fångat renar med lasso (jag tyckte han skulle passa till ett sådant utomhusliv, och så gillade han ju det där med jojken).
  
Den gamla jordkällaren hade rasat in efter röjningsbesöket; överliggaren hade sjunkit ännu ett snäpp mot sin oundvikliga undergång. Vi inspekterade de blåskimrande slaggruinerna, ingrävda i slänten, och smakade på det sagolikt goda Lisselängavattnet, som springer fram ur kallkälleupprinningar i grusåsen. Efter detta blev det filmvisning i Latorp, om alunarbetarna, de sk Rödfötterna. Svartfötterna, det var Garphytteborna det - och jag som har bott hos Svartfotsindianerna! Ja, detta är sannerligen mina Klippiga berg på hemmaplan...

    Här är Sol-jojken som ljöd i bergen

 Jag berättade om Lappa-Pelles jojk, som jag gjort, till nästa bok och skiva.
Lappa-Pelle, den laglöse Kilsbergsvagabonden som bott med sin brokiga familj i stuga och sist i jordkula på Kartlaö, just i anslutning till Lisselänga; endast åtskilda av den stora Kartlamossen. Lappa-Pelle, som förvisats till Norge en period, och som där fann sig en trollkunnig Lappa-kvinna, som han tog med till bergen och till en tillvaro som skulle gå till historien. Sven har berättat, hur en av sönerna kom till Lisselänga och bjöd på "smakekaka", vilket man fann ytterst märkligt, då de varken hade ordning på sina egna odlingar eller hade råd att köpa mjöl. Tills man insåg, att säden hade familjen stulit från Lisselänga, där man just hade tröskat! Ja, ibland är det ytterst nära mellan lappmarker, indianliv och de Blå Bergen i hemtrakten... Förunderligt är väl det.



  F i n a   L i s s e b ä c k e n   b j ö d   p å   g r ö n s k a n d e   s k ö n h e t . . .

Snart ligger isen över bäcken och bergen... Den enda för dagen, var dock den spröda sorten, på vattensamlingar här och där. Och tittar man noga, döljer sig kanske ett istroll däri... Är det en tår han fäller? Får fundera vidare på det när sonen inte har kittelanfall för att få tillgång till datorn här...

Tack för idá :)

1 kommentar:

  1. Så förunderligt. Jag har precis i dagarna lagt ut på min fb sida lite jojk och så lägger du ut också. Kul :) Och TACK vännen för dina tröstande ord. KRAM med Sol Hälsningar. Tarja

    SvaraRadera