fredag 18 maj 2012

Heliga berg och salighetens kärr

Matförgiftning istället för folkmusikkonsert igår men nya tag i dag. Viktigt möte som bådar Gott för det jag så länge sökt bygga upp. Därpå en lunsh i Lekhyttan, så mystigt och trivsamt ställe! Ringlade mig fram över bergen på friare vägar och på radion skulle man ta sig an temat Heliga berg i programmet Människor och tro. Det passade bra som sällskap och komplement till min färd i tanke och natur. Visste att jag ville åt Suttarbodahållet, men bergens vägar äro outgrundliga :) och Tacka för det; jag älskar att finna nya platser, överraskningar, nya dimensioner av det man redan känner.

Mosselandskap anas inne bland träden, vidare, vänder, och vidare igen... Är himlen på jorden? Mitt i skogen? Ja, det blåa blänker där inne mellan träden, fast det inte är ett vattenland. Det är Bäverland!




Jag hoppar ur, beundrar deras verk, klättrar och rör mig bland speglingar och rotvältor. En stor fördämning... Så slår det mig. Igår förde jag in min text om bävern här. Och idag fick jag möta dem som aldrig förr. Synkroniciteten är livet är synkroniciteten... Bävern är symbol för arbetsförmåga, idog strävan och arkitektur/konstruktion, att ha en vision och att bygga den, gren för gren för gren för gren, steg för steg för steg för steg. Just som jag gör. Och just idag tror jag, att jag är i land. Att mötet skall bära frukt På Riktigt. Det verkar så. Och bävern håller med :)

 Och jag letar mig fram till Tores kärr...


...där han ej längre bor. Finns. Kan ta emot, som nyss...


Våren sjunger i hela hans skog. Och jag sjunger med den.
Vandrar i vår sagolika höstvandrings spår... Den jag inte ens vågade andas om här...

 Och mattor av vitsippor badar i sol. Mossan är så grön att man vill äta den, det friska!



Din morfars skog, din levnads mark, som länsstyrelsen ville göra naturreservat av men sedan inte hann med...



Säljskyltar. Skall det avverkas? Än så länge är bävern den enda som fäller dina träd...



...vid dammen du grävde, där du tvättade, liksom din kära, strävande, sjungande mor.



















Och jag vandrar och tänker
och sjunger dina marker.
De marker som kanske strax
är ett minne blott.
Här sådde morfar svarthavre.
Här stod en lada...
Dina ord ekar ännu i mina öron.
En relation till varje grop, varje sten.
Ett minne i varje vrå
av dessa dina berg.
Vid stugknuten växer förgätmig ej.
Och jag glömmer dig Aldrig.
Det finns ingen chans.


 M e n   e t t   e n d a   å r   t i l l ,   k u n d e   v i   v ä l   f å ?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar