tisdag 17 januari 2012

Ännu ett avsked...

Med tungt hjärta, delar jag med mig av detta, dagen efter att det skrevs.

   ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤   

Och vi vandrade över ismarkerna, och vi såg några rader till minne av vår vän. Strax intill, ännu en. Och vi sa, nu får det inte vara mer. Men det var mer. På samma sida, som vi inte sett. Och jag sa till min vän, att nu ska jag åka till Arne i Damsäter till veckan. Och Han får inte gå bort på länge nu! Nej, inte fler. Men budet kommer. Han var redan gången. Han med. Och det är svårt att förstå. Det är en person man alltid bär med sig, med glimt i ögat och en rikedom av kunskap och liv. Kanske möter han nu dem han så ofta tänkte på. "Det är många man saknar", sade han, första gången vi möttes vid kolmilan i Lockhyttan. Det blev det första av många möten, och jag känner mig stolt som var så omtyckt - ja han sa det ofta - av en sådan härlig person! Ett arv bär jag med mig, och hans ord och bilder kommer att pryda min bok, här och var. Han gick, också han... Mot de blånande bergen han älskade så. Lika vida som dem, lika svårt är det att förstå.












   ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤  ¤   

Jag tog bilden en dag efter att jag hälsat på Arne och Gun i Damsäter (klicka för större bild)
Se även http://www.pernillastund.blogspot.com/2011/10/indianerna-de-gamla-och-jag.html

Jag vill åter igen påminna om Tomas Andersson Wijs fina sång Blåa Berg. En refräng att vila i...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar