Inte ge upp // Rå talang och kläderna på

Såg/hörde denna sång swisha förbi, den har liksom krympt i skuggan av Adeles mega-bauta-dunder-gråt-hits på senare tid... Men Herrejävlar va bra hon är! 19 år gammal gör hon en låt som redan är en klassiker, till själ och karaktär. Klass. Och jag tänker på Beyonce, som byxlös och kjollös (det är bara nåra slags underkläder hon håller sig med) pumpar underredet febrilt i alla riktningar, samtidigt som hon sjunger skjortan av de flesta. Kunde hon inte liksom behålla skjortan på? MÅSTE man häva runt alla lemmar ned till de mest intima, skeka å parningsjucka så fruktansvärt febrilt (en gång gjorde hon det till och med på en hyllningskonsert inför Nelson Mandela och jag nästan dog) om man vill sälja skivor nu för tiden? Rada upp naken-fis-framträdanden som är som ett enda konstant epileptiskt anfall i bäcken-regionen? Nä. Man kan vara coolare än så. Man kan vara Adele.

Should I give up - or should I just keep chasing pavements?

Fast det jag egentligen tänkte på var, att ibland är vissa så tröga så man undrar om man själv är en idiot som inte ger upp, altså ger upp hoppet om DEM, trögväggarna som liksom aldrig vill ge vika... Näej. Man får väl ta sin lilla säck med talang och liksom knöla vidare ändå, med eller utan trögskallarna. Och nu menar jag ju Verkligen INTE just DIG!! :)

Man får väl helt enkelt ta å elda upp de där väggarna med sin inre glöd...? Set fire to the rain.

Medicinsk eftertanke: Är det inte en visst hjärnskakningsrisk mä å va bäbis i en Beyonce-mage?

När drömmen blir sann // Istället för bokmingel

Ja, här vräker vi ut oss i bild minsann! Ett litet hopkok bestående av ett av alla bokuppslag jag finslipar nu, tillsammans med en svävande drömfångare som får symbolisera detta arbete. (Drömfångaren gjorde jag i en tid av mera fysiskt skapande - ett meningsfyllt naturhantverk...)

Ikväll är jag bjuden - inte på bal kanske, men på bokmässan i Göteborg! Jajjamensan, till ett mingel i mitt bokförlags monter, där man garanterat får frottera sig med riktigt härliga och intressanta skribenter och fotografer, alla med Människa/Natur/Kultur i fokus. Nu sitter jag visserligen fjättrad på min kammare medan regnet faller utanför fönstret på en helt annan ort, färdigställande mitt manus som en Äkta blivande Författare, men roligt iallafall, tänker jag, och tar sikte på nästa år...

L I V S K R A F T // K ä r - l e k // Knepiga knåpiga jag

Jag hittade en pinne, eller en träknota eller vad man ska säjja. Tänkte på Maria, pinnplockerskan, och vad hon skulle ha sett i denna uppenbarelse, denna skapelse. En livsglädjespriderska som bryter sig loss från det vilda, vargen med sin ylande bakåtlutade frihetssång, hon är hemma i skogen och har hjärtat på rätta stället. I både händerna och bröstet, tänker jag... Ungefär. Ja, jag tog med den hem, i form av en avbild, och lekte fram detta lilla skogsverk. En vildkvinna som vill vara i skogen och går vilse i stan. Sån är hon och sån är nog jag, till stor del. Lyssna på programmet!
Och det där hon håller på med, är väl en kär lek, men på största allvar. Kär-lek. Gillar Kärlek!! =)

Och min kärlek
plockar svampar
och brer ut
på vedspisen

torkar äpplen
bärgar bär
och fyller flitigt
förråden 





Vi äter
ugnspannakaka
med fläsk
och nykokt
lingonsylt
efter solskens-
vandringen
och timmarna
i solvaggan
i skogsgläntan
bland bergen...

Vi letar ristningar
Söker och finner
Jag fyller i
med kolstybb
från en gammal
kolbotten
strax intill

Nutida konstnär
viskas det om...
Vad vet du?

Nästa morgon var inbäddad i dimma, och jag gick ut för att föreviga markerna kring Kyrkste´n.

Å ja kanske ä elak men ja håller på älgen till jakten. Vill så gärna se den skymta förbi ibland...
Älgtornet är visset, gistet, som en dödsfälla. Nä, inte faller någon jägare mot döden denna tid!
Det är bara de kronbärande flytande väldiga väsen som man promt vill ha in i frysboxen sin.
Vi får stödutfodra jägarna om de får svälta i vinter! När vargen tagit sitt är det glest med älg.

Nej, nu blev det villovägar. Det var ju KYRKSTEN som gällde! Här skymtar den fram i dimman...

...och knepiga knåpiga jag får för mig någe, sedan jag fotat av den i vätan från alla håll.
För fram träder helheten så som jag aldrig sett den. Om man skulle ta å fylla i med någe...?
Ja, det blir tallbarr denna gång! Lite avknipsade så de inte villar iväg i krokar och böjar.
HA! Å ja som försökt utröna den härom dagen, och gav upp. Halva var liksom utsuddad...
Trodde jag. Men icke. Visserligen lossnar flisor, år för år, men än finns det hopp, fann jag idag.

Å tranbären intill, de var stora och goda, men frosten skall bereda dem en bit in i oktober...

Och du kanske trodde att jag bara svävat runt bland ristningar och lingon och kreativa tankar.
NEJ! Jag har fotat av en hel pärm med källmaterial från nästan hundra år tillbaka. Gått igenom
alla låtar och listat vad som skall göras och kan mixas. Korresponderat med den ena med
den fjärde. Och så allt det där emellan - det som är själva Livet. DET har jag gjort, dessa dagar.
Ja just ja: å räknat och räknat mina evinnerliga boksidor. Det får bara vara 512. Men det är 513.

Å Jens han grejjar...

Min kompis köpte kamera för drygt ett år sedan. Man kan väl lugnt säga att vi använder dem lite annorlunda... Jag hivar fram den och knäpper, söker vinklar och finurligheter. HAN å andra sidan spänner på sig pannlampa, monterar upp svart filt, sticker ned en nål med sytråd i en egenodlad physalis och drar till med 37 andra detaljer och fördröjningar för att få till en bildserie han mejlade till mej i förhoppning att jag kunde tillföra den där oranga färgen som liksom försvann i ljuset.

Hm... Tycker inte om å fuska, men å andra sidan var det tydligen så den såg ut, hävdar vännen. Och jag får låna till min blogg. Utan allt det däringa besväret! =)

Kvällning vid milan // Modiga Maria plockar pinnar // Wolf

En dag med bokmanus. Och kanske en kväll vid milan? Orka? Njaa... Jo, kanske! Nä... Eller...?

Sami såg till att vi tog språnget. Beväpnade med marshmallows (som han vill grilla i kolarkojan)

Det visar sig att kolarna också kan tänka sig att grilla de där sötsakerna där inne i dunklet

Ja, vi är här. Värmer oss vid elden. Talar med Eje som gör kolardebut om några dagar, och kolarkvinnor
från andra nejder han har med på besök. Jag bjuder på min kolarsång, som får strömma ut ur bilens högtalare. "Vakat har jag många nätter, ensam i den mörka skogen, under långa tunga år..." Albert Sundins snart 100 år gamla ord, skapta vid Ramsjöns strand.

...Men va ä detta för mystisk skepnad som svävar in genom kolarkojedörren!??

Kanske Sami som varit och hämtat sin hemska smartphone, ett rent helgerån i denna enkla kojmiljö.









Per-Inge och Östen vaktar i natt. Här syns Per-Inge, och milan genom kojdörröppningen.

När vi ska dra oss hemåt klappar han Lisa med klubban uppepå kullen så hon står sig för natten, och vi far hem längs långan väg. Och nu sitter jag här inpå småtimmarna och lyssnar på radiodokumentären om Maria, Pinnplockerskan (P4 söndag kväll kl 22-23 - lyssna på reprisen om du missade detta!).

Vilken kväll man
kan få, om man ställer
in sig på den rätta våglängden!

Här är en länk som berättar om programmet: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=986&grupp=18377&artikel=5278277 och här hittar du själva programmet; http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=Pinnplockerskan Underbara modiga Maria!
Och vilken härlig LÅT dom spelar med First Aid Kit med indiansångstuk; Wolf!

Men HJÄLP, nu blev det nästa läskigt! Det är måndag morgon och jag lägger till dessa länkar, kommer att tänka på den där sången och lägger in även den här... Den heter Wolf, fann jag när jag sökte på spotify. Och så slår det mig; Jag glömde ju berätta att Eje (inte fr Tomasboda utan guideveteranen som hållts vid Pershyttan och Siggebohyttan) och kolarkvinnorna samma kväll hade sett två vargar vid Greksåsar! Tänk hur allt hänger ihop... På fler vis än vi förstår.

H ö s t p ä r l o r . . . // å så 12 000 sidvisningar här!

Traskar iväg i halvregnet.

Ska väl till affär´n.
Köpa någe nödvändit.
Annars stannade man väl inne.

Hajjar till.
Stannar upp.

Hittar en stjärna bland
fallna höstlöv.

Suckar för mej själv.

Måste gå alla trappor upp
å hämta kameran.

Gör det.

Delar med mig.

Ha en fin höstdag!

Kanske ger du dig själv ut och letar höstpärlor. Lägger märke till dem längs din väg.

Hm... Lekte lite med färg och svartvitt. Lät dropparna träda fram men har dämpat färgintensitet.

Ja, och så vart det över 12000 sidvisningar nu på denna blogg. Tack för alla besök!

Röd skörd i de Blå bergen // L I N G O N T I D E R

Hm... Nu har jag tjuvat en bild igen från min käre M. Då blir det liksom ett M istället för P i bilden, så ni vet... Äras den som äras bör! ;) Vet inte hur många hinkar han bärgat hem från bergen och strött ut över bekantskapskretsen - de finns i massor, om man bara vet vart man ska söka. Själv har jag inte hunnit plocka ett enda lingon, men får väl med gott samvete ändå avnjuta skörden till vinterns frasiga pannkakor och annat gott. Jag hålls liksom med en annan slags skörd, som mestadels sker inomhus - även idag, denna regnlördag, skall sägas. Men skiner det upp imorgon kanske vi beger oss till kolargubbarna i Pershyttan och tittar till deras svarta Lisa. Sniffar lite milrök, och kurar i kojan en stund. Tiden flyger fram denna höst, och jag försöker hänga med bäst jag kan. Går väl sådär. Hang in there, får jag säga till mej själv, och kanske pusta ut framåt jul. Ska bli härligt!!!

Foto th: Torparvännens bärplockare

Rensat å klart!

TIPS: Sveriges radio TEMA-satsning om SKOG

För en tid sedan var det ett fenomenalt bra reportage om människonära skogsbruk i DN, som verkligen grep tag. Tydligen blev detta startskottet på en upplyft debatt och diskussion, och härom kvällen påväg till bergen halkade jag in i ett program som behandlade temat Människa och skog. Det visade sig att Sveriges Radio i höst har satsat på Temat Skog - Tendens, Naturmorgon, Vetenskapsradion, Ekot och P4 med förenade redaktionella krafter.

Programmet jag hörde:
Onsdag 19 september
Skogen och människan

"Skogen betyder allt för min andliga överlevnad" säger Marianna Agetorp, författare med en egen kulturskog på gården Stensjöäng i Spjutaretorp. Där har hon och hennes man Anders skapat en skogskatedral.

"Sen jag var barn har jag känt att skogen är min tröst, den hjälper mig att förstå vem jag är." Virkesvolymer och tillväxt går att räkna på. Precis som en lista med rödlistade arter. Men hur mäter man det andra? Så långt Tendens bild och text. Man talade med någon som forskade om skogens Sociala värden, vilket var mkt intressant, och som tydligen skall stärkas i resonemangen kring avverkning/förvaltning framgent.
På länken http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5269301 hittar du alla program och titlar, men här är några som jag tyckte lät särskilt intressanta:

Vetandets Värld 24/9 kl. 12.10 Hyggesdebatten i ett 250 årigt perspektiv  och hur det gick till när kalhyggesbruket blev det helt dominerande sättet att bruka skog i Sverige.
Vetandets Värld 25/9 kl.12.10 Kalhugga eller inte Kalhugga - I Tyskland anses stora kalhyggen vara en styggelse och är  förbjudna.  I Sverige är kalhuggning ett ideal som nu ifrågasätts.

OCH SÅ VIKTIGAST AV ALLT, NU PÅ SÖNDAG: P4 Dokumentär 22 september kl. 22.05
Pinnplockerskan, en dokumentär av Naturmorgons Jenny Berntson Djurvall,
där vi möter konstnären, naturfilosofen och aktivisten Maria Westerberg / Vildhjärta. Lyssna!!!

Här några rader du kan mötas av i "hennes" skog, i Värmland, bland mycket annat!

Förtrollad flöjt och andra toner

På onsdagen var det dax för Hélène Nevers att förgylla min skiva med sina flöjttoner. Tre låtar skulle få färgas av dessa spröda toner, och det lät förunderligt vackert. Var det verkligen en sån där man satt å blåste i under lågstadiets flöjtlektioner, med sikte på det mera imponerande och hägrande pianot? Tydligen, fast hennes är en
sopranblockflöjt i olivträ. Skivans 18:e och sista medverkande blev detta, och nu återstår bara knep och knåp för Gunnar och mig lite då och då. Tack och lov, för nu är det fullt fokus på manusfärdigställandet inför leverans till förlaget. Fick en liten "semester" igår kväll dock, när Gunnar och Johan (som spelar kontrabas på min skiva) ackompanjerade kompisen Magda under en musik- och berättarkväll om Monica Zetterlunds liv, i Teaterladan i Wadköping, appropå hennes icke uppnådda 75-årsdag. Och jag tänkte efteråt, att det är ju ytterst sällan som stjärnorna får ett gott liv - tvärt om verkar de ju dubbelt drabbade, och kastas mellan motgång och framgång, världar av alkohol och utsvävningar som sällan låter sig införlivas i en trygg bas, nära relationer och hållbarhet till liv och hjärta. Nä - då är jag hellre en Skogstjärna!

Se tidigare inlägg: http://pernillastund.blogspot.se/2012/01/jag-ar-en-skogsstjarna.html

Uråldern och dataåldern // och här sitter jag...

Ni vet hur man gärna undviker vissa saker. Som att plöja igenom sina x antal externa hårddiskar, för att se vad man egentligen har, och VAR man egentligen har det där man hoppas att man har någon säkerhetskopia på dessutom. Nä, helst inte. Undviks i det längsta. Men idag var det dax. Och när man väl är igång är det väl inte så farligt ändå. Man hittar ju rent av lite fina bilder (se här!) och saker man glömt, lite aha-ögonblick och så smyger tanken sig på... Det där om beständighet och värde. Här har jag tusen och åter tusen bilder, filer, skapelser, tankar och knåp, som kan försvinna i ett naffs, ett oanat ögonblick, ett blixtnedslag eller kortslutningar eller (vad vet jag). Fragment, små speglar, av evighetsverk; bronsålderns hällristare knackade in sina avtryck på lite mer beständigt underlag. Bilderna finns digitalt hos mig, men som indianerna säger, så är stenarna jordens bibliotek och kunskapsbank. Och i Kilsbergen väntar andra ristningar, viskningar, avbilder, spår...

Var tid har sina mysterium.

För mig är hela datorn ett mysterium, men jag är glad att jag har den för jag vill ju gärna skapa, förmedla, bevara, forma... Men kanske en dag att jag sätter mig vid en sten och gör som de som gick före. Och kanske en dag om 300 år skall någon försöka lösa MIN gåta. Vem var jag? Vad menade jag egentligen? Vore bra sen om dom kunde berätta det för mej! :)
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

 

Men Kära Lilla Söta Nån...
Det här bildfyndet gick faktiskt inte att bortse ifrån... ej från bronsåldern, men från barndomen, sonens, kanske fyra år sedan? Lyckan i det lilla. Att hitta ett chips som har formen av ett hjärta. Gudmor förevigar. Mammahjärtat smälter...

O c h   t i d e n   d e n   g å r . . .

Kläderna krymper och "dreddilutterna" växer...
Snart är det Han som är bättre på data.
Tack & lov!
Då kanske man kan få lite hjälp!?!


¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Men UJ va fint jag har gjort på skrivbordet nu också! Altså dataskärmen, där ikonerna har sorterats till ca hälften av det tidigare spridningsområdet...

H ä r l i g t !

Milrök, vimmel och 250 kolbullar när Mossberg tänder

Söndag. Vilodag. Ett tag. Sedan Milodag! :) För kl 15 skulle det ske, i Pershyttan. Trodde nästan jag kunde avstå, men kolbullarna och kolargubbarna fick mig ändå att skutta in i bilen och susa iväg efter förmiddagens jämmerdal i huvudvärksbädden. Mossberg skulle tända, rapporterade underrättelsetjänsten i Kilsbergen, dvs Torparvännen himself, från säkra källor (Nerikes Allehanda). Lisa skulle hon heta, som Sigges fru. Sigurd Hallor, som i ensamt majestät stod på milan och donade när jag äntligen hittat någon slags parkeringsplats bland alla myllermyllrande bilar som letat sig dit.

På bilden ovan ser ni den torvtäckta kolarkojans skorsten i förgrunden, murad med sten nedtill.

Tändningsceremonin skedde under jakten på P-plats, och det måste ha varit världsrekord i Pershyttan vad gäller bilar... Efter någon timme lättade dock de flesta, och nu, i skrivande stund, när septembermörkret lägrat sig över nejden och vi sitter och kurar framför Moraeus med vänner framför TV´n, ja, då går de där än, kolarna, och vaktar sin mila. Sitter i kurn förståss (kojan inte lika ofta vad jag förstått), men nog behöver hon tätt med tillsyn de första dygnen, hon Lisa...

 "Nä, nu går ja ner" hörde jag en "turist-gubbe" säjja, som gjorde Sigge sällskap där uppe på kullen en stund, när röken blev för jävlig. Nå, så kan ju inte riktigt själva kolaren tänka, eller säjja heller, för den delen. Nä. Kolaren står kvar, i rök och pina och helvetesvärme. Och Sigge har inte åldrats en dag sedan sist, fastän det gått två år. Nä. Storvästen på, kolarhatten dag ett och sedan kepsen, som långsamt mörknar till sotsvart medan dagarna och nätterna i bergen går...

I kojan brinner elden, och över andra eldar stekes kolbullar så svetten lackar och gjutjärnspannorna glöder. Hm, få rman köpa sig två på en gång? Det dröjer ju liksom ett ÅR till nästa gång... Lingonsylten är gjord på hemplockade lingon. Och kolbullen mättar en hel karl, så den andra får åka med hem och förtäras utan milröks-kryddan...

250 tallrikar gick det åt, och om endast varannan besökare slog till var gästerna det dubbla; 500!

Och Östen han bar å stog i, upp för trappan med ved och hänga med på allt kolarbasen har för sej. Enda sättet att lära. Jag frågar vilka som har nattpasset, och det var minsann han! Ja men du får väl inte ta ut dig helt nu på dan då? sa jag. Men detta var tydligen inget som helst problem för den orienterande mountainbikefantasten som snider i trä så fort han kommer åt. Nej, nog skulle vi allt se va HAN orka hålla igång om nätterna! menade han och for uppåt igen, upp på den förädiska Lisa, som förmodligen har honom i sin makt i denna sena aftonstund när jag skriver, strax före midnatt...

Bengt Kammerland sade sig fånga en ängel, men jag tycker det ser misstänkt likt MEJ ut, med den där höstponchon och kängor, fotograferandes den första smygande fotrymmarröken med min extra kolbulle i högsta hugg, invikt i en papptallrik... Och som jag för övrigt just nu avnjutit till lunsh, innan jag lade till denna bild i kolarinlägget.

Höstfrukt // S K Ö R D E T I D

Plommon... Höstens vattenmelon, dvs det godaste jag vet för årstiden! Hemplockade i en trädgård nära dig ;) Och jag tänker på något jag lovade en gång. Jag skulle visst nämna något om en indiansk kalender som liksom genomsyrar mitt liv, på ett sätt som alltid visar sig stämma så bra. Hur det nu går till. Jag tänker inte på den, gjorde bara en årscykel för länge sen, och sedan dess så är det liksom igång... Och då och då, när man kvicknar till och tänker på vilken månad det är, ja, då ser man att det mesta går i detta tecken. Cykeln bygger på legenden om de 13 ursprungliga klanmödrarna, som färgar varsin måne/månad av året. Den trettonde är hon som är sammansmältningen av allas gåvor och visdom. Becomes Her Vision. Nu har vi September. Setting Sun Woman. Hon som tänker på framtiden och kommande generationer, samlar in och ser till att det som behövs finns i förråden, både av föda och andlig spis. Det är mognadens, ansvarets och skördandets tid.

Hösten är Min Tid, och har så alltid varit.

Kraftsamling för bevarande av Kilsbergskultur och natur

Ja, så var det dax. Undret skedde, och en hel rad med natur- & kulturfolk från Örebro kommun, länsstyrelsen och länsmuseet samt Hopajola och Närkes skogskarlar strålade samman en strålande dag i Kilsbergen, på vifft och grönbete, långt bort från kontor och skrivbord, datorer och dylikt. Kalendertrolleri lyckas ibland! Samling vid Klockhammar och fördelning i framkomliga bilar, stopp vid smedja, by och kyrksten (vallristning) och så blev det bildrik rundvandring bland ruinerna och kulturmarkerna vid Lisselängen, där jag guidade och bjöd på Kilsbergens godaste källvatten, direkt ur "kran", dvs Kartlamossen och grusåsen. En trevlig och intresserad skara, som så småningom slog sig ned vid vindskydden för fika och rådslag. Hur kan man skydda och/eller tillvarata Lisselängen? Och hur kan man samverka kring ett flerårigt Kilsbergsprojekt där jag kan arbeta vidare med dokumentation och gestaltning, förmedlande av denna värdefulla kunskap och kulturskatt, knuten till dessa marker, stigar och lämningar, ristningar och låtar, traditioner och ordförråd i våra älskade Blå berg? Det blev kalendertrolleri en gång till, och en förmiddag avsattes för att dra upp en tydligare gemensam plan.Fantastiskt roligt, och något jag arbetat för länge!

Sedan bar det vidare till det närbelägna och ännu högst levande Kilsbergstorpet Hyttebacken, där slåtterängarna böljar invid sagolika Bocksbosjöns vindlande vatten. Torparen själv visade runt, som en skämtsam och outsinligt kunnig messias med sina tolv lärljungar - de som hade turen att inte bli hemkallade till möten av mera torftigare slag. Det stannades och hojjades i varannan buske, och tänk så mycket det finns att dryfta! Nya bekantskaper blir snabbt som gamla, och så hägrar själva boningens grånande uthuslänga med sina halvknarvlar (eller vad det nu hette), slipsten, urålderslås och väderbitna charm. Hur kan man bevara även detta kulturarv, farfars egenhändigt resta verk? Kan man byta ut en bräda nu och då, som redan är grånad och smälter in men stärker upp, för långlivad bolycka i denna ljuva Kilsbergskrok... Visst, det ska skrivas ett underlag, här finns det kunskap och vägen blir kortare från tanke till handling. Just som jag tänkt att dagen skulle bli och få vara.

Så blev det avsked och dags för dagens sista mål; Gårdsjötorp, som kommunen har köpt och håller på att återställa i gammal form, om än lite uppgraderat, får man väl lov att säga. Renoverade och nybyggda byggningar strålar i nystruken faluröd färg medan inägorna befriats från granplanteringen och börjar återta sin forna skepnad, skogsbrynet har stängslats så att betesdjuren kan gå på skogen så som förr, och det dryftas ingående om gamla byggtekniker med Daniel, byggmästaren från Karlskoga som håller i det gamla timmertorpets avancerade renovering. Den helt nya andra huvudbyggnaden (den förra brändes ned) får också en husasyn. Så är dagen slut och matsäckarna likaså. Vi far hemåt med många nya möjligheter i bagaget.

På första bilden vandrar delar av sällskapet från det levande torpet till det nedlagda Säkratorpet.

Tack för idag... och nydanande möjligheter

Ibland blir livet och tillvaron intensiv. Så har det varit nu. Man bestiger det ena berget för att pusta ut en liten stund och så kasta sig uppför nästa brant. Dagar som infinner sig, som kräver mycket av förberedelser, inre och yttre. Ännu en sådan är avklarad, med ännu en milstolpe att ta sig förbi på kvällen, och jag skall nu försöka andas ut. Åtminstonne inatt :) Här, mina vänner, ser ni ett av livets små mirakler - regnet som föll i bergen härom kvällen, och solen som lyste på regndropparna utanför fönstret, på rutan. Vi, där inne, utblickandes... fångandes dagen, natten, och många stunder. Mitt i det som kallas Livet. (Och jag har verkligen inte trixat någe med bilden - nej. naturen är magisk nog ändå!) Och så snart jag har landat skall jag berätta om dagens äventyr. Godnatt!

PS Det som skymtar i nedre högra hörnet är taket på vår Himmelska Hamock! Saaalighet...

Bergen väntar...

 ...och jag med dem, på morgondagens stora Kilsbergsexpedition. Frågor skall dryftas, livsöden nystas, ristningar skådas och matsäckar avnjutas. Tre stora punkter i bergen skall avhandlas och besökas. Dagen lovar sol från klarblå himmel. Blå himmel över de Blå bergen... Kan det bli bättre? Och här brinner brasan, utsikten som speglade sig i fönstren härom kvällen är nu osynlig för ögat, men förevigad här...

Svindlande synkroniciteter // Magiska Monica Z och jag

Vet ni vad synkronicitet är? Det kan beskrivas som "meningsfulla sammanträffanden", något utöver det vanliga. Det är som stjärnfall, och när det händer känner man sig välsignad, upplyft och bekräftad. En omtumlande påminnelse om Livets Magi. Nu hände det!! Jag hade tagit en tur med bilen för att undersöka en sak inför ett musikframförande, och när jag kom hem till parkeringen fick jag för mig att lyssna på en av alla typ 14 skivor jag fått med mig hem från studion under arbetets gång. Det råkade vara den med min version av "Den sista jäntan". Så jag satt där i bilen och försjönk i låten. Påminde mig själv om att jag ju måste skicka både den och min version av Trubbel till Warner music, som genom Olle Adolphsons och Povel Ramels efterlevande gett mig tillstånd att sätta egen text till just dessa två låtar. Av 24 låtar på min kommande skiva är de flesta helt egna, medan vissa baseras på någon traditionell melodi från bergen, jag har tonsatt en gammal dikt osv... Men så är det altså dessa två undantag. Två låtar som bara klev in och "krävde" att få vara med, fast med helt nya ord. Jag lyssnade och tänkte på hur fantastisk stämma Monica Zetterlund har, hon som sjöng den med Ramel. I min tappning heter låten Lekarhällen, och jag tänkte på förtroendet att få förvalta dessa toner, samt något studiomannen sagt i telefon en stund tidigare, om MIN stämma, frasering och ja... Sång. Röst. Det är ju faktiskt lite bävande att ta sig an sådana alster, när föregångaren är som en upphöjd gudinna, numera i himlen dessutom. Men jag lyssnade klart på låten, tryckte ut skivan, och i samma ögonblick växlade bilstereon över till bilradion, där just P4 råkade vara inställt (det är högst varierande i min bil skall sägas!). Och jag hör... MONICA ZETTERLUNDS STÄMMA!!! Det, mina vänner, är vad som kallas synkronicitet. En hälsning från "högre ort", om man så vill. Snicksnack, tänker den skeptiske, men själv var jag ödmjuk och glad. Tills jag tog in själva raderna hon sjöng; ...och trots all... trasighet och fransar... Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär! Va!?! Men är det inte.......?!!??? Jo. D e t   ä r   T r u b b e l . Den andra låten som jag skall skicka till skivbolagsjätten (som vi dessutom avhandlat telefonledes i nämnda samtal nyss, och som jag skulle få på mejlfiler att vaska i nu ikväll). Japp, den låten är det, av alla hundratusentals låtar som finns och snurrar i etern. Framsjungen av sagda Z. Z - som är bättre än Zlatan! ;) Altså... Jag har aldrig hört henne sjunga Trubbel. Synkronicitetsgraden stiger till svindlande höjder, och jag kan inte låta bli att inviga er i ännu ett mysterie på denna musikaliska stig... En vinter, när jag bestämt mig för att stanna till och söka upp Lekarhällen, svängde jag in med bilen och stannade. På radion var författarinnan Elsie Johansson vinterpratare, och i samma stund jag kom fram spelade hon Den sista jäntan med Monica Zetterlund. Den handlar om den sista jäntan i en avfolkad skogsby, som har i hop det med ett gäng "gamgubbar" bort i "stögera" som man säger i Värmland. Och legenden om Lekarhällen handlar om den sista kvinnan i trakten, som möter en man och ser till att befolkningstalet tar sig igen efter digerdöden. Ja. Så kom det sig att jag kopplade ihop de tu, och fick för mig att göra en ny text om Lekarhällen till Povel Ramels genialiska och supermusikaliska härliga låt. Nu känns det som att jag har fått tillstånd/välsignelse från själva Monica också. Vilket ju inte skadar. Tack för vinken/blinkningen! :) Som en solstråle som letar sig ned, och som också bar på ett ytterligare budskap, som värmde hjärtat särskilt idag.

Så länge det lyser mittemot // Gung och närvaro // L J U S

Ni vet hur låtar poppar upp som svampar ur jorden. Poff! Idag var det denna gamla refräng som började spela i huvet. Letade fram den på youtube för att dela med mig, och hittade en liveversion som väl tyvär är lite "sprakig" men ändå härligt gungig. Har alltid gillat denna låt! Och nu när jag lyssnar tänker jag... Så länge det lyser mittemot, så länge jag kan se ljus... Visst är det betydelsefullt, att den man möter/söker möta har "ljuset på", att det finns en gnista av värme och ljus i de där ögonen som ser på dig. Visst vill vi mötas, och veta att den andre har ljuset på för dig... Tänker jag idag. Och låter ljuset lysa... i hoppfullhet och förtröstan, så som känslan är i denna sång.

Här är det bättre ljud, om du vill: http://www.youtube.com/watch?v=srmDUD0HqMU

Hållbarhet & balans // Bara-vara-tid och hembakat bröd

Den här bilden är från en kudde, för idag behövde jag Vila. Gå ned i varv, efter en lång tid av utåtgående och skapande, fixande och trixande. Då vet man. Klart för landning! Inga andra övningar på programmet. Högst en gungning i hammocken. Det räcker så. Andas ut, andas in, bara vara... För att snart ta sats igen - så ser det ut nu. För den som inte är konstnär eller kreativt skapande kanske det ser ut som man inte gör särskilt mycket - det största arbetet sker ju nämligen inuti, processer som virvlar och sånger och strategier som tar form, tankar som dansar och bilder som hägrar... Det tar kraft och energi, men ger också mycket. Fast ibland måste man bara få vara, och ta dagen som den kommer. Så istället för att svänga hemåt från bergen i finvädret svängde jag mot Pershyttan för att skåda den väntande milan som tänds om en vecka. Och där stod den, risad och bred, väntandes sin stybb, som nog lär bli lite trixig för Sigge och gubbarna att få på med den blygsamma lutningen... Det blir gärna så. Vännen i backstugan kom förbi med hembakt surdegsbröd, Bredsjöost, pepparkakor och en flaska vatten. Vänskap, solsken (om man tänker väldigt positivt), suckar och skratt... Jag tycker om när dagen ger en en liten överraskning, och det gäller att lämna plats för sådana. Att inte planera in / planera bort var enda blad i livets almenacka. Då är nog risken stor att man missar själva Livet. Som en levande dag med en levande vän, och så hemåt... För vila på annat vis. Så att hjärtat håller, så som bilden mig visar.
Så värdefullt: en härlig stund med en god vän som känner igen sig i dej

Full fart på de Blå Bergens Dag // Kilsbergen // Ånnaboda

Huuuuu-Je-Da-Mej va man hölls å dona inför denna dag! Phu! Men så var det dax. Tälten var på plats, himlen något så när blå och efter femtielva komihåglappar och kånk var sakerna i ordning. Jag fick dela tält med Närkes Skogskarlar, Örebro kommun och Leader, och ström drogs fram till min medhavda stereo, men snart så spelade min tjuv-lyssnar-skiva i den stora musikanläggningen över hela området...

 

4-5 utställningstält och aktiviteter på alla håll å kanter, folk strömmade förbi och jag satt och ojjade mej vid mitt bås då kvällen blev lång och morgonen hemskans tidig (ja, man får lida för konsten!) Roligt att få presentera min kommande bok och skiva, och många tog del av förbeställningsfoldern och tittade i presentationspärmen, där bilderna föll både en och annan i smaken - Kul! Men populärast i mitt bås var nog ändå Mats blåbärskaka, som bakats kvällen innan, med blåbär från de Blå Bergen =) När gratisbussarna från Vivalla kom blev det rykande åtgång på de små söta kokosbeströdda läckerbitarna, som iderligen fick fyllas på. I tältkåtan serverades en fullständigt kulinarisk viltskavsgryta, och några koppar varm choklad höll ångan uppe i det något kylslagna septembervärdret. Många bekanta och obekanta ansikten passerade revy, och det talades kors och tvärs, som sig bör. Att allt sen skulle ner och hem hade jag förträngt, men det gick det med.

 Tack alla besökare och Varmt Välkomna med era förbeställningar!