söndag 15 januari 2012

De vandrar vidare...


En dag är du en av dem
som har levat förut
i en svunnen tid

En dag, kanske länge än
(om det så dröjer...)
skall du vaggas till ro
Själen finna frid...

Jag tänker på den sången nu. Nu, när Fyra av de gamlingar jag lärt känna under mina upptäcktsår i Kilsbergen, lämnat detta jordeliv på kort tid. Tre av dem med dödsannons på samma dag. Det är mycket att ta in, och smälta... Fram träder sanningen om vår korta stund på jorden. Hur viktigt mötet är, med en annan människa. Att få ta del av det dom bär.
FOTO: Is över sjön Vikern

     De gamla vi har omkring oss, är resenärer ur en annan tid. En tid som vi yngre aldrig kan få tillträde till. Jag, som sökt kunskap hos indianfolken, minns hur en indian i Alaska ritade med en pinne i jorden, för att visa oss vägen till en medicinman som levde långt upp i skogen. Jag tänker på det nu, när jag ser bilden jag tog, där Wendel Pettersson skulle rita hur kolmilan fungerar. Det är bara drygt ett år sedan. En människa finns, och träder ifrån. Vad lämnar hon för spår?



Det finns människor som bara utstrålar godhet. Ren, genuin vänlighet. Trivsamhet. Wendel var en sådan person. Jag lärde känna honom och hans fru genom en gemensam Kilsbergsvän, och ingen kunde tro att han var 87 år. Han var kunnig med precis Allt, och prövade som 85-åring på att kola sin första mila! En provmila, av mindre slag, med kamraterna i Vikers Hembygdsförening. Jag och min son hälsade på, vid Skrekarhyttan, och Wendel satt i godan ro i kolarkojan och täljde en smörkniv när vi kom. För så gjorde man förr. Lät händerna forma saker av värde. Hur mycket formade inte dessa händer? Det sista jag vet, är en stor bälg till en smedja. Ett hantverk inte många skulle våga ge sig på, med skinn och trä och komplicerad konstruktion.
Stor som en hel karl är den väl med. Och det var ju han. Wendel. En hel karl, som högg sin ved och vandrade sina turer utan minsta motstånd. Vi gick en tipsrunda en gång och han hade både tur och skicklighet, kan jag summera! Jag har hans godmodiga stämma inspelad, han berättar om sin mormors gripande öde bland bergen...



Visst är jag glad att jag fått träffa dessa människor, men så får man också ta farväl alltför snart. Sången jag ger er här nedan, tycker jag är förunderligt vacker. Mäktig. Den heter Andetag och finns på skivan Volund. Texten är skriven av Eva Sjöstrand till musik av Jan Ekedahl. Sången framförs av Gunnel Mauritzon och Visby Allmänna sången.

Dina gärningar,
ditt ord, din tro,
vandrar vidare
i dina barnbarns blod
Så som havet bär
var våg i sin famn
famnar tillvaron
evigt människan...

 Ditt är Livet - Allt händer Nu


De båda sista bilderna är av sjön Vikern, i Wendels hemtrakt, på hemfärd från milan i skymningen.

   Tryck på trekanten och lyssna!



1 kommentar:

  1. Hej!
    Vad en fin berättelse om Wendel och fina bilder. Idag åkte vi till sin begravning. Det fanns också många med som visade hänsyn och berättade fina om honom. han var en fin människa

    SvaraRadera