tisdag 10 januari 2012

Kojdöden, granodlingar och bloggkrångel

Ja nu har det varit lite hej å hå här på bloggen, medan vi prövar oss fram för att få ordning på kruxerierna...Ville dela med mig av två tidningsartiklar, men själva tidningen har gått upp i rök, så jag tar det ur minnet... Det ena var en ovanligt välskriven, initierad ledarsida som ägnades åt nutidens skogsbruk. Kontentan var, att den gamla bondskogen, som brukades med uttag här och var, den stod pall för stormar på bästa sätt. Bondskog och blandskog går väl hand i hand, och skogen är just tänkt att vara så; varierad, både i ålder och arter, för att bli en livsduglig livsmiljö för alla livsformers mångfald. Sedan 1950-talet brukar man kalhyggesprincipen, och planterar "trädfält" med tall eller gran. Dessa granodlingar är, förutom en sorgligt monoton och onaturlig syn, inte att likna vid en Skog. Vindarna får fart vid kalhyggena och fäller trädodlingarna i ett skogsbruk som idag är fjärran från begreppet Skog. Det är en mycket marginell del av all s k skogsyta idag som kan kallas skog. Övrigt är trädodlingar, och dessa har sällan inspirerat till vare sig sånger eller insikter om livets natur. Den där magiska väven, där varje tråd är en ton i en intrikat harmoniserad symfoni.

Sedan var det mannen som dog av kolmonoxidförgiftning i kolarkojan utanför Ludvika... En sträng påminnelse om den fatalitet och faktiska risk som det innebar för alla tusentals torpare som kolade dessa milor förr... Det var inte endast i själva milan kan kunde mista livet. Nog så många dog av den förrädiska röken som kunde utvecklas i kojan. Sedan finns det en egensinnig figur som tydligen har bosatt sig i en jordkällare i vårat län, som uppmärksammats i Nerikes Allehanda, och som har en blogg. Torparvännen tänkte just på detta, med ventilation och adekvat kunskap. Ett liv släcks så lätt... Så som Dan Anderssons, på ett hotellrum i Stockholm, sedan man rökt med cyanväte för att ha ihjäl vägglössen och inte vädrat som sig bör. Giftångorna dröjde sig kvar och satte punkt för ett konstnärskap som var långt kommet, men till åren endast var i sin linda.

Ja - så kan även braskande kvällstidning mana till eftertanke och kasta ljus över tidernas gång.
( Och då kan det väl passa med en fin lykta från Lena Hellströms ateljé i Ramshyttan! :)

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Här är Dan Andersson-dikten jag tonsatte härom sistens;

I timmerkojan på Sami

Lustigt är vid elden i becksvart natt, när vindar genom takhålet blåsa
och gripa de hoppande lågorna fatt, medan skogarna mumla och flåsa
Kölden går på smyg kring jordklädd knut och letar sig in för att bita
Hittar nog in - när elden brunnit ut kläder frosten väggarna vita

Tunga av vår möda, i trofast lag, vid flämtet från torrvedsstumpar
tills kölden går på väckning, långt före dag, vi sova på risklädda klumpar
Hård var den lott vi dömdes att få - målet - det må herren förklara!
Dimmor som driva och moln som gå, ingen kan säga vart de fara

Ammat i de fattigaste skogarnas famn, rått blev vårt liv, och mulet
Män utan vänner, folk utan namn, gnisslande kuggar i hjulet
Aldrig må vi kalla vårt öde hårt, vi som äga värme och föda!
Många äro utan och hava det svårt - fridsammast hava de döda

¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar