onsdag 4 april 2012

Oki! Sanitapi? // Svartfots-Pernilla


Ja, så hälsar man bland Svartfotsindianerna i Kanada och Montana i USA. Hej, hur mår du?  Jag vet inte hur det stavas, för det stavas väl egentligen inte eftersom de kommer från en muntlig tradition, men typ ixsukapi, betyder Jag mår bra. Det finns ett handtecken till också. Och om man vill uttrycka något dåligt säger man Tsaa och gör ett annat handtecken.
Jag saknar mina Elders hos detta folk. Saknar min Grandmother, saknar gamle Joe som var så gott som blind och nästan hundra, men som jag kommunicerade med ändå, i en blandning av Blackfoot, engelska och indianskt teckenspråk i kombination med allmänmänsklig gestikulering.
När jag lämnde stammen sa de, att det skulle ta tio år för mig att förstå vad jag varit med om där. Men jag förstår fortfarande flera aspekter, dag för dag, och så kommer det säkert att vara, resten av livet.

På bilden syns en Svartfotskvinna kring 1800-1900-talsskiftet.

Vi lär oss ju hela tiden om oss själva, varandra och tillvaron. Min längtan var så stark, att få befinna mig bland likasinnade, där man tar tillvara nattens drömmar och låter dem vägleda beslut och handlingar i det dagliga livet. Redskap måste man naturligtvis ha, för att kunna tolka dem rätt. Men huvudsaken är att man har kontakten med sig själv, sitt inre väsen, och den större väven, där vi, varje människa, är en del i en helhet som är bortom magisk, när man ser utan de skygglappar jordelivet monterar fast på oss under barndomens öden. Matsoaki, kallade hon mig, min Grandmother. Efter sin syster. Det säger mig så mycket. Det säger mig att hon såg mig, och tog mig till sitt hjärta. Men här har jag alla mina Kilsbergsgamlingar och Elders, som jag söker kunskap hos, och går i lära hos. De ligger mig så varmt om hjärtat, och det är en sorgeblandad glädje då jag vet att åren vi får tillsammans inte kan bli så många som man önskar. Inte oändliga. Med dem försvinner en värld, som endast finns kvar i små glimtar i dag. Jag vill vara en del av den världen. Jag vill vara en brygga, en bro, in i tider som gått och kunskap som har flytt. Världar som vi i nutiden knappt kan föreställa oss. Och jag SJÄLV kan knappt drömma om vilka upptäckter jag gjort till mina böcker om de Blå Bergen. Somligt skall jag spara på, låta vänta till nästa bok. Men alltihopa lever i mig, och skall formas till en berättelse, en resa genom tid och rum i ord, ton och bild, som skall heta Blå Bergens Sång.

När den föds, skall jag ta den till mitt hjärta, så som Svartfotsfolket gör i slutet av sina böner.
Och så som bergen har gjort med Mig. Och med gesten, handligen, rörelsen, följer orden;

Kianna... Yii.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar