tisdag 22 november 2011

Upprättelse utan ceremoni

Igår skulle det hållas en Upprättelseceremoni för vanvårdade barn i samhällets vård. Bra så långt, att det kunde få ske, att de kunde få ta palts, bli synliga och verkliga för en stund. Men någon ceremoni var det ju inte. Inte alls, faktiskt. Det var några som höll olika tal, och en barnkör sjöng fyra sånger. Vid inget tillfälle under den en timme långa tillställningen förekom något som kan liknas vid ceremoni. Ingen symbolisk handling, inget överlämnande av något, ingen markering som blev ett ögonblick där upprättelsen skulle få ske. Talmannen talade fint, med blicken mestadels nere i pappren och i en jämn ström av viktiga ord, där själva ursäkten liksom bara slank förbi, utan att man hann förstå att det var Här. Nu. Att det faktiskt Ägde Rum. Ja, att Ursäkten för en stund fick Äga Rummet. Och jag undrar fortfarande... Var fanns ceremonin? Var fanns gesten? Var fanns Ögonblicket, handligen, riten? Vi är så vilsna i vår tid, och utan kyrkan står vi där med våra papper och några sånger och sen är det klart. Men ceremoni är något djupare. Ceremoni är ett begrepp som kan fyllas med mening, men det inbegriper också något av rit, handling, symboliskt agerande, NÅGON form av akt. Snopet. Jag, som berörts så in i själen av dessa människoöden, blev inte berörd en enda gång under tv-sändningen. Konfrensieren är TV-kändis, med färgglad kravattslips och lite underfundiga tankar. Men... åter igen; vart blev själva ceremonin av? För mig vore det rimligt att detta blev en långt mycket större markeringoch tilldragelse. Något mer än ord. En temavecka av workshops, där alla beslutsfattare och socialtjänstarbetare fick möta dem som orkar berätta, med seminarier och dialoger, ett Verkligt Uppvaknande, inte bara beklagande tal med tomma löften. Veckan kunde avslutas med en Upprättelseceremoni, där självklart stadsministern deltar, och där man gemensamt förankrat många tankar som blir till handling i en framtid som är NU, och en tillvaro där många många barn just idag lider svårt. Året därpå kunde man vara värd för en internationell komferens. Markera och lyfta detta till något mer än mörka mardrömmar som snabbt skall bäddas ner igen, med en liten slant under kudden. En alltför liten, futtig slant.

Dagen har passerat. Den kom, och den gick. Men vart tog ceremonin vägen? Undrar jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar